Först slutade jag prenumerera på Dagens Industri, sedan på Svenska Dagbladet och i tisdags, 22 januari, fick jag sista numret av Dagens Nyheter.
Det är ett beslut som har vuxit fram under några års tid. En växande trötthet och irritation över världsbilden som sprids, över den ökade politiseringen även av nyhetssidorna i morgontidningarna.
Vad som är politiskt möjligt i dagens Sverige bestäms faktiskt av dessa tidningars skribenter.
Det är faktiskt rent löjligt hur enfaldiga (i ordets rätta bemärkelse) de politiska tyckarna är. De sägs ju vara "oberoende bedömare", "analytiker" men förmedlar i själva verket en oerhört enhetlig borgerlig världsbild. Det gäller alla från Maria Crofts i DN till Mats Knutson i SVT och K-G Bergström i Expressen. Och Lena Mellin i Aftonbladet. Mellin förutsätts ju i någon mening vara socialdemokratisk, men vi vet att sådana beteckningar nuförtiden är fullständigt meningslösa. Vad är en socialdemokrat, i dagens läge? Ingen vet.
Alla journalister i de stora medierna sprider samma bild av vad som är möjligt och inte möjligt, i politisk mening.
Då är det inte konstigt att en tröttnar, om en vill ha ett annat samhälle än det vi har nu. För förändring är inte möjlig enligt storstadsmediernas journalister. Allting som avviker en millimeter från etablerad borgerlig sanning tolkas som galenskaper och extremism.
Det handlar naturligtvis inte bara om vad politiska journalister och tyckare skriver. De stora, etablerade medierna sprider en borgerlig världsbild i allt från kändisintervjuer till reportage om heminredning.
Den tekniska utvecklingen gav oss, i antal räknat, en större mångfald. Fler tv-kanaler. Internet med oräkneliga sajter och forum. Men vad hände med åsiktsmångfalden? I televisionen är den frånvarande - i princip. Visst har Sveriges Television fortfarande en ganska imponerande bredd, om vi räknar in kulturutbud och dokumentärer. Motsättningar får vi se i vissa debattprogram, men då mest som underhållning. Jaja, du som tycker si och du som tycker så får puckla på varandra lite grann.
Och utbudet i TV3 och uppåt på kanalskalan är så likt att ingen kan skilja den ena kanalen från den andra.
Jag skulle vilja hävda att TV4 är rikslikaren. Det är så man "ska vara", enligt etablerad sanning. TV4 är mittfårans mittfåra, i bekväm högerfil. Du ska vara KONSUMENT. Konsument av vin och mat, av heminredning, resor, bostäder. Politik är fult, det ska du inte diskutera. Du ska inte bry dig om vad som händer i världen (om det inte samtidigt är något behjärtansvärt ändamål - gärna gulliga barn med stora ögon! - som mest syftar till att mjuka upp vissa företags varumärken). TV4:s programledare får sedan ökad exponering i kvällstidningarna och förmedlar vidare den bild som gäller.
Kvällstidningar? Jag var länge en envis försvarare av kvällspressen. De GÖR faktiskt vissa avslöjanden som gör skillnad. Obekväm journalistik för makthavarna. Vissa gånger... Och jag läser gärna Aftonbladets och Expressens kultursidor, det skäms jag inte för. Men nog är även kvällstidningarna på väg att fasas ut från mina medievanor. Inget snack om saken.
Motbilder då? Ja, det är klart att det finns. Och om vi inte börjar leta upp dem och stödja dem, så kommer vi snart bara ha kvar sörjan som jag beskriver ovan.
Ovan nämnda medier har naturligtvis sämre resurser än de stora riksmedierna. Det ger kvalitetsbrister. Men är bara ännu ett argument för att stödja dem. Den värsta fotriktigheten som man tidigare förknippat med vänstermedier tycker jag har försvunnit. I stället finns det nog mer humor och självdistans än vad som funnits tidigare.
ETC har aviserat att man tänker bli dagstidning, innan valet 2014. Briljant idé. Omöjlig, naturligtvis, enligt rådande logik. Men visst är vi trötta på att höra att saker är omöjliga? Det struntar vi i, och ser till att det blir möjligt i stället. Eller hur?
