lördag 20 september 2014

De 20 bästa skivorna

Meningen var att jag skulle skriva om de tio bästa skivorna. Det finns naturligtvis inget objektivt mått för en sådan lista, så jag antar att jag menade mina tio favoritskivor.

Det är ju en total omöjlighet. Som en jämförelse kan nämnas att jag har 2 138 album i min Itunes.

Jag tog fram en shortlist med 74 skivor, den kan du se lite längre ned på denna blogg. Trots 74 skivor kändes det som att jag glömt minst 20 skivor som borde ha varit med.

Jag hade en regel: bara en skiva per band eller artist. Givetvis kunde dock soloskivor från bandmedlemmar finnas med (oavsett om banden existerade fortfarande eller ej). T ex John Lennons soloskivor kunde naturligtvis finnas med parallellt med The Beatles. Donald Fagen och Steely Dan etc.

En annan regel: De skivor jag valde skulle vara sådana jag fortfarande faktiskt lyssnade på med viss regelbundenhet. Till och från har det kommit skivor som jag blivit helt betagen av och lyssnat på som en galning under en period. Men som sedan blivit i princip helt bortglömda. De jag skulle välja nu skulle ha stått emot tidens tand, åtminstone under de decennier som gått sedan skivorna gavs ut.

Jag kunde inte välja tio, det gick bara inte, därför valde jag 20 skivor som du hittar nedan. Det var minst tio till som kändes som absoluta måsten för denna lista. Men jag behövde välja...

Några reflektioner om urvalet: Mest män. Lite märkligt, eftersom väldigt många av de nya artister jag lyssnar på är kvinnor. Det betyder väl dels att det nu kommer fram fler kvinnliga artister och dels att mansdominansen var nästan extrem under den tid då jag formade mitt musiklyssnande.

Musikurvalet är också rätt snävt - det handlar om rock - vit manlig rock. Till och från kan jag få för mig att jag har en rätt elektisk musiksmak men i realiteten är den snäv. Jag lyssnar ibland på R&B, soul etc., men min musiksmak är i grunden kritvit. Återigen, jag tror vi formas extremt mycket av vad som gäller när vi växer upp. För mig var det punken och new wave och den övriga musik som kom fram i samma tidsperiod som satte väldigt mycket av standarden. The Jam, The Clash, Elvis Costello, The Police... Sedan att de hämtade oerhört mycket av sin inspiration från svart musik - soul, reggae, R&B - det var sådant jag lärde mig först med tiden.

Jag har inte kunnat rangordna skivorna sinsemellan utan listan nedan är i bokstavsordning, efter artistens eller bandets namn.


THE BEATLES, THE BEATLES (1968)
Det verkar fjantigt att behöva motivera valet av The Beatles (The White Album) som bandets bästa skiva och mitt urval till denna 20-i-topp-lista. Men likväl, många andra väljer Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band eller Revolver som sina favoritskivor med The Beatles.

Jag väljer The Beatles på grund av överflödet, men även det skissartade, experimenterandet. Ett dubbelalbum som hoppar från briljant och inspirerat till tramsigt och nästan bortkastat.

Här finns kända hits - Back In The USSR, Ob-La-Di, Ob-La-Da, While My Guitar Gently Weeps - och här finns låtar där det bröts ny mark - Helter Skelter är nästan hårdrock.

Jag gillar mest de vackra balladerna - John Lennons Dear Prudence och Paul McCartneys Blackbird.


BILLY BRAGG, TALKING WITH THE TAXMAN ABOUT POETRY (1986)
Billy Bragg - mannen som har kallats ett enmans-The Clash - har aldrig varit så exakt som på sitt "difficult third album", Talking With The Taxman About Poetry (en titel lånad av Majakovskij).

Visst, hans första mini-LP - Life's A Riot With Spy vs Spy - är ännu i dag en klassiker och uppföljaren Brewing With Billy Bragg var också mycket bra, men det kändes som att allt föll på plats i och med detta tredje album.

Braggs allra bästa kompositioner återfinns här - framför allt de mästerliga Levi Stubbs Tears och Greetings To The New Brunette

Den här skivan demonstrerar också Braggs verkliga styrka, att blanda engagemang och politiska texter med relationsbetraktelser och humor ("how can you lie there and think of England, when you don't even know who's in the team"). Det blir aldrig plakatpolitik, för Bragg har alltid nära till värme, ödmjukhet och humor. Det är därför han än i dag är en brittisk nationalklenod.


KATE BUSH
, HOUNDS OF LOVE (1985)
I år gör Kate Bush konsertcomeback efter 35 år och de glansiga rockmagasinen har turats om att hylla hennes geni och inte minst den här skivan. B-sidans temaavdelning The Ninth Wave var ju en del av showen, liksom även Running Up That Hill, Hounds of Love och Cloudbusting.

Och det är svårt att hävda annat än att Kate Bush har förflyttat gränser för vad en pop- eller rockskiva egentligen kan vara. Kan en hitskiva som når nummer ett på listorna innehålla en konceptsvit om en person som uppenbarligen håller på att drunkna (som The Ninth Wave ju är)? Uppenbarligen.

Jag har haft svårt för Bushs skivor under senare år (Aerial från 2005 och 50 Words for Snow som kom 2011), de har känts just så pretentiösa och övertänkta som Hounds of Love kunde ha blivit. Men 1985 fanns det inget som kunde stoppa Kate Bush, hon lyckades både skapa hits och flytta gränser.


SHAWN COLVIN, A FEW SMALL REPAIRS (1996)
På en sådan här lista kan inte bara finnas banbrytande genier som gjort helt nya saker. Det måste finnas plats för de där artisterna som vi bara tycker om för att de skrivit sånger som fastnat i hjärtat.

Shawn Colvin verkar i den moderna nordamerikanska singer-songwriter-traditionen vars ikoner är Bob Dylan, Joni Mitchell, Neil Young, Jackson Browne, Paul Simon, James Taylor, med flera.

Colvin medger själv att hon är en "one hit wonder" men att hon är oändligt tacksam för hiten Sunny Came Home, som vann två Grammys (årets låt och årets skiva) och gjorde albumet A Few Small Repairs till en storsäljare.

Det enda som är lite synd är att Colvin efter A Few Small Repairs gjort flera starka album som inte fått tillnärmelsevis lika mycket uppmärksamhet.


BOB DYLAN, HIGHWAY 61 REVISITED (1965)
Med Bob Dylan är det ett ännu värre dilemma än med The Beatles, hur väljer du den bästa Dylanskivan när mannen ifråga har varit verksam som artist i sex decennier och gjort riktigt starka album i åtminstone fem av dessa decennier...

Personligen valde jag mellan Blood On The Tracks (1975) och Highway 61 Revisited (1965). Den senare vann mycket på grund av sången som på allvar sparkade upp dörren för rockmusikens möjligheter att lyfta till nya höjder; Like A Rolling Stone.

Dylan hade kommit en bra bit bortom boy-meets-girl när han skaldade:

"You say you never compromise
With the mystery tramp, but now you realize
He's not selling any alibis
As you stare into the vacuum of his eyes
And say do you want to make a deal?"


Vem var "the mystery tramp"? Döden? Djävulen? Vem vet? How does it feel, indeed...

Highway 61 Revisited var dessutom inte bara Like A Rolling Stone, på albumet introducerades vi till andra mytiska figurer, som Mr. Jones i Ballad of A Thin Man och Queen Jane i Queen Jane Approximately. Och hela det galna persongalleriet i Desolation Row, den över elva minuter långa balladen där Dylan målar upp... ja, vadå? Västvärldens förfall? Mänsklighetens futilitet? Dylanakademikerna strider fortfarande och Dylan sjunger fortfarande låten, med sin nu för tiden spruckna röst. Sången är lika förbryllande och vacker som 1965.


ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA, OUT OF THE BLUE (1977)
Jeff Lynne och hans kompisar i Electric Light Orchestra var en så trist och okarismatisk grupp grabbar att fotografen som skulle ta omslagsbilden till det amerikanska omslaget till On The Third Day (1973) bad killarna knäppa upp sina skjortor och peka på sina navlar (!). Då skulle den skivköpande publiken åtminstone få någonting att fundera på.

Så småningom löstes detta, när skivbolaget Jet skapade det symbolspråk och den ELO-logo som fick formen av ett rymdskepp och som syns på omslaget till dubbelalbumet Out of The Blue. Därmed kunde de skäggiga och håriga killarna från Birmingham koncentrera sig på musiken i stället för att vara omslagspojkar.

Låtskrivaren och den obestridlige bandledaren Lynne var i sitt esse när Out of The Blue skulle spelas in. Låtarna bara fortsatte att komma. Sommaren 1977 var regnig i Schweiz och Tyskland där Lynne skrev låtar och skivan spelades in, så hela sidan 3 (enligt det gamla LP-formatet) blev Concerto for A Rainy Day, som avslutades med megahiten Mr. Blue Sky

Det var inte bara Mr. Blue Sky som blev en hit, utan även Turn To Stone, Sweet Talking Woman och Wild West Hero.

Lynne har egentligen aldrig varit någon banbrytare, men i samma anda som Abba och Björn Ulvaeus och Benny Andersson förädlade han popen tills vi faktiskt tyckte den var nästan på samma konstnärliga nivå som rockmusiken.


THE JAM, ALL MOD CONS (1978)
Det blev aldrig någon återförening för The Jam, bandledaren Paul Weller har envist i alla år hållit fast att han inte har något som helst intresse av detta. Basisten Bruce Foxton och trummisen Rick Buckler har dock spelat The Jam-låtar i konstellationen From The Jam.

Därför är The Jams korta karriär desto mer imponerande. Efter två lovande men frustrerande ofärdiga skivor (In The City och This Is The Modern World) så var det på tredje skivan All Mod Cons som allting föll på plats. Weller fick fullt utlopp för sin brittiska diskbänksrealism á la Ray Davies, samtidigt som han spelade gitarr som Pete Townshend och skrev Beatlespastischer som It's Too Bad.

Weller var fortfarande en "angry young man" men kunde skriva blödiga ballader som English Rose och eftertänksamma samhällsskildringar som Down In The Tube Station At Midnight och In The Crowd. De två senare pekade mot ett mer alienerat Storbritannien, där individen kom i kläm i ett hårdnande samhällsklimat.

1978 hade The Jam bara fyra år kvar av sin karriär men ändå mycket kvar att göra.


RICKIE LEE JONES, RICKIE LEE JONES (1979)
En artist som Rickie Lee Jones skulle tyvärr förmodigen inte alls ha samma chans att komma fram i dag. 2014 tvingas Rickie Lee Jones samla in pengar från sina fans via Pledge Music för att kunna spela in skivor.

1979 fick hon full uppbackning av Warner Bros. och hjälp av de allra bästa studiomusikerna i världen. Det resulterade i platinaalbumet Rickie Lee Jones. Bohemisk singer-songwriter-musik - herregud, hon har basker på omslaget - men en produktion som doftade lyx och Los Angeles.

I rättvisans namn hade Rickie Lee Jones en rad fantastiska sånger med sig i bagaget. Det var inte bara monsterhiten Chuck E's In Love (Om artisten Chuck E. Weiss), utan hela albumet var fyllt av pärlor och sånger som är klassiska ännu i dag, som The Last Chance Texaco, Danny's All-Star Joint och Easy Money.

Rickie Lee Jones har en lång karriär och många album under bältet men hon kommer sannolikt aldrig överträffa den magnifika debuten.


KISS, ALIVE! (1975)
På min lista över de 20 bästa skivorna finns det gott om skivor med intellektuella trubadurer som skaldar om politik, samhälle och livets utmaningar och mysterier. Kiss har aldrig bekymrat sig om sådana saker. De hämtade inspiration från Alice Cooper och New York Dolls och skruvade det hela två eller tre varv till.

De hämtade musikalisk inspiration från brittiska band som Led Zeppelin, The Who, Rolling Stones, The Beatles, The Move och Humble Pie, men de skruvade upp volymen några snäpp till.

Resultatet blev en bokstavligt talat explosiv blandning som fick föräldrar över hela världen att förfasa sig. Med andra ord, perfekt för tonåringar.

Mer överraskande är att de överlevde sin egen storhetstid på 70-talet och än i dag turnerar världen runt inför fulla hus. De har dock egentligen aldrig toppat dubbelliveskivan Alive! - en enastående punkig (!) samling refrängstarka sånger som bärs fram av skrikande sologitarrer och mullrande bas och trummor.

Hemligheten till bandets långlivande karriär: det handlade aldrig bara om sminket, kostymerna och scenshowen. Paul Stanley och Gene Simmons - och i mindre utsträckning Ace Frehley och Peter Criss - kunde verkligen skriva låtar som höll. Imagen gav bandet uppmärksamhet, men det var musiken som höll kvar fansen, än i dag.


ULF LUNDELL, DEN VASSA EGGEN (1985)
Jag har en enda svensk skiva på min 20-i-topp-lista. Saknar vi inte - jag vet inte, Ebba Grön, Abba, Cornelis Vreeswijk? För att nämna några. Jo, jag skulle ha velat nämna ännu fler svenska artister. Folk från yngre generationer saknar naturligtvis helt andra artister, som gör nutida musik som ofta är hiphop, electronica och sådant.

Men det här är min lista och då är Den vassa eggen det bästa svenska album som kommit ut. Ulf Lundell är inte allas kopp te, men precis som många andra artister som hållit i 40 år så kan han glädjas åt att han överlevt - karriärmässigt och artistiskt - de flesta av sina kritiker och belackare.

Lundell är ingen musikalisk förnyare, han använder de verktyg som hans förebilder - Dylan, Young, Springsteen - gett honom. Hans fördel är att han kan skriva minnesvärda melodier och högklassiga texter och i regel har han kompetenta musiker kring sig. Den vassa eggen lider något - men mindre än man kan tro - av en 80-talistisk ljudbild, men låtmaterialet är det starkaste som Lundell någonsin haft.

Varenda låt är berättigad på skivan, men det finns ju de som sticker ut lite extra - hoppingivande Chans, det apokalyptiska titelspåret, den vackra balladen Kyssar och smek, Inte ett ont ord (till sonen Love), popdängan Vi kunde ha älskat och den svarta höstballaden Aldrig så ensam.

Lundell har släppt (alldeles för?) många dubbelalbum i sin karriär men Den vassa eggen har inte ett överflödigt spår. En karriärhöjdpunkt som sträcker sig över alla andra svenska artisters motsvarigheter.


MARILLION, SCRIPT FOR A JESTER'S TEAR (1983)
Som jag skrev i samband med Shawn Colvin - på en sådan här lista måste det finnas plats inte bara för de där banbrytande artisterna, utan också för de där skivorna som nästlat sig in i ditt hjärta trots att de egentligen inte är särskilt originella och unika.

Allting som Marillion gör på Script for A Jester's Tear hade väl egentligen redan gjorts av förebilderna Genesis, Pink Floyd, Yes, med flera i den brittiska progrockvågen.

Men Marillion var så entusiastiska. De var duktiga musiker, visst, men de hade lite av samma energi som punkrockarna. Och de hade förmågan att skapa kontakt och knyta an till sin publik. Mycket tack vare sångaren Fish som inte alls hade lust att stå med ryggen vänd mot publiken och verka svårmodig utan tvärtom ville nå ut.

Och Marillion var inte bara progrockfanatiker utan lika mycket ett popband som gillade att klättra på listorna - He Knows, You Know, Garden Party, Forgotten Sons på den här skivan var bara en blek föraning till kommande brottarhits som Kayleigh.

I dag är Marillion mest ett kultband men på 80-talet var de på väg mot arenarockberömmelse, när Fish hoppade av och ersattes av Steve Hogarth, som är kvar vid sångmicken än i dag. Fish själv stretar vidare i en respektabel men förmodligen inte särskilt lukrativ solokarriär.


MARIA MCKEE, MARIA MCKEE (1989)
Det var väl egentligen Lone Justice som skulle bli det där stora bandet som skulle få ett riktigt kommersiellt genombrott men bandet splittrades efter bara två skivor och Maria McKee blev soloartist.

Hennes största kommersiella framgång var Show Me Heaven från soundtracket till Days of Thunder, men McKee var inte intresserad av att fortsätta i samma stil.

Hennes självbetitlade solodebut från 1989 andas country och innehåller bland annat Am I The Only One (Who's Ever Felt This Way), som Dixie Chicks gjorde en cover på. McKee har tackat dem för royaltypengarna...

I dagsläget är Maria McKee en kultartist som alltmer sällan släpper skivor men 1989 fanns fortfarande hoppet om att hon skulle bli megastor. Hennes röst och hennes låtar visade att potentialen fanns, men hon kände sig kanske mer bekväm med vara den där oförutsägbara artisten som håller på sin integritet och ena stunden spelar country, andra gången skitig rock och tredje gången sjunger ballader som låter som Freddie Mercury på speed.


JONI MITCHELL, BLUE (1971)
Med Joni Mitchell är det samma överflödets förbannelse som med Bob Dylan. Hur väljer du en skiva bland ett tiotal mästerverk?

Fast samtidigt är det svårt att gå förbi Blue, som är obligatorisk i varje skivsamling, en hörnsten i modern populärmusik.

När Blue kom ut 1971 så hade Mitchell tre skivor bakom sig. Inte minst föregångaren Ladies of The Canyon hade fått mycket uppmärksamhet och positiv kritik, med låtar som Big Yellow Taxi, Woodstock och The Circle Game.

Skillnaden var att på Blue så blev Mitchell ännu mer personlig, om kärlek och relationer. Det var scener ur ett äktenskap eller kanske snarare flera äktenskap eller relationer. Som så många andra kvinnliga artister, författare och konstnärer skulle hon hånas av manliga kritiker som inte tyckte det var "fint" nog med sånger om relationer. I alla fall inte när kvinnor berättade (när Dylan gjorde det, så var det helt okej).

Joni Mitchell bekymrade sig inte utan banade väg för hundratals efterföljare som haft Blue som ledstjärna när de sjungit om sina egna relationer och liv.


RANDY NEWMAN, GOOD OLD BOYS (1974)
I en tid när artisterna sjöng om sitt eget liv - om sina egna relationer, om hur de själva såg på världen - så var Randy Newman en särling. Han var - och är - mer som en novellförfattare som har olika huvudpersoner som figurerar i sångerna.

Det var svårt att vara satiriker när folk inbillade sig att Randy Newman själv tyckte att "short people" inte skulle få finnas...

På mästerverket Good Old Boys sjöng Randy Newman ur en rasistisk sydstatares perspektiv - hur skulle ordvalet "n***ers" ha mottagits om Newman skrivit och sjungit låten Rednecks i dag?

Det här var ett annat sätt att beskriva världen än 70-talets bekännelsetrubadurer använde. Randy Newman lyckades beskriva sina huvudpersoner på ett sätt som inte bara var svart eller vitt, inte bara schabloner. Som lyssnare kunde du förfäras över huvudpersonens rasism men gråta av medkänsla när han beskrev kärleken till sin Marie, en av de vackraste ballader Newman skrivit.

Randy Newman är på många sätt en annorlunda artist. Inte bara för att han oftast döljer sin egen person i texterna, utan för att han egentligen hör mer hemma i en låtskrivartradition som går tillbaka till tiden före rock'n'roll. Hans musikaliska influenser är lika mycket George och Ira Gershwin som Jerry Lee Lewis.


PINK FLOYD, THE FINAL CUT (1983)
The Final Cut är ett ganska bespottat album. Nästan alla är överens om att Pink Floyds mästerverk var föregångaren The Wall (1979).

Pink Floyd var i praktiken ett band i upplösning när The Final Cut spelades in och färdigställdes. Roger Waters var på väg mot en solokarriär och det märktes.

Början av 80-talet var politiskt oroligt i världen. Margaret Thatcher hade tillträtt 1979 och hon och Ronald Reagan satte hårt mot hårt i Kalla kriget. "Maggie, what have we done, to England", sjöng Roger Waters i The Post-War Dream. Det var omöjligt att veta om Roger Waters angrep Thatcher från vänster eller höger. Å ena sidan gillade han inte Thatcher eller de despoter hon umgicks med, å andra sidan verkade han mest nostalgiskt längta tillbaka till ett England som det var förr.

Men medan politiken kunde verka gnällig och inkonsekvent så skapade musiken en ganska hypnotisk helhet, minst lika gripande som The Wall. Ett tidsdokument över en paranoid tid.


SIOUXSIE AND THE BANSHEES, JUJU (1981)
När punken brann fort och försvann så bereddes marken för många andra sub-genrer inom rocken - alla gothrockares urmoder Siouxsie stod tillsammans med The Banshees på sin popularitetstopp när Juju släpptes.

Den kommersiella framgången (5:a på Englandslistan och silveralbum) kombinerades med några av de mest renläriga gothrocksångerna någonsin, däribland den släpande Night Shift och, inte minst, skräckfilmssoundtracket Voodoo Dolly

Men Juju innehöll också i sammanhanget nästan glättiga pophiten Spellbound och likaledes trallvänliga Arabian Knights.

Aldrig har svart tuperat hår och hårdsminkade ögon känns mer politiskt korrekt.


PAUL SIMON, GRACELAND (1986)
Kanske vill någon ur Paul Simons rika diskografi plocka någonting av Simon & Garfunkel? Jag föredrar Paul Simons solokarriär och då särskilt den ytterst rika samling sånger som är Graceland.

Det var långt ifrån okontroversiellt när Simon anknöt till sydafrikansk musik - apartheid gällde fortfarande. Utnyttjade Simon de sydafrikanska musikerna för egen vinning eller hjälpte han tvärtom till att bryta ned murarna och lyfta fram musiken?

Slutresultatet är hur som helst alldeles briljant, från den fjäderlätta popen i titelspåret till zydecopopen i Gumboots och That Was Your Mother. Från balladerna Homeless och Diamonds On The Soles of Her Shoes till 80-talspophiten You Can Call Me Al

Paul Simon hade adderat en helt ny dimension till sitt musikskapande, bortom den gitarrtrubadur han alltid varit.


THE SMITHS, THE QUEEN IS DEAD (1986)
Morrissey var otvivelaktigt något nytt i musikvärlden när han kom fram, med sin oklara sexualitet och hänvisningar till Wilde, Keats and Yeats.

Kombinera Morrisseys uppenbarelse och texter med Johnny Marrs vassa gitarrspel och melodier och Andy Rourkes och Mike Joyces spänstiga rytmsektion så hade du The Smiths, ett rockband som var märkligt produktiva under en rekordkort karriär (bandet gav ut skivor 1984-1988).

The Smiths var på sätt och vis egentligen ett singelband - vilket bevisas av de många samlingsskivor som gavs ut redan under bandets livstid - men om du ska välja ett av bandets fyra studioalbum så är det The Queen Is Dead som är obligatoriskt. Det är den bästa helheten som The Smiths producerade.

Inte för att det saknas enskilda höjdpunkter - som Bigmouth Strikes Again, The Boy With The Thorn In His Side eller There Is A Light That Never Goes Out. The Queen Is Dead har utrymme även för det lätt tramsiga, som Vicar In A Tutu, samt även bekännelseballader som I Know It's Over och Never Had Anyone Ever.


THE THE, MIND BOMB (1989)
Redan 1988 hade Matt Johnson börjat spela in Mind Bomb, ett album som tycktes förutspå de stora politiska omvälvningar som var på gång.

Inte för att han uttryckligen sjöng om östblockets fall, men för att han plötsligt sjöng om ämnen som skulle bli politiskt heta - ett religionernas krig mellan kristendom och islam (Armaggeon Days) eller ungdomens hopplösa situation (The Beat(en) Generation). Och i den sistnämnda sången förutspådde han de inskränkningar i fri- och rättigheter som kriget mot terrorismen enligt många lett till:

"If they send in the special police
To deliver us from liberty and keep us from peace

Then won't the words sit ill upon their tongues
When they tell us justice is being done
That freedom lives in the barrels of a warm gun?"


Johnson var dock inte bara politisk, några av de starkaste sångerna är djupt personliga. I August & September sjunger han:

"Suddenly last summer, 
I started going out of my mind"

Avslutande Beyond Love är en bön om frälsning genom kärleken eller, som sagt, snarare bortom kärleken:

"Take me to a happiness beyond human reach."

Det är lätt att glömma att Mind Bomb är det album där Johnny Marr var medlem i The The. Marr har bara varit med och skrivit en låt - Gravitate To Me - men hans glittrande gitarr förgyller många av låtarna.


XTC, NONSUCH (1992)
Jag brukar tänka mig att XTC är vad The Beatles hade kunnat utvecklas till om de fortsatt ända in i 80-talet. Smart pop med massor av humor och snygga melodier.

XTC hann utvecklas rätt rejält under sin karriär, från ryckiga, knyckiga punkpoplåtar på de första skivorna till fläskigare nästan arenarockiga låtar på skivor som Oranges & Lemons.

Jag tycker att XTC aldrig varit bättre än de är på tredje sista skivan Nonsuch. Bägge låtskrivarna Andy Partridge och Colin Moulding var i sitt esse. Och om du köper den utgåva av albumet som har lite extralåtar så får du 17 låtar av den finaste brittiska powerpop som åstadkommits efter Revolver.

Det finns något väldigt engelskt konservativt - i ordets bästa bemärkelse - över XTC. I My Bird Performs sjunger Colin Moulding om att det enda han behöver är att hans fågel sjunger för honom. Han behöver varken Shakespeares sonetter eller konst eller prosa.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar