Halvårsrapport

Första halvåret 2012 är till ända. Vad har vi lärt oss så här långt? Som vanligt, ingenting. Men vi har lyssnat på en hel del musik, i alla fall. Och förvånansvärt mycket av denna musik är riktigt bra.

Skivan jag har lyssnat allra mest på under första halvåret är nog Scrappy Happiness av Joel Plaskett. Han har en förmåga att hitta refränger och hookar som fastnar som tuggummi. Är det därför årets bästa skiva, hittills? Nja, det är inte säkert.

Plasketts landsman (Kanada), John K. Samson, som till vardags är sångare i The Weakerthans, släppte sin soloskiva Provincial. En handfull av låtarna hade vi redan hört på EP-skivorna City Route 85 och Provincial Road 222. Det gjorde inget, Provincial är en alltigenom njutbar upplevelse för den som brukar gilla The Weakerthans känsliga rock.

I avdelningen tyngre rock har jag glatts åt Van Halens A Different Kind of Truth och Europes Bag of Bones. Van Halen hade jag höga förhoppningar om, Europe är mer av en överraskning. Framför allt hörs det att Joey Tempest och hans kollegor verkligen har kul. 

Counting Crows skiva med coverlåtar, Underwater Sunshine (Or What We Did On Our Summer Vacation), har jag också lyssnat flitigt på, även om inte så mycket stannar kvar efteråt. Detsamma kan nog sägas om Bruce Springsteens Wrecking Ball. Kul när man väl lyssnar på den, men man längtar inte direkt efter att höra den igen. 

Shawn Colvins All Fall Down är självskriven som en höjdpunkt. Om du läser hennes likaledes nyutkomna memoarer Diamond In The Rough, så får du en helhetsupplevelse. (Och kan bland annat konstatera att hon på All Fall Down nu äntligen inkluderar American Jerusalem, som var en av låtarna på hennes första demotejp som skickades in till skivbolaget.)

Slutligen måste jag nämna One Day I'm Going To Soar av Dexys, som än en gång visar att Kevin Rowland är en av få verkligt originella artister inom ramen för den ganska traditionella pop/rock/soul-världen.

Besvikelser? I've had a few. 

Smashing Pumpkins gjorde 2010-2011 tio utmärkta låtar som de skänkte bort gratis via sin sajt, inom ramen för projektet Teargarden by Kaleidyscope. Sedan när det blev dags att spela in nya sånger inom ramen för ett traditionellt album, Oceania, så gick Billy Corgan bort sig fullständigt. Pretentiöst och trist. 

Paul Wellers nya skiva Sonik Kicks och The Hold Steady-sångaren Craig Finns soloalbum Clear Heart Full Eyes stod ut mest för att de var så icke-anmärkningsvärda. Synd på så rara ärtor.