Desto underligare att jag aldrig har läst någon bok av Stig Larsson. Jag stod och fingrade på Modernistas nyutgåva av debuten Autisterna, men köpte den aldrig.
Nu har jag dock köpt och börjat läsa När det känns att det håller på ta slut (observera, inte När det känns att det håller på ATT ta slut).
Precis som i sina tidningsartiklar så har Stig Larsson en pratig stil när han skriver. Inledningen av boken gör det klart att det hela är mycket medvetet:
"Hur ska jag börja? Det får börja som det blir. Jag ska inte tänka så mycket. Det behöver inte vara snyggt skrivet. Det här är någonting annat. Det här är allvar."
Även om det är allvar, så blir det som läsare svårt att slita sig från den romantiska bilden av den excentriske författaren, i sin etta på Lilla Essingen, utan internet, med amfetaminet redo och nattliga vanor.
Det där livet har dock en baksida, och det är sjukdomen, som tar honom till S:t Görans sjukhus, när han inte får luft. Det är detta som är det allvarliga med den här boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar