Adam Ant överraskar

Alla gillar en förlorare som mot alla odds reser sig och kommer tillbaka. Adam Ant har varit nere på botten och vänt, med bottennoteringen att bli arresterad för förargelseväckande beteende efter ett par incidenter 2002 och 2003, som troligen hängde ihop med hans bipolära sjukdom.

I januari släpptes Ants sjätte soloalbum, Adam Ant Is The Blueblack Hussar in Marrying The Gunner's Daugher. Då var det 18 år sedan föregångaren, Wonderful, släpptes. Däremellan har Adam Ant bland annat satsat på skådespelande och, uppenbart, mått mycket dåligt emellanåt.

Jag köpte och gillade Adam and The Ants skivor, när de släpptes i skiftet mellan 70- och 80-tal. Kings of The Wild Frontier och Prince Charming var otroligt bra! Men Adam Ants solokarriär har jag i princip missat helt, förutom singeln Goody Two Shoes.

Adam Ant Is The Blueblack Hussar in Marrying The Gunner's Daugher skulle ha varit ett dubbelalbum på den tiden musik kom på vinyl eller cd. 17 spår kan man tycka är i mesta laget, men det känns som att det är Adam Ants metod den här gången, att verkligen få ut allting.

Det kan verka nostalgi, men den här skivan gör att jag får flashbacks till engelsk musik från 70- och 80-tal - Adam and The Ants, naturligtvis, men även Ian Dury & The Blockheads, Madness, The Clash... 

Gamle Morrissey-vapendragaren Boz Boorer har varit med och producerat och skrivit åtta låtar. Chris McCormack, från 3 Colours Red en gång i tiden, har också producerat och skrivit fyra låtar. Till och med gamle Ants-gitarristen Marco Pirroni är medförfattare på en låt.

Musiken guppar och gungar fram, som ett pubband som rökt på. Över musiken sjunger Adam Ant ofta med ganska bräcklig, ljus röst. Flera av låtarna låter som demos. Men den här lite slarviga framtoningen ökar paradoxalt nog bara den här skivans charm. Det känns som om det är 1979 igen...

Bäst är kanske Vivienne's Tears, en hyllning till Vivienne Westwood, kläddesignern som fick sitt genombrott i samarbete med Malcolm McLaren.