För några veckor sedan meddelade Trent Reznor att han återupplivar Nine Inch Nails för att turnera.
Nu står det klart att bandet också spelat in en ny skiva, som släpps i höst. Exakt releasedatum och titel på skivan har ännu inte offentliggjorts.
Skivan är producerad av Reznor i samarbete med Atticus Ross och Alan Moulder.
I'm having conversations with people who don't exist, I'm sending out invitations in my mind
onsdag 29 maj 2013
lördag 25 maj 2013
Warren Zevon-mani
Jag har haft en intensiv Warren Zevon-period på sistone. Den för tidigt bortgångne (i cancer, 56 år gammal, 2003) rockmusikern skapade en imponerande katalog under sin livstid.
Hans mest framgångsrika skiva, med många av de mest kända låtarna (till exempel Werewolves of London), är Excitable Boy, från 1978. Han hade debuterat redan nio år tidigare, med Wanted Dead Or Alive, men den självbetitlade andra skivan dröjde tills han fick storbolagskontrakt 1976.
Excitable Boy blev platinaskiva i USA, inte förrän Zevons sista skiva, The Wind, som släpptes bara några veckor före hans död, skulle han nå liknande framgångar. The Wind fick en guldskiva.
Excitable Boy är ett bra ställe att börja på, om du inte tidigare lyssnat på Warren Zevon. Men faktum är att han har en hög lägstanivå. I princip alla hans skivor är värda att lyssna på.
Lite trist är att hans två skivor som gavs ut på Virgin, Sentimental Hygiene (1987) och Transverse City (1989), vare sig finns på Itunes eller Spotify.
Här finns Warren Zevon på Spotify
Här finns Warren Zevon på Itunes
Hans mest framgångsrika skiva, med många av de mest kända låtarna (till exempel Werewolves of London), är Excitable Boy, från 1978. Han hade debuterat redan nio år tidigare, med Wanted Dead Or Alive, men den självbetitlade andra skivan dröjde tills han fick storbolagskontrakt 1976.
Excitable Boy blev platinaskiva i USA, inte förrän Zevons sista skiva, The Wind, som släpptes bara några veckor före hans död, skulle han nå liknande framgångar. The Wind fick en guldskiva.
Excitable Boy är ett bra ställe att börja på, om du inte tidigare lyssnat på Warren Zevon. Men faktum är att han har en hög lägstanivå. I princip alla hans skivor är värda att lyssna på.
Lite trist är att hans två skivor som gavs ut på Virgin, Sentimental Hygiene (1987) och Transverse City (1989), vare sig finns på Itunes eller Spotify.
Här finns Warren Zevon på Spotify
Här finns Warren Zevon på Itunes
lördag 18 maj 2013
Få en gratislåt från Gogol Bordellos nya
23 juli släpper Gogol Bordello nya skivan Pura Vida Conspiracy.
Redan nu kan du lyssna helt gratis på låten Malandrino. Gå till Gogol Bordellos hemsida och följ instruktionerna.
Redan nu kan du lyssna helt gratis på låten Malandrino. Gå till Gogol Bordellos hemsida och följ instruktionerna.
tisdag 14 maj 2013
Årets överraskning?
Vem hade räknat med att förra Yazoosångerskan Alison Moyet skulle göra en av vårens roligaste skivor?
The Minutes är gammaldags synthpop som låter väldigt mycket 1982. (1982 var poppigare än 1981, som fortfarande var ganska mörkt.)
Det är alltså rätt snällt, men Alison Moyets mörka röst har fortfarande en del sälta, för att inte säga beska, vilket adderar till The Minutes förmodade livslängd.
Moyet förklarar själv The Minutes med att hon inte brytt sig ett dugg om vad något skivbolag vill ha. Hon spelade in skivan först och skaffade ett skivbolag först i efterhand. Det verkar vara rätt recept.
Håll utkik efter The Minutes på många årsbästalistor hos oss som gillar gammal brittisk synthpop.
The Minutes är gammaldags synthpop som låter väldigt mycket 1982. (1982 var poppigare än 1981, som fortfarande var ganska mörkt.)
Det är alltså rätt snällt, men Alison Moyets mörka röst har fortfarande en del sälta, för att inte säga beska, vilket adderar till The Minutes förmodade livslängd.
Moyet förklarar själv The Minutes med att hon inte brytt sig ett dugg om vad något skivbolag vill ha. Hon spelade in skivan först och skaffade ett skivbolag först i efterhand. Det verkar vara rätt recept.
Håll utkik efter The Minutes på många årsbästalistor hos oss som gillar gammal brittisk synthpop.
fredag 10 maj 2013
The Rolling Stones hånade album är bättre än det mesta som släpps i dag
Perspektiv betyder väldigt mycket. När The Rolling Stones på 70-talet och början av 80-talet släppte skivor som Black And Blue, Some Girls och Emotional Rescue så blev de rätt rejält sågade. Goats Head Soup och It's Only Rock'n'Roll kom lite mer lindrigt undan, men sågs ändå som besvikelser.
Ett av skälen är att alla dessa skivor kom i kölvattnet av mästerverk som Exile On Main Street, Sticky Fingers, Let It Bleed och Beggars Banquet (hur många andra artister har presenterat en sådan stark kvartett album på raken? Bob Dylan? The Beatles?).
