Rubriken ovan kanske uppfattas som negativ, men det är bara fakta. När Ryan Adams spelar på Stockholm Waterfront - nej, inte världens charmigaste konsertlokal - så är det mörkt i lokalen och scenen lyses upp av tända ljus. Volymen är på en låg nivå, även med hänsyn taget till att Adams bara spelar akustisk gitarr och piano.
Det är ytterst sällan - numera - som jag går på konsert utan att kunna artistens repertoar innan. Ryan Adams har jag bokstavligt talat lyssnat på enstaka gånger, enstaka låtar. Det behövs dock ingen förhandslyssning för att höra att Adams ägnar sig åt kvalitativ musik. Han bygger upp väldigt precisa stämningar, inom en traditionell countryrockram.
Hans berömda utbrott på folk som fotograferar eller hostar känns trivsamt gubbknarriga snarare än irriterande. Det är oklart om hans ståuppaktiga mellansnack faktiskt är spontant eller inrepeterat. Det är väl ingen högoddsare att han skämtat om amerikanska hostmedicinen Robitussin med flera europeiska konsertåhörare. Mestadels är det ändå underhållande. Att han två gånger beklagar att personalen på Stockholm Waterfront lär gå hem deprimerade känns som en gång för mycket.
Förartisten Jason Isbell hade inget excentriskt mellansnack, utan var bara lågmält Alabama-artig. Han spelar ballader som låter som John Prines bortglömda verk. Isbell kanske inte har samma status som Ryan Adams men borde förtjäna en stor publik, även han.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar