Kanske hade jag ändå hoppats att första singeln Hell or Hallelujah, som släpptes i dag, 2 juli, inte skulle vara så uppenbart usel.
Jag var heller aldrig särskilt förtjust i Sonic Boom. Det var något lätt antiseptiskt över den skivan. Som om gitarrljudet tvättats för att få den där radiovänliga klangen.
Det är lite samma sak med Hell or Hallelujah. Det är förment rockiga gitarrer, dånande trummor och Paul Stanley gör sitt bästa vid sångmikrofonen (med stöd av Gene Simmons i bakgrundskören). Ändå låter det komplett o-rockigt. Som ett Kiss-coverband. Det är lite ledsamt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar