Ända sedan jag läste Drömfakulteten av Sara Stridsberg har jag varit nyfiken på Valerie Solanas lilla skrift The SCUM Manifesto. Solanas var helt uppenbart, om man får tro hennes olika livstecknare, en person som mådde dåligt under stora delar av sitt liv. Hon var inlagd på mentalsjukhus i omgångar.I ett förord som i praktiken är lika långt som själva manifestet skriver professor Avital Ronell att Valerie Solanas hade svårt att hitta ett sammanhang där hon passade in. Trots Andy Warhols androgyna image så var The Factory ett ställe där kvinnor var underordnade. Warhol gav löften till Solanas, men bröt dem. Allt slutade tragiskt med skotten den 3 juni 1968.
Känslan när jag läser The SCUM Manifesto är att författaren ligger på gränsen till ett utbrott hela tiden. "Återhållen vrede" låter klyschigt, men det stämmer nog. Som man är det givetvis svårt, för att inte säga omöjligt, att inte känna sig utmanad, hånad och attackerad av texten. (Jag inser att mycket är underförstått i det jag skriver, men för er som inte vet, SCUM betyder alltså Society for Cutting Up Men.)
Samtidigt finns det någonting i texten som lever sitt eget liv, en önskan och en strävan efter ett annat samhälle, en annan mer tolerant värld (en hemsk, marxistisk värld, tycker säkert några). Solanas vill automatisera produktionen och ta bort lönearbete och pengasamhället, så att människor (kvinnor, alltså. Män ska ju... ja, är överflödiga) ska kunna ägna sig åt mer meningsfull sysselsättning.
Utbildningssystemet bör reformeras för att främja just utbildning, i stället för att fungera som utsorteringsmaskin för eliten. Se där en idé som håller än i dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar