Som en gigantisk påskmiddag

Jag är ingen stor Leonard Cohen-beundrare, jag sätter inte kanadensaren i närheten av samma piedestal där jag sätter Bob Dylan, Joni Mitchell, Paul Simon och John Lennon.

Men till och med ljumma jag förstår att Live In London är en extraordinär karriärpresentation.

74-årige Cohen har en röst som är helt intakt, mörkare än någonsin men honungslen. Han sjunger bättre än på de där första skivorna, då det alltid lät lite, lite falskt.

Till och med mellansnacken håller hög kvalitet. ("It's been a long time since I stood on a stage in London. It was about 14 or 15 years ago, I was 60 years old, just a kid with a crazy dream.)

Vilken annan 74-åring vräker iväg 26 låtar under en konsert? Visserligen med paus - men ändå. När Itunesversionen dessutom har en 27:e låt som bonus (Chelsea Hotel #2), så känns det som om du suttit igenom en gigantisk påskmiddag. Allting var gott, men nu är du så mätt att du håller på att spricka. Det är en inte alltigenom behaglig känsla.