För att parafrasera Søren Kierkegaard; en skivkarriär kan bara förstås baklänges. Väldigt många artister har en skivkarriär som blossar upp, häftigt flammande under några år, för att sedan långsamt gå ner på sparlåga.
Billy Bragg kommer för alltid vara karaktäriserad av sina 3-4 första skivor och sina liveframträdanden där han var själv på scenen med en eller ett par elektriska gitarrer. Jag ska vara ärlig, jag tycker inte Billy Bragg har gjort något riktigt intressant i studio sedan skivorna med Wilco, Mermaid Avenue, volym 1-3.
De kanske tre senaste skivorna är rentav obegripligt tråkiga. Hur mycket av det är mitt eget fel? Säkert en hel del. Jag lyssnar inte på samma sätt vid 57 års ålder som jag gjorde vid 17 års ålder eller 27 eller ens 37. Men jag kan också med rimlig säkerhet säga att Billy inte är så vass som han en gång var.
Det finns en intressant skiva i en slags mellanperiod, mellan unga, arga Billy med elgitarren och nutidens Billy som försöker göra något slags brittisk americana. Jag tänker på Don't Try This At Home som kom ut 1991. Tillsammans med Talking With The Taxman About Poetry så är Don't Try This At Home Billy Braggs bästa listplacering hemma i Storbritannien, en 8:e plats. (I backspegeln är just dessa två album Braggs bästa, så säljsiffror kan vara "korrekta".)
Och inte minst Tank Park Salute, som Bragg skrev till sin far som dog i lungcancer. En av hans finaste melodier.
På You Woke Up My Neighborhood så gästar Michael Stipe och Peter Buck från R.E.M. En av alla dessa låtar om relationer som blivit ett av Braggs signum.
Johnny Marr från The Smiths skrev Sexuality tillsammans med Bragg och var medproducent, tillsammans med Grant Showbiz, på tre av spåren på skivan.
Don't Try This At Home är en möjlighet att upptäcka en artist som står på sin kreativa topp.
(Tillbakablicken var en vinjett som jag - uppenbarligen - använde för ett antal artiklar 2021-2022. Den kanske kommer tillbaka flera gånger. Sök på Tillbakablicken för att se vad jag har skrivit om tidigare.)
Hösten 2005 gjorde Ulf Lundell något ovanligt. Hans höstturné bestod av 15 spelningar, samtliga på restaurang Tyrol på Gröna Lund i Stockholm.
Jag bevistade en av dessa spelningar, jag kan inte för mitt liv påminna mig om vilket datum det rörde sig om. Jag minns mest en varm och syrefattig lokal.
Live på Tyrol gavs något år senare ut på DVD. I går fredag 1 november kom även en CD-utgåva, och den finns även tillgänglig på streaming. En dubbelvinyl samlar ett urval av låtarna.
Popduon 500 mil har den 8 november premiär för Popdrömmar - ett blandband från 80-talet, en musik- och humorföreställning om hur det är att vara musikälskande tonårstjej under 80-talet. Bloggen fick en pratstund med ena halvan av duon, Christel Valsinger.
Anna Charlotta Gunnarson och Christel Valsinger har haft bandet 500 mil sedan 2012. Förenklat kan vi säga indiepop med svenska texter – en typ av svensk pop med starka melodier och tänkvärda texter som jag alltid har varit väldigt svag för.
500 mil har släppt ett album, ett par EP-skivor och några singlar. Och nu blir det musik- och humorföreställningen Popdrömmar - ett blandband från 80-talet med premiär på ABF-huset i Stockholm den 8 november.
Vad är det publiken kommer att möta den 8 november?
–Popdrömmar handlar om mitt och Anna Charlottas 80-tal, hur vi som unga och musikintresserade försöker förstå hur man blir popmusiker och skapar hits, eller får göra program för radio och tv.
– I showen blandar vi humor med en kritisk blick på en musikscen full av killar med elgitarrer och avklädda tjejer. Vi framför nyskriven musik, visar bilder, frossar i 80-talsnostalgi och spelar upp påhittade radioinslag. Det blir kul!
Gunnarson och Valsinger har skrivit fyra nya låtar till föreställningen, varav två har släppts redan nu, Ettan på Tracks samt Folkets hus.
– Vi har jobbat länge med det här manuset. För några år sedan hade vi en podd, som kom ut när vi släppte EP:n USA-Sovjet.
– Vi pratade mycket 80-tal då och vi kom på att här finns det en historia att berätta. Vi är musikjournalister, tjejer, 50 plus – vi kan tillföra ett nytt perspektiv. När kollegor som Jan Gradvall eller Fredrik Strage berättar om sin musikbakgrund så är det utifrån ett ganska specialiserat intresse, upplever vi. Vårt musikintresse började via mainstreammedia, som radioprogrammet Tracks och tidningen Okej.
