Skåpmat från Ford

Det är fyra år sedan Lita Ford släppte senaste skivan med nytt material, Living Like A Runaway. För tre år sedan kom en ganska blek liveskiva.

Nu är det väl hög tid för en ny skiva? Ja, tyvärr består den av gammal skåpmat och heter Time Capsule.

Uppenbarligen har hon hittat en hög med gamla band inspelade i slutet av 80-talet. Nu hävdar hon att banden innehåller "some of the best work I've ever done". Gästartister i mängder utlovas, som exempelvis Dave Navarro, Gene Simmons och Rick Nielsen och Robin Zander från Cheap Trick.

Nu råkar det väl vara så att om materialet verkligen var "some of the best work", så hade det getts ut redan för 26-27 år sedan, när det spelades in. Trist.

Time Capsule släpps 15 april.

Enkel hemmaseger för Seinabo Sey

Jublet är stort för Seinabo Sey som begår turnépremiär på Cirkus. Hon har rösten, materialet, den snygga ljusshowen och ett tajt band som förmodligen kan spela de här låtarna i sömnen nu.

När Seinabo Sey sjunger är hennes röst stor, mörk och imponerande, i mellansnacken avslöjas att hon faktiskt bara är en vanlig svensk 25-åring som slagit igenom snabbt. Hon förklarar att hon i fjol lät för sur och otacksam i sina mellansnack, så nu tar hon sig tid att tacka oss ordentligt för att vi kommit till Cirkus och för att vi applåderar och jublar.

Det blir en kontrast mellan den, inbillade, souldivan och den alldeles vanliga tjejen som råkar vara något alldeles överjävlig på att sjunga.

Hon identifierar själv konsertens svaga punkt, den blir inte mer än en dryg timme, eftersom hon bara har spelat in en skiva. Men hon lovar att snart spela in en till.

Ett annat minus i kanten är att hennes bandmedlemmar och crew endast introduceras med förnamn, vilket alltid ger lite dagisvibbar. ("Rasmus" och "Ros-Marie" skulle liksom växa ett snäpp om vi fick höra hela deras namn.)

Men som ni förstår är det randanmärkningar. Seinabo Sey vinner en utklassningsseger på hemmaplan.

PJ Harvey släpper ny skiva i april

15 april släpps The Hope Six Demolition Project, PJ Harveys nya skiva, det elfte studoalbumet, om vi även räknar in de två skivor hon gjort tillsammans med John Parish. Omslaget ser du ovan.

Som tidigare känt är skivan delvis inspelad inför publik, i januari och februari i fjol, i Somerset House. Evenemanget kallades Recording in progress.

Skivan innehåller 11 låtar och via videoklippet nedan kan ni höra utdrag ur två låtar.

Magisk återkomst av Brooke Waggoner

Brooke Waggoners andra och tredje album, Go Easy Little Doves (2009) och Originator (2013), hade inte riktigt samma överjordiska magi som debuten Heal for The Honey (2008).

De kändes lite mer vardag, hade lite färre riktigt starka låtar.

Nu verkar Waggoner ha hittat tillbaka till magin, med nya skivan Sweven. Plötsligt finns den där mystiken där igen, de pianotrillande instrumentala partierna som verkar hämta sin inspiration från någon bortglömd musikgenre mellan jazz, konstmusik och urgammal folkmusik.

Texterna i låtar med lustiga namn som Fink, Ovenbirds och Cherry-Pick. 

2016 kan mycket väl vara Brooke Waggoners år.

Lovande singer-songwriter

Dylan LeBlanc är, precis som Jason Isbell som nämns en bit ned på denna sida, från Muscle Shoals i Alabama.

Det är inte enda likheten mellan de två singer-songwritergrabbarna. Det är liknande miljöer och  stämningar i sångerna, även om LeBlanc är lite mer försiktig i sitt uttryck, inte lika muskelrockig som Isbell.

LeBlanc kommer på fredag, 15 januari, med sitt tredje (om jag räknat rätt) album, med titeln Cautionary Tale.

Här på NPR kan du tjuvlyssna.

Lemmys sista video - en mjölkreklam

Solid konsert av Jason Isbell

Jason Isbell verkar komma allt närmare ett större genombrott. Hans senaste album Something More Than Free har toppat flera amerikanska genrelistor och nådde plats 6 på den stora Billboardlistan.

I Stockholm märks Isbells växande status genom att torsdagens konsert flyttats från Kägelbanan till Berns. Bernspubliken är entusiastisk kanske i lite väl hög grad, för så märkvärdig är inte Isbells countryrock/Americana.

Men visst, konserten är solid, fläckfri. Bandet är tajt, Jason Isbell sjunger bra och starkt och låtarna - även om de i någon mån bygger på samma formel - är sådana som klistrar sig fast i huvudet. Inte minst materialet från senaste skivan.

Det är inget vågat tips att Jason Isbell nästa gång han besöker Stockholm tagit ännu ett kliv upp i lokalstorlek, kanske till och med till Cirkus.