Bob Dylans son Jakob Dylan släppte här om dagen sin andra soloskiva, Women and Country.
Jag tyckte den första soloskivan, Seeing Things, var sympatisk men på tok för blek. Och radiorocken som Dylanätteläggen gör med The Wallflowers blir urvattnad ännu fortare. Killen kan inte skriva bärkraftiga låtar, tyvärr.
Vad göra? Vända blickarna mot en annan artistson, nämligen Harper Simon, vars pappa heter Paul och brukar sjunga tillsammans med en kille som heter Art.
Harper Simons självbetitlade debutalbum släpptes i USA i höstas, men har väl inte gjort något större väsen av sig. I veckan släpptes skivan i Sverige.
Harper Simon har en - enligt mitt tycke - obesvarad kärleksaffär med countryn. Jag gillar bättre när han gör halvfinurlig, stillsam visrock i stil med sin pappa, som till exempel Ha Ha eller The Shine. Det är väl kanske det som är sönernas förbannelse, vi väntar oss att de ska vara lika bra som pappan/originalet.
PS: Hm, ja, sonen är ändå naggande god, kommer jag på efter några ytterligare lyssningar. Lyssna också på Wishes and Stars, och Tennessee. Småfinurliga sånger med ett ytterst simonskt tilltal. Harper Simon kan nog bli något. DS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar