Jag håller alltid med Lena Andersson i allt hon skriver. Men likväl skaver någonting i debatten om Lars Vilks, yttrandefriheten och islam.
Ja, jag försvarar Lars Vilks yttrandefrihet till 100 procent. Och ja, det är absolut fruktansvärt att han inte kan hålla en föreläsning på Uppsala universitet utan att bli avbruten av en våldsam mobb. Det är skamligt (och, givetvis, brottsligt) att Lars Vilks tvingas vara bokstavligt talat livrädd efter attentatsförsök.
Jag har ingen förståelse för folk som vill tysta debatten, i värsta fall med våld.
Men vi måste samtidigt kunna se att Sverige av i dag är ett stenhårt mobbarsamhälle där sjuka, arbetslösa, etniska, religiösa och sexuella minoriteter knuffats åt sidan. Det finns en stark opinion som tycker att man inte ska "klema bort" folk, som viftar bort idéer om likabehandling och stöd till svagare grupper. (Ja, många som slåss mot ökad jämställdhet mellan könen finns i religiösa grupper.)
Tystnad och hämmad yttrande- och åsiktsfrihet gynnar ingen. Men samtidigt kan jag önska att vi i Sverige ägnade oss lite mer åt att sparka på makteliten i stället för de lätta måltavlor som blir följden av mobbarmentaliteten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar