Ingen tidsmaskin

Jag önskar jag kunde säga att Kiss nya album Sonic Boom är en ny Rock And Roll Over eller Love Gun. Men det här är ingen tidsmaskin, det funkar inte att gå tillbaka till 70-talet. Det finns låtar som snarare påminner om 80-talsskivan Creatures of The Night eller 90-talsskivan Revenge. Sonic Boom är en mix av Kiss historia.

Jag förstår att Paul Stanley och Gene Simmons vill anknyta till sina rötter i säljpitchen. Inget fel i det, och flera kritiker har gått på bluffen och hyllat Sonic Boom.

Produktionen är rock med gitarr i högsätet, men mjäkigare än jag hade trott. Peter Criss och Ace Frehley var inte alltid pålitliga bandmedlemmar, men deras trum- respektive gitarrspel hade en egen karaktär som gav Kiss lite vassa kanter på 70-talsskivorna.

Sonic Boom saknar den rätta sortens aggressivitet för att vara intressant. Det låter okej, och vissa låtar är roligare än andra, men jag tror inte jag kommer plocka fram den här skivan oftare än jag plockar fram, säg... Psycho Circus eller Asylum.

Om du ska välja en Kissrelaterad release denna höst är valet enkelt: Ace Frehleys Anomaly är klart bättre än Sonic Boom.