Steve Forbert ser ut som ett spöke eller en ande på bilden ovan. Det var fotoförbud, särskilt med blixt, på Södra Teatern i går. Dessutom satt jag långt bak och tvingades zooma in.
Jag kan inte minnas någon annan konsert där en artist av Steve Forberts kaliber går in på scenen och står där och stämmer sina gitarrer medan publiken strömmar in. Men så gör Forbert. De flesta vill göra en effektfull entré, oavsett om det rör sig om akustiska trubadurer eller hårdrockband.
När konserten väl är i gång blir intrycket blandat. Han spelar sina sånger väl, men har i princip obefintligt mellansnack, bortsett från de obligatoriska "How are you tonight, Stockholm?". Till slut börjar han prata om fiskmåsar, för att ha något att prata om.
Det hela är rätt underligt - en man som haft en trettioårig karriär borde ha hur många historier som helst att berätta.
Dessutom ska han instruera publiken hur de ska sjunga, hur de ska klappa... Jag vet att svensk publik är tyst och tråkig, men jag hatar när artister instruerar hur man ska göra.
Nu har Steve Forbert så pass många äss i rockärmen att det blir nästan omöjligt att göra en dålig konsert; förutom de givna - What Kinda Guy, Romeos Tune etc. - så firar flera av låtarna från hans senaste skiva triumfer, till exempel Blackbird Tune, Write Me A Raincheck och Labor Day 08. The Place and The Time heter skivan och är klart köpvärd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar