Det hände mig en sådan rolig sak: Jag var ute och gick i Dublins hamnkvarter, det var sent på kvällen och lite mulet. I gathörnen stod gitarristerna och sjöng gamla Waterboyslåtar.
Jag gick förbi Guinnessbryggeriet när en gammal luffare plötsligt stapplade fram mot mig på gatan och utbrast:
"Ah, it is yourself."
"Excuse me?", replikerade jag.
"It is yourself. I've seen your face before, don't take me for a feckin' eejit."
"I'm sure you have mistaken me for someone else."
"Oh no, I know that you are the chosen one, the one who is going to listen to the new U2 album tonight."
"I'm sorry, I really don't know what you're talking about."
"But I'll show you", nästan vrålade han och tog mig omilt i armen.
Tillsammans småsprang vi över Father Matthew Bridge och fortsatte söderut. Fem minuter senare stod jag utanför en byggnad som såg ut som en gammal kyrka. Porten var utbytt mot en provisorisk dörr tillverkad av gamla brädor. Inget ljus syntes i fönstren.
"Come with me here, son", sade mannen hest.
Vi gick uppför altargången och svängde till höger ut i det rum där prästen normalt håller till innan predikan. Varje yta i det lilla rummet var belamrad med teknisk utrustning - cd-spelare, kassettbandspelare, gamla vinylskivspelare, högtalare och mitt i allt ett gammalt mixerbord.
Gubben satte sig och började mixtra. Jag kände mig fortfarande andfådd efter den hastiga promenaden hit. Förvåningen hade övergått i nyfikenhet. Jag tittade närmare på gubben som plötsligt såg bekant ut. Det var ju Bono. I lösskägg och en gammal maläten hatt. Jag hade aldrig sett karln i verkligheten förut, han kunde inte vara längre än 1,70.
Precis när jag tänkte säga något till honom så började musiken flöda ut ur högtalarna. Jag satte mig ner på en stol och lyssnade. När musiken tystnade såg Bono frågande på mig. Jag reste mig och utbrast:
"Was this really something to bother me about! You feckin' eejit!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar