Oväntat poppigt

Jag har alltid följt Ron Sexsmith lite från sidan. Köpt en och annan skiva, men aldrig riktigt fattat grejen.

Sexsmith stal showen vid sin medverkan i Elvis Costellos program Spectacle (sändes på SVT i höstas), där han medverkade tillsammans med Jesse Winchester, Neko Case och Sheryl Crow.

Efter det beslutade jag mig för att ge hans musik en ny chans.

Long Player Late Bloomer är Ron Sexsmiths tolfte album. Jag som mest sett honom som en dyster balladsångare blir förvånad över Beatles-lånen och de ganska poppiga tongångarna på skivans första halva.

Skivan är producerad av Bob Rock, bland annat känd för sitt arbete med Metallica. Kanske är det denna oväntade union som lockat fram den poppigare sidan?