90 sekunder per låt är givetvis inte tillräckligt för att göra en korrekt bedömning av albumet. Men...
... jag noterar ändå att som vanligt stämmer inga förhandsrapporter. "Destroyer meets Revenge" har varit Gene Simmons linje i intervjuer om skivan. Jag skulle snarare säga "Sonic Boom volym 2".
Det blir väldigt lätt att allt handlar om Ace Frehley vs Tommy Thayer, men jag har verkligen sjukt svårt för Thayers gitarrspel. Inte minst när produktionen trycker ihop allting så att det inte finns minsta gnutta luft mellan instrumenten. Jämför Rock and Roll Over med Sonic Boom eller Monster. Herregud, Eddie Kramer måste vara ett geni!
Den andra negativa punkten - väldigt mycket eko på sången, jämfört med hur Kiss brukar ha det. Eller så är bara de här förhandssnuttarna väldigt konstigt komprimerade. På den tiden Paul Stanley kunde sjunga hade det varit ett helgerån att lägga massor med eko på sången.
Självklart finns det positiva saker också - Freak är ett bra Paul Stanley-bidrag, som ändå känns någorlunda fräscht. Back To The Stone Age känns som en habil Gene Simmons-rockare av ett slag han skrivit så många av. Men de funkar ju oftast.
Summa summarum; ja, det får vi väl vänta med tills vi har albumet här, om en månad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar