Washington släpper tredje ny låt inför album

Nu har Kamasi Washington släppt en tredje låt inför nya skivan Heaven and Earth.

Senast ut är Streetfighter Mas - lyssna här.

Sedan tidigare har Fists of Fury - lyssna här - släppts liksom The Space Travellers Lullaby - lyssna här.

Heaven and Earth släpps 22 juni, självaste midsommarafton.

Ny låt av Paul Weller

Paul Weller fyllde 60 i fredags, och det firar han genom att släppa en ny låt, Aspects.

Den här akustiska balladsidan visade Weller också upp på fjolårets soundtrackalbum Jawbone.

Jag är lite kluven. Å ena sidan är det skönt att Weller inte gubbrockar, å andra sidan tycker jag inte riktigt balladerna kommer någonstans heller.

Aspects kommer från Wellers kommande, 14:e, soloalbum, True Meanings. Släppdatum ännu ej kommunicerat, även om september syns här och där som tänkbar släppmånad.

Förhandslyssna på Neko Cases nya skiva

Neko Cases nya skiva Hell-On som släpps nästa fredag, 1 juni, är en stark kandidat till årets skiva.

Det var sannolikt redan innan jag hörde ett spår, men efter att nu ha lyssnat igenom skivan några gånger i sin helhet så är det bekräftat. 

Om hon håller den här kvaliteten så gör det inget att det dröjer fem år mellan skivorna.

Lyssna på skivan hos NPR via denna länk.

Case har också gett en större intervju till New York Times som är läsvärd.

John Fogerty och Billy Gibbons släpper låt

Ovan hittar du en teaser på Holy Grail, ett samarbete mellan John Fogerty och Billy Gibbons från ZZ Top.

Låten, som är skriven och sjungs av Fogerty, släpps 8 juni.

Fogerty och ZZ Top ska turnera tillsammans i sommar. Dessutom släpper Billy Gibbons ett nytt soloalbum, Big Bad Blues, i september (exakt datum ej känt).

Galet från Madnessaxofonist

Jag har alltid varit något kluven till Madness. Visst, de har bitvis gjort briljant popmusik (speciellt någonstans där kring 1982-1985), men samtidigt har deras tokrolighet känts lite forcerad.

Nu släpper saxofonisten Lee "Kix" Thompson en "rockdocmockumentary" kallad One Man's Madness.

Den verkar - som förutsett - vara tokrolig. Se en tokrolig video på hans PledgeMusic-sida.

Till filmen släpps också ett soundtrack, som säkert är lika tokroligt det. Skivan släpps 1 juni.

Blues Pills-gitarrist gör solodebut

Franske Dorian Sorriaux är mest känd som gitarrist i Blues Pills.

29 juni släpper han sin solodebut, en EP med titeln Hungry Ghost. Ovan hittar du titellåten.

Jag vill inte döma ut materialet för tidigt, men nog är gnälliga ballader som ovan (där hans videoflickvän får äran att gå till tvättstugan) tristare än Blues Pills 60-talsrock?

Kluven inför Florence + The Machine

Att erkänna att jag har samtliga Florence + The Machines tre skivor och sannolikt kommer köpa den fjärde som kommer 29 juni känns lite skämmigt.

Jag vet inte varför. Kan det vara bandets kommersiella framgångar?

Kan det vara den här konstiga tendensen att vi alltid måste dra gränser mellan rätt och fel sorts musik? Fin och ful?

Eller är det Florence Welchs dramatiska (till och melodramatiska?) framtoning? Med den expressiva rösten? Klädseln? Scenframträdandet? (Herrejösses, hon är barfota. Hon gör små piruetter.)

Se videon ovan och få - om du är som jag - blandade känslor.

Goda livenyheter från The The - och kanske från Ulf Lundell

2 juni är det dags för årets mest efterlängtade konsert, The The gör livecomeback, på Münchenbryggeriet i Stockholm.

Rent tekniskt är det förstås Egeskov i Danmark som får den första spelningen, dagen innan, men vi kan väl låtsas att Stockholm är först ut? Matt Johnson har trots allt varit gift med en svenska och bott i landet.

I dag aviserade Matt Johnson vilka musiker han tar med sig - James Eller (bas), DC Collard (keyboards), Earl Harvin (trummor) samt Barrie Cadogan (gitarr). Det fanns ju dem som drömde om att Johnny Marr skulle ansluta, men det var hela tiden osannolikt eftersom han själv har en ny soloplatta på gång.

Och i kategorin livenyheter så har Ulf Lundell bett Thomas Johansson på Live Nation att anordna 10 spelningar i höst. Men blir de av? Nja, Lundell håller själv öppet för att spelningarna ställs in. De har ännu inte officiellt aviserats av Live Nation.

Läs mer här.

Donald Fagen producerar igen

Tydligen har inte Donald Fagen haft något större producentuppdrag - om vi räknar bort hans egna skivor - sedan han producerade Steely Dan-kollegan Walter Beckers 11 Tracks of Whack 1994.

Nu har Fagen producerat Peter Mores skiva Beautiful Disrepair. Skivan släpps 29 juni.

Jag ska villigt erkänna att jag aldrig någonsin hört talas om Peter More. Han har tydligen spelat i bandet Oh Whitney, som jag inte heller hört talas om.

Första smakprovet - se ovan - låter dock tillräckligt intressant för att det ska vara värt att kolla upp.

Läs en kul artikel, från Rolling Stone, om samarbetet här!

Immortal ger oss ett smakprov

Norska Immortal släpper sin nya skiva 6 juli.

Ovan kan du se videon till titellåten Northern Chaos Gods.

Årets glada överraskning

2018 har varit fullt av album som är kompetenta men väldigt tråkiga. Om jag haft sömnproblem har jag kunnat bläddra igenom årets skivor i Itunes och somnat direkt.

Därför är det glädjande att Loner med Caroline Rose är pigg, uppfinningsrik och kul.

På föregångaren I Will Not Be Afraid befann sig Caroline Rose i något slags outlaw country-land, ett sceneri som på nya skivan känns väldigt avlägset.

Och i backspegeln kan man förstå resan, genom ett citat som Rose själv levererade till American Songwriter:

"I'm never going to consider myself an Americana artist, because eventually I'm going to bransch out and do other stuff."

På Loner är det synthar och finurlig pop som gäller. Och väldigt mycket attityd. Som en vitamininjektion i ett dåligt skivår.

Videon nedan är ett bra exempel på Caroline Roses humor.

Indigo Girls släpper livealbum med symfoniorkester

Indigo Girls släpper en liveskiva med Colorado Symphony Orchestra 29 juni.

Ovan kan du höra smakprovet Galileo.

Bandet har varit något lite ställt åt sidan i och med att Emily Saliers släppt sin första soloskiva, Murmuration Nation, i fjol. Amy Ray spelar just nu in sin nya soloskiva som ska släppas under året.

Goda nyheter är också att Emily och Amy redan bokat studiotid, start i januari i London, för en ny Indigo Girls-skiva. Det blir bandets första studioskiva sedan 2015 års One Lost Day.

Cecilia Thorngren debuterar

Cecilia Thorngren både skådespelar och sjunger. Nu ska hon strax släppa sitt debutalbum som fått namnet Svart Katt. Skivan kommer 18 maj.

Intresseväckande är att den gamle EMI-gurun Kjell Andersson tydligen är exekutiv producent för albumet. Och att Staffan Hellstrand och Peter LeMarc varit med och skrivit låtar och sjunger (i Hellstrands fall).

De två låtar som släppts väcker tanken till svensk vuxen popmusik som den lät på 80-talet. Tänk Cajsa-Stina Åkerströms första skiva eller så.

Lyssna här på Cecilia Thorngren på Spotify.

Vassare I'm with Her live än på skiva

Det är märkligt när en spelning mest av allt blir ett bevis för hur uselt producerad bandets skiva är.

Debutalbumet från I'm with Her har ett så blygsamt sound att det känns helt tandlöst. Och när Aoife O'Donovan, Sara Watkins och Sarah Jarosz (från vänster till höger på bilden ovan) spelar på Bryggarsalen så är det uppenbart att trions rätta element är livescenen.

Alla tre är vassa instrumentalister och det går inte att hitta en glipa i stämsången. Alla sjunger lead och gör det bra, även om Sara Watkins är snäppet bättre än de övriga två.

Personligen har jag svårt att säga att jag blir berörd, men det är fascinerande på samma sätt som när du studerar en riktigt duktig idrottare som utför sina rörelser med exakthet.

Kvällens bästa låt är sannolikt Crossing Muddy Waters, John Hiatts titellåt från albumet som faktiskt kom ut för hela 18 år sedan (vart tar tiden vägen?).

Jon Hassell släpper ny skiva

Min Jon Hassell-erfarenhet är ytterst sparsam och har en koppling till när jag jobbade i skivaffär.

En kille kom relativt regelbundet in och frågade om vi hade några Jon Hassell-skivor. Varje gång svarade jag nej, eftersom... ja, vi hade inga Jon Hassell-skivor. (Skivaffären hade ett ganska dåligt utbud generellt, men mycket skivor med Eagles och Tom Waits.) Dessutom irriterade jag mig på killen som lyssnade på en så udda artist. Säkert bara för att göra sig märkvärdig.

Sista gången han ställde frågan (till mig i alla fall), var en ovanligt kundfattig dag, så när jag svarat att "nej, vi har inga Jon Hassell-skivor", så kontrade han: "Ni borde ta in dem, då skulle ni kanske ha lite fler kunder."

Och det är naturligtvis nästan enda skälet till att jag uppmärksammat att Jon Hassell släpper sin första skiva med nytt material på 9 år. Skivan kommer 8 juni och heter Listening to Pictures (Pentimento).

Låten Dreaming - se ovan - låter trevlig.

Lilly Hiatt besöker svenska metropoler

Det är första gången Lilly Hiatt är i Sverige och på denna första turné kommer hon besöka metropoler som Borlänge, Kristianstad och Höganäs. Men även Umeå, Östersund, Malmö och - Stockholm.

Sju svenska konserter inom loppet av nio dagar är minst sagt imponerande. Inte minst eftersom Lilly och det lilla tvåmannabandet klämmer in Trondheim mitt i allt också. Men mellan Trondheim (7 maj) och Kristianstad (9 maj) så får de en ledig dag.

Sverigepremiären begicks på Bryggarsalen i Stockholm och alla som var där hade en underhållande kväll. Publiken borde ha varit större, för det är Lilly Hiatt värd.

På tre skivor har hon karvat in en egen nisch i den överexploaterade genre som i brist på bättre alltid kallas Americana (countrymusik för folk som gillar The Smiths, enligt Billy Bragg).

Live är Lilly Hiatt av nödvändighet lite mindre rockig än på skiva, där hon har ett helt band att tillgå. Två kompmusiker gör sitt bästa för att rocka, och enstaka gånger blir det nästan röjigt på Bryggarsalens lilla scen, men för det mesta handlar det om akustiska nyanser.

Senaste skivan Trinity Lane dominerar stort, märkligt nog är det starka titelspåret inte alls lika starkt live. Äran till kvällens bästa låt går i stället till Records från samma skiva, och ett hedersomnämnande till Imposter, låten som Lilly Hiatt sjunger till pappa John.

Vi får hoppas att Borlänge och Höganäs går man ur huse när Lilly kommer dit.

80-talsnostalgi

Jag var lite för ung för på riktigt bli nostalgisk över punken. Däremot postpunken, säg tidigt 80-tal, då började jag på allvar förvandlas till en musiknörd.

Jag skulle säga att 1981-1982 var riktigt viktiga år, inte minst för att du som ung fortfarande är öppen för allt möjligt. Jag lyssnade hejvilt på det mesta, från hårdrock till synth till mjukpop och soul.

Den svenska postpunken hade namn som Kai Martin & Stick!, Commando M Pigg, Brända Barn m fl.

Dansdepartementet var ett annat band som var tungt influerade av den brittiska postpunkvågen. På den tiden flöt de in i allt annat som pågick, så jag kan inte säga att jag närstuderade dem, även om jag var bekant med låtar som Wankers.

Nu har Dansdepartementet nått digitala kanaler, och kan återupplevas. Som en start rekommenderar jag Samlade Singlar som t ex finns här via Spotify.