Nine Inch Nails gör comeback

Nine Inch Nails gör comeback med spelningar i sommar och en mer fullskalig USA-turné i höst. Det meddelade Trent Reznor i dag.

2014 är det dags för världsturné, enligt samma meddelande.

Det mest anmärkningsvärda med nyheten är väl att gamle King Crimson-gitarristen Adrian Belew numera är medlem i Nine Inch Nails. Eller medlem och medlem, det är väl egentligen bara Trent Reznor som är medlem men Belew ska i alla fall spela med bandet.

Nine Inch Nails senaste fullängdsskiva The Slip har fem år på nacken.

En av 2012 års bästa skivor

Jag har tidigare skrivit om King of The Sun av The Saints, en av de där skivorna från 2012 som jag missade när året ännu pågick...

Nu måste jag addera The Vermilion Border av Viv Albertine till den listan. Både King of The Sun och The Vermilion Border skulle med lätthet ha kvalificerat sig på min tio-i-topp-lista för året som gick.

Alla gamla punk- och new wave-fantaster känner naturligtvis igen namnet Viv Albertine, gitarrist i The Slits, ett av de band som var banbrytande under punkvågen men som aldrig fick det där kommersiella genombrottet. Lyssna på debutalbumet Cut, det är fortfarande helt fantastiskt bra.

The Vermilion Border är en sällsynt charmig och väldigt engelsk skiva, på samma sätt som, säg, Big Audio Dynamites skiva No. 10 Upping Street eller för den delen Adam Ants nya skiva som jag skriver om här. Gamla punkare som gått vidare, blivit medelålders (eller ja, snarare närmare pensionsåldern, Albertine är 57 och Adam Ant är 58) men fortfarande har något slags ungdomsuppror som ideal.

The Vermilion Border är Albertines första soloalbum men skivorna med The Slits kan också avnjutas, liksom ep:n Flesh.

Adam Ant överraskar

Alla gillar en förlorare som mot alla odds reser sig och kommer tillbaka. Adam Ant har varit nere på botten och vänt, med bottennoteringen att bli arresterad för förargelseväckande beteende efter ett par incidenter 2002 och 2003, som troligen hängde ihop med hans bipolära sjukdom.

I januari släpptes Ants sjätte soloalbum, Adam Ant Is The Blueblack Hussar in Marrying The Gunner's Daugher. Då var det 18 år sedan föregångaren, Wonderful, släpptes. Däremellan har Adam Ant bland annat satsat på skådespelande och, uppenbart, mått mycket dåligt emellanåt.

Jag köpte och gillade Adam and The Ants skivor, när de släpptes i skiftet mellan 70- och 80-tal. Kings of The Wild Frontier och Prince Charming var otroligt bra! Men Adam Ants solokarriär har jag i princip missat helt, förutom singeln Goody Two Shoes.

Adam Ant Is The Blueblack Hussar in Marrying The Gunner's Daugher skulle ha varit ett dubbelalbum på den tiden musik kom på vinyl eller cd. 17 spår kan man tycka är i mesta laget, men det känns som att det är Adam Ants metod den här gången, att verkligen få ut allting.

Det kan verka nostalgi, men den här skivan gör att jag får flashbacks till engelsk musik från 70- och 80-tal - Adam and The Ants, naturligtvis, men även Ian Dury & The Blockheads, Madness, The Clash... 

Gamle Morrissey-vapendragaren Boz Boorer har varit med och producerat och skrivit åtta låtar. Chris McCormack, från 3 Colours Red en gång i tiden, har också producerat och skrivit fyra låtar. Till och med gamle Ants-gitarristen Marco Pirroni är medförfattare på en låt.

Musiken guppar och gungar fram, som ett pubband som rökt på. Över musiken sjunger Adam Ant ofta med ganska bräcklig, ljus röst. Flera av låtarna låter som demos. Men den här lite slarviga framtoningen ökar paradoxalt nog bara den här skivans charm. Det känns som om det är 1979 igen...

Bäst är kanske Vivienne's Tears, en hyllning till Vivienne Westwood, kläddesignern som fick sitt genombrott i samarbete med Malcolm McLaren.

Biljettsläpp på måndag till Fleetwood Mac

23 oktober står Fleetwood Mac på scenen i Globen i Stockholm.

Tyvärr vet vi ju att Christine McVie inte längre åker med när bandet turnerar världen runt. Men jag kommer likväl köpa biljetter för att se Lindsey Buckingham, Mick Fleetwood, John McVie och Stevie Nicks.

Biljetterna släpps på måndag 18 februari kl. 09.00.

Nytt smakprov från Sundströms nya

På onsdag, 13 februari, släpps Stefan Sundströms nya skiva, Under radarn.

Nu har han lagt ut ett nytt smakprov på sin sajt, Huset av glas, se videon ovan.

Redan tidigare har vi fått höra Hej hej hej, Lou.

Sällskapet följer upp debuten

 
Sällskapet (Hellberg, Ossler, Thåström) släpper sin andra skiva, Nowy Port, 10 april.

Jag förstod aldrig debutskivan. Tyckte låtarna var långsamma, lät likadana och ganska ointressant. Ungefär vad jag tycker om Thåströms nuvarande musikaliska uttryck, alltså.

Men jag gillar ju Ossler, så därför bör jag väl lyssna även på Nowy Port...

Så här långt är det mest intressanta med skivan att Bruno K Öijer citeras i pressreleasen:

"Utan ett bra sällskap blir resan genom den europeiska skymningen outhärdlig. Det är en gammal sanning. Du kan bara resa med den eller dom du älskar."

Jag vet inte om det innebär att Öijer medverkar på skivan.

(Pressbild: Anna Ledin Wirén)

Rilo Kiley släpper rariteter

Rilo Kiley är som bekant nedlagt som band. Men 2 april släpps samlingsskivan Rkives, en samling med allehanda udda spår som blev över efter karriären.

Omslaget ser ut enligt ovan och du kan läsa mer här.

Jenny Lewis ska för övrigt turnera med The Postal Service och hon jobbar också på sitt tredje soloalbum.

Mauro Scoccos 50-årsskiva

Den mest väntade 50-årspresidenten av alla dyker upp 27 februari, en hyllningsskiva till Mauro Scocco kallad Kom ut ikväll!

Skivan är väntad eftersom Mauro Scocco var initiativtagare till en liknande hyllning när Plura fyllde 50, för tolv år sedan.

Det är kanske lite oväntat att presenten dyker upp ett halvår efter att födelsedagsbarnet blivit 50, men jag antar att Scocco fick en personlig kopia redan i september.

Som alltid när "den svenska artisteliten" ska samlas så blir det en del bra grejor och en del stolpskott. Jag måste erkänna att jag inte direkt ser fram mot någon av låtarna, möjligtvis att höra Johan Kinde sjunga den gamla Ratata-låten Natt efter natt.

Men som alltid kommer det nog överraskningar. Vem trodde exempelvis att den av Plura-hyllningarna jag helst skulle lyssna på efter tolv år var Nisse Hellbergs tolkning av Nere på klubben? Omgjord från snabb new wave-rock till gungande Malmöblues.

Mest spelade i januari

Dessa låtar jag lyssnat mest på i min Ipod i januari månad:

1. King of The Sun, The Saints
2. The Universal Soldier, Buffy Sainte-Marie
3. Magical Mystery Tour, The Beatles
4. Vaskarubli, Dag Vag
5. Utanförskap blues, Nike & Röda Orkestern
6. Nere på klubben, Nisse Hellberg
7. Strange Arrangement, The Waterboys
8. Tonight I'll Be Staying Here With You, Bob Dylan
9. Hundön, Ossler
10. Ascension Day, Talk Talk