När Thin Lizzys nya liveskiva, inspelad vid High Voltage-festivalen, fick bra recensioner så var jag tvungen att lyssna på den. Men jag är ledsen - Thin Lizzy utan Phil Lynott är fortfarande en otänkbarhet. Oavsett om Scott Gorham och Brian Downey har all rätt i världen att spela bandets gamla låtar.Jag var då tvungen att lyssna på en liveskiva med det riktiga Thin Lizzy. Klassikern är Live And Dangerous, men faktum är att bandets senare liveskiva Life är stråt vassare. Dels för att bandet har en bredare repertoar (skivan spelades in efter Lizzys sista skiva, Thunder & Lightning, som kom 1983) och dels för att Life har ett bättre, tyngre ljud. (Visst, en hel del saker har säkert "fixats" i studio i efterhand.)
En definitiv poäng med Life är att låtarna från Renegade äntligen får en rättvisande ljudbild - skivan är jättebra, rent av underskattad, men produktionen var lite för polerad och mesig. Lyssna på versionerna av Angel of Death, Hollywood och Renegade i den här miljön - en helt annan sak.
Renegade, låten, är ett litet mästerverk i sig, inte tekniskt perfekt på något sätt - men bandet bygger upp stämningen, Lynotts röst är mörk, härjad och det är svårt att tro annat än att han sjunger om sig själv - "I wonder why he's crying on the inside".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar