Efter nyheten om att Bush i november släpper en helt ny skiva (se inlägget nedan), så blev jag tvungen att lyssna igenom Director's Cut mycket noggrant. Det har jag gjort fyra gånger nu, sedan i går.
Plötsligt händer det (för att låna en reklamslogan), musiken öppnar sig på ett helt annat sätt än tidigare. This Woman's Work, Moments of Pleasure och Never Be Mine - de tre balladerna i mitten av skivan - har en sällsynt nyansrik svärta som inte fanns där i de tidigare versionerna, när Kate Bush var yngre.
Moments of Pleasure är så långsam, så full av atmosfär, att man nästan tappar andan. När kören kommer in, efter 3,45 ungefär, så rycker man nästan till.
Rubberband Girl, med Stones-riffet, är fortfarande rolig. Dock förstår jag nu att den inte är poängen med hela skivan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar