När Imperiet gjorde en eller två skivor för mycket i slutet av sin karriär, så blev jag överraskad när kritikerna började ifrågasätta dem. Jag minns att Schlager skrev om sista studioalbumet, Tiggarens tal, att Imperiet var som en bilförare som stod och gasade och gasade fast bilen redan stod mot en mur.
Jag var förvånad - SKULLE man inte gilla Imperiet? Imperiet var väl BRA, mycket annat var DÅLIGT. När jag då var drygt 20 år hade jag ännu inte fattat att BRA artister kunde göra DÅLIGA skivor.
Nu finns det ingen kritiker som vågar tycka annat än att Joakim Thåström är fantastisk. Alltsedan Skebokvarnsv. 209 kom ut så har recensenterna ramlat över varandra för att betona Thåströms storhet.
Och Thåström är stor. Eller var stor. Men det han ägnar sig åt i dag är sjukt tråkigt, i mina öron. Han återanvänder samma sångmelodi i alla ballader. (De låter som Beväpna dig med vingar.) De så kallade rockiga låtarna manglar han och hans band sönder. Kvällens Du ska va president förvandlas från en hyggligt svängig låt till en koloss på betongfötter.
Jag vet att det ska anses vara "modigt" eller "industrirock". För mig är det inte det minsta provocerande eller spännande, bara långtråkigt. Vill du lyssna på bra industrirock, lyssna på Nine Inch Nails.
På Cirkus i kväll så hade jag som tur är mobilen med mig, så jag kunde läsa ikapp jobbmejlen och gå igenom nyhetsflödet i Reeder. (Jag hade gärna pratat med mina kamrater, men det gick ju inte på grund av volymen.)
PS: Okej, Kriget med mig själv var bra. Den har en egen melodi. DS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar