5-10-15-20

Pitchfork har en intervjuform som de kallar 5-10-15-20, där artister får berätta om musik de älskade i femårsintervaller.

Jag tror tanken är att intervjun ska avslöja något om artistens musikaliska influenser och utveckling.

Det är naturligtvis omöjligt att motstå, för min serie intervjuer med mig själv.

5: Mitt första musikaliska minne är The Beatles. Jag gillade också Ville, Valle & Viktor och den oändligt häftiga sången de sjöng ovanpå Svampen på Stureplan. Men jag minns också att jag gillade Peter, Paul & Marys skiva Peter, Paul & Mommy, där de sjöng klassiker som Going To The Zoo.

10: Som tioåring var mitt musikintresse i full blom, framför allt gillade jag Electric Light Orchestra, Bay City Rollers, Abba och Boney M. Väldigt poppig och snäll musik. 1977 var punkens år, men det dröjde något år innan jag fattade Sex Pistols, Elvis Costello, The Jam och The Clash.

15: Som femtonåring hade jag en svår Thin Lizzy- och Kiss-period. Thin Lizzys Live and Dangerous och Kiss Alive! var de nya favoritskivorna. Året efter började jag bli seriös musikknarkare som köpte det mesta nya som kom ut.

20: Bob Dylan, Bruce Springsteen, Ulf Lundell och Van Morrison var de nya husgudarna. Det här var ÄKTA musik!

25: Mer desillusionerad. The The, The Smiths, P.J. Harvey och andra artister som sjöng om hur jävligt och komplicerat livet är stod högt i kurs.

30: Började mer och mer acceptera att gubbrock är rätt. John Hiatt, Maria McKee (även kvinnor kan vara gubbrock), Aimee Mann och Steve Earle stod för visdomen.

35: Jag hade upptäckt att musik inte nödvändigtvis behöver vara gitarr- och melodidominerad. Nine Inch Nails är nya favoriter. Musik kan vara politisk fortfarande, men inte på något plakataktigt sätt, utan smartare: Ani DiFranco är en ny bekantskap efter 30. Ed Hamell med sitt enmansband Hamell On Trial är i samma stil.

40: Riktigt gammal börjar man bli när jazzen dyker upp. Mellan 35 och 40 börjar jag lyssna på allvar på Miles Davis, Ornette Coleman, Charles Mingus, John Coltrane, men också på nyare artister med jazzinfluenser, som Nellie McKay. Även mogna, sofistikerade singer-songwriters som Joni Mitchell och Paul Simon blir allt viktigare.