Nyfiken på Mankell

Jag gillar inte svenska deckare. Med få undantag gillar jag inte deckare alls. Jag gör undantag för Denise Mina och Leif GW Persson och Sjöwall-Wahlöö. Och Tomas Arvidsson och Bo Balderson, om man skulle få för sig att kalla deras trivsellitteratur för deckare.

Jag är rent av djupt skeptisk till det svenska deckarundret, personifierat av Henning Mankell. Men av någon anledning blir jag sugen på att läsa Mankell när han får halvljumma recensioner för den senaste boken Den orolige mannen.

Jag tror det beror på att hösten närmar sig. Jag kan få de konstigaste begär under hösten.