Ah, svårigheten att återförena gamla rockgrupper... Vi vet vad som hände när Kiss återförenade originalsättningen. Det gick bara några år sedan var allting elände igen.
När Black Sabbath skulle återförenas fick gitarristen Tony Iommi cancer och trummisen Bill Ward ville inte vara med. Han tyckte han fick för dåligt betalt. Det har väl inte sagts rätt ut, men det känns som om övriga medlemmar var osäkra på om Ward skulle klara jobbet.
Med Van Halen har det varit rätt skakigt ända sedan nyheten aviserades om att David Lee Roth skulle återvända. De mest lojala fansen ville ha en riktig återförening, det vill säga att basisten Michael Anthony också skulle välkomnas tillbaka. Men nej, det är "Eddies fat kid" (epitetet som de allra elakaste fansen givit honom), Wolfgang van Halen som spelar bas i bandet nu för tiden.
När turnén drog i gång i somras började rykten gå ganska omedelbart om att David Lee Roths återinträde inte gått direkt smärtfritt. "De hatar varandra", sade en källa. "The band is getting along famously", kontrade David Lee Roth, när 31 spelningar just ställts in. Skälet till de inställda spelningarna var att "we bit off more than we could chew". Turnén ska återupptas under 2013, enligt bandet.
Vad gäller konserterna så är det mest oroväckande att David Lee Roth uppträder i headset. På de här Youtube-bilderna ser han ut som en ovanligt extrovert IT-direktör.
Och just det, Eddie Van Halen fick opereras akut för divertikulit - inflammation i tjocktarmen. Som om allt annat inte räckte, liksom.
I ljuset av detta så var comebackskivan en fantastisk framgång. A Different Kind of Truth, bandets första skiva sedan 1998 och första skivan med David Lee Roth sedan 1984, fick övervägande positiva recensioner och har nått goda kommersiella framgångar - i en tid då det sägs vara omöjligt att sälja skivor ens för framgångsrika artister - bland annat en 2:a plats på Billboardlistan. En och annan svensk kritiker har rackat ned på plattan, men de flesta verkar faktiskt vara överens om att det låter oväntat bra om Van Halen på comebackskivan.
De som är kritiska brukar påpeka att sju av låtarna skrevs redan på 70-talet eller baseras på material från den perioden - däribland Big River, Tattoo, She's The Woman och Stay Frosty, de absolut bästa låtarna på skivan (de tre sistnämnda var dessutom de tre singlar som släpptes från skivan).
Den debatten måste jag erkänna att jag struntar blankt i. För mig får gärna artister släppa skivor med låtar som är skrivna för 100 år sedan, om de blir så här bra. A Different Kind of Truth är fylld av det som gör Van Halen till ett av jordens bästa rockband. Massor av vassa gitarrer från Eddie Van Halen, mullrande trummor och bas från Alex och Wolfgang och tonvis med attityd från David Lee Roth, som uppenbarligen trivdes utmärkt åtminstone under skivinspelningen.
För mig placerar sig A Different Kind of Truth mycket bekvämt i (den digitala) skivhyllan, bredvid Van Halens övriga album. Hade skivan kommit ut 1979 eller 1983 hade vi räknat den som en klassiker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar