En arbetsseger

Kiss hade många fiender på Stockholms stadion på lördagskvällen; svalt väder med regn i luften (regnet kom mot slutet av konserten), ljudet blåste tidvis bort, en feg och försiktig svensk publik (är det förbjudet att ens applådera i Sverige?) samt Paul Stanleys kraxiga röst.

Men på något sätt lyckades Stanley et consortes baxa sig till en arbetsseger som sammantaget var betydligt mer imponerande än konserten på samma stadion för två år sedan. Vad gäller låtlistan så har Sonic Boom tillfört tre låtar - Modern Day Delilah, Say Yeah och I'm An Animal - som känns fräschare än många andra gamla rutinnummer. Jag sörjer inte att låtar som Strutter och She fått lämna sedan sist.

Musikaliskt är Kiss tajtare än kanske någonsin. Visst saknas Ace Frehleys mer personliga uttryck, men Tommy Thayer är stabil. Eric Singer är en klart bättre trummis än Peter Criss och blir faktiskt också en allt bättre sångare.

Det stora problemet är i stället Paul Stanleys röst. Vid 2008 års konsert led han av igensvullna bihålor och lät rent ut sagt bedrövlig. Nu klarar han sig så länge han slipper anstränga rösten, men så fort han tar i så blir det kraxigt. Gene Simmons har alltid haft en mindre imponerande röst, men han har en sångstil som är funktionell och sliter sannolikt mindre på stämbanden.

Till Stanleys försvar ska sägas att han sliter hårt med mellansnack och showmanship och verkar fast besluten att trotsa vädrets makter och vinna över den småsura publiken.

Produktionsmässigt är Sonic Boom-turnén mycket mer imponerande än Alive 35. Bättre genomtänkta effekter och ljus och hela konserten avslutas snyggt med ett rejält fyrverkeri.