Det är klart, allting går att jämföra. Black and Blue är kanske ingen Sticky Fingers, men inte många album når upp till den nivån.
Jag blir själv oerhört positivt överraskad när jag i en rask följd lyssnar igenom de album som sågs som besvikelser, raden Goats Head Soup (1973) fram till och med Emotional Rescue (1980).
Det låter rått, det låter äkta. Det är inte alltid tonsäkert eller smakfullt (många funk- och discoflirtar), men det svänger, det skakar, det rör på sig. På en rullande sten växer ingen mossa. Det är helt klart.
Är det bara tid, det handlar om? Kommer vi att tolka A Bigger Bang, The Rolling Stones senaste (sista) studioalbum från 2005 som en klassiker, om 30 år?
När Stereogum listar bandets skivor, från sämst till bäst så hamnar 1986 års Dirty Work på bottenplatsen, A Bigger Bang är näst sämst och närmast dessförinnan har vi Bridges To Babylon och Voodoo Lounge. Nästan bara de senaste skivorna, alltså. Stereogum listar alla de förväntade skivorna i topp.
Jag säger så här, det är värt att återupptäcka hela The Rolling Stones 70- och 80-tal. De skivorna är bättre än det mesta som släpps i dag.
Här hittar du The Rolling Stones skivor på Itunes.
Ett av skälen är att alla dessa skivor kom i kölvattnet av mästerverk som Exile On Main Street, Sticky Fingers, Let It Bleed och Beggars Banquet (hur många andra artister har presenterat en sådan stark kvartett album på raken? Bob Dylan? The Beatles?).
Det är klart, allting går att jämföra. Black and Blue är kanske ingen Sticky Fingers, men inte många album når upp till den nivån.
Jag blir själv oerhört positivt överraskad när jag i en rask följd lyssnar igenom de album som sågs som besvikelser, raden Goats Head Soup (1973) fram till och med Emotional Rescue (1980).
Det låter rått, det låter äkta. Det är inte alltid tonsäkert eller smakfullt (många funk- och discoflirtar), men det svänger, det skakar, det rör på sig. På en rullande sten växer ingen mossa. Det är helt klart.
Är det bara tid, det handlar om? Kommer vi att tolka A Bigger Bang, The Rolling Stones senaste (sista) studioalbum från 2005 som en klassiker, om 30 år?
När Stereogum listar bandets skivor, från sämst till bäst så hamnar 1986 års Dirty Work på bottenplatsen, A Bigger Bang är näst sämst och närmast dessförinnan har vi Bridges To Babylon och Voodoo Lounge. Nästan bara de senaste skivorna, alltså. Stereogum listar alla de förväntade skivorna i topp.
Jag säger så här, det är värt att återupptäcka hela The Rolling Stones 70- och 80-tal. De skivorna är bättre än det mesta som släpps i dag.
Här hittar du The Rolling Stones skivor på Itunes.
torsdag 2 maj 2013
Mest spelade låtarna i april
Jag glömde summera de mest spelade låtarna i april i går. Kommer här i dag i stället:
1. Modern Love, Peter Gabriel
2. Calico County, Steve Earle
3. Rockbullen, Dag Vag
4. King of The Night Time World, Kiss
5. The First Cut Is The Deepest, Cat Stevens
6. Veterans Parade, Harper Simon
7. Skiten vinner, Ulf Lundell
8. World O' Darkness, Yusuf
9. A Simple Song, Deep Purple
10. Pressing On, Bob Dylan
1. Modern Love, Peter Gabriel
2. Calico County, Steve Earle
3. Rockbullen, Dag Vag
4. King of The Night Time World, Kiss
5. The First Cut Is The Deepest, Cat Stevens
6. Veterans Parade, Harper Simon
7. Skiten vinner, Ulf Lundell
8. World O' Darkness, Yusuf
9. A Simple Song, Deep Purple
10. Pressing On, Bob Dylan
onsdag 1 maj 2013
Fleetwood Macs första nya musik på ett decennium
Stevie Nicks och Lindsey Buckingham har släppt soloskivor, men Fleetwood Mac har inte släppt något nytt material sedan 2003, albumet Say You Will. Förrän i går, då ep:n Extended Play (vitsigt!) kom ut via Itunes.
Vid en första genomlyssning låter de fyra låtarna - Sad Angel, Without You, It Takes Time och Miss Fantasy - inte anmärkningsvärda på något sätt, även om jag omedelbart gillar vemodet i It Takes Time.
Without You är faktiskt en överbliven låt från Buckingham Nicks, den duo som Lindsey och Stevie hade precis innan de gick med i Fleetwood Mac.
Här kan du läsa en trevlig intervju med Mick Fleetwood och även lyssna på nya ep:n.
Här är länken till Itunes där du kan köpa ep:n.
Vid en första genomlyssning låter de fyra låtarna - Sad Angel, Without You, It Takes Time och Miss Fantasy - inte anmärkningsvärda på något sätt, även om jag omedelbart gillar vemodet i It Takes Time.
Without You är faktiskt en överbliven låt från Buckingham Nicks, den duo som Lindsey och Stevie hade precis innan de gick med i Fleetwood Mac.
Här kan du läsa en trevlig intervju med Mick Fleetwood och även lyssna på nya ep:n.
Här är länken till Itunes där du kan köpa ep:n.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)