Intelligent, vuxen popmusik

De svenska artister jag gillar är i regel gamla gubbar och tanter som debuterade på 60- eller 70-talen. Begreppet "nutida svensk musik" får mig att famla efter Cipramilburken.

Därför blir jag glad när hör AK von Malmborgs skiva Vår tids rädsla för AK von Malmborg, som kom ut i början av december. Till en början var jag skeptisk, eftersom hennes förra skiva Return to NY, som gjordes med konstellationen Ak-Momo, var fullständigt olyssningsbar. Något slags prettopop som jag glömde omedelbart när jag lyssnat på den. Typ Jenny Wilson, lika olyssningsbar.

Vår tids rädsla för AK von Malmborg har fått bitvis goda recensioner. Musikrecensenterna är dock så in i helvete lata att de jämför von Malmborg med Kate Bush. Jag hittar ingenting som liknar Kate Bush på den här skivan. Okej då, om du håller en pistol mot mitt huvud så låter väl Frosten tiger som något som Bush gjort på yngre dagar. Men i övrigt, nä. (Vad har förresten Kate Bush gjort för ont för att ständigt dras fram som jämförelseobjekt med alla möjliga artister? Det är som om alla manliga artister skulle jämföras med Bob Dylan, oavsett om de spelar indiepop eller heavy metal.)

AK von Malmborg borde få stå på egna ben. Det behövs inga jämförelser med andra artister. Vår tids rädsla för AK von Malmborg är intelligent, vuxen popmusik som har potential att växa ytterligare.

PS: Mitt enda minus: Varför en duett med Olle Ljungström? Den jönsen har förstört många skivor. Varför måste kvinnliga artister alltid ha så dåligt självförtroende att de måste duetta med en gubbe? AK von Malmborg borde stängt studiodörren och tvingat Olle att vända hem med svansen mellan benen. DS