Ni har inte gjort show tidigare? Har ni gjort allt själv eller har ni haft manushjälp eller regissör?
– Vi gör allt själva. Anna Charlotta skriver ju böcker och manus sedan många år tillbaka och turnerade också med showen Allt du behöver veta om pop 2017, så det var med hennes erfarenhet vi satte igång. Vi har bearbetat manuset tillsammans och letat oss fram till de här guldkornen, rensat bort och hittat de bärande berättelserna.
– ABF är medarrangörer. Vi repar i deras hus, de står för ljudteknik, scen och en del PR.
Hur var det att vara musikälskande tjej i en mindre stad på 80-talet?
– Det var väldigt hemligt, på något sätt, hur man blev popartist.
– Hur det blev popmusik på en skiva var bara ett stort mysterium för mig. Jag var oerhört lockad av den här stora skimrande världen, och när jag själv ville närma mig den så kände jag mig bara som en stor tönt.
Christel Valsinger gjorde som så många andra – det blev musikskolan och allehanda kurser för att lära sig spela piano och gitarr. Samtidigt som hon skrev brev till Kim Wildes fanclub. En lång väg från dagens värld, där ungdomar – i alla fall i teorin – kan ha direktkontakt med sina idoler via sociala medier. Vad var de första stegen mot att själv spela i band?
– Jag lämnade den kommunala musikskolan i sexan, besviken på pianot som instrument. Jag började spela gitarr i åttan. Jag körade med min brors band i 14-15-årsåldern.
– Jag ville ha ett eget band, men jag hittade ingen att spela med. Jag ville gärna spela med tjejer, men jag såg inga tjejer spela gitarr, bas, trummor där jag bodde på den här tiden.
Det dröjde ända tills Christel Valsinger var 20 år innan hon och några vänner kunde bilda The Pusjkins, som nådde vissa framgångar i nittiotalets indievärld. The Pusjkins har gjort enstaka spelningar även under senare år.
– Det är jätteroligt att spela, men det blir mycket jobb bara för en spelning. Men det är ett kul sätt att umgås på och bra för mina gitarrfingrar, säger Christel Valsinger.
(Intervjun fortsätter nedanför Youtubeklippet.)
Vad är det ni har velat göra med 500 mil?
– Från början ville vi bara ha ett band. Jag var nyligen fyllda 40 och The Pusjkins lade av när jag var 32, och sedan fick jag barn. Och så mötte jag en person där jag kände; ”Här har jag en driven kompis som vill samma sak och kan få det att hända”.
Valsinger och Gunnarson diskuterade influenser som Kim Wilde, Bangles samt Matthew Sweets och Susanna Hoffs gemensamma coverprojekt. Anna Charlotta Gunnarson ville skriva text och sjunga och Christel Valsinger ville göra musiken.
– Melodisk pop som känns i hjärtat och handlar om saker som kanske inte annars skulle berättas. Vi gör inga låttexter som inte betyder något. Men musiken är lika viktig, den samspelar ju med texten.
Kommer ni göra något nytt album?
– Just nu har vi inget album på gång. Nu skrev vi låtar till föreställningen, vilket var ganska skönt, för då vet vi att låtarna hör hemma i något som vi ska berätta om under en längre tid. Men man vet aldrig. Ett album är kul konceptuellt, men samtidigt ska man göra 10-12 låtar. Och de här fyra senaste låtarna tog flera år att göra… Dina tre personliga favoriter med 500 mil?
– Det skiftar lite. Men Det skulle bli sommar är en favorit. Texten - som jag uppfattar som en berättelse om att kämpa men aldrig riktigt få den där belöningen som alla säger ska komma - är som en tröst även om den gör mig lite gråtig. Jag tror att alla känner den där hopplösheten ibland. Jag gillar hur vi fick till körerna också, call-and-response-kören i sticket och den pitchade rösten som sjunger “sommar”.
– Alla andra dar, vår första låt som vi gjorde tillsammans – den är jag jättestolt över. Det är någonting med den här gladledsna melodin som går hand i hand med berättelsen om en kvinna som inte kunde komma ut som den hon var under sin livstid. Den har fångat någonting som var oberättat och vi har märkt att den är viktig för många.
– Till Agnetha tycker jag också väldigt mycket om. Den handlar om Agnetha Fältskog. Den är kul eftersom jag leker med ABBA-grejor där. Det klinkande pianot, den stora produktionen. Anna Charlotta fångar Agnetha Fältskogs betydelse för pophistorien väldigt fint i den.
– Nu känner jag mig elak mot alla andra låtar, haha.
Nu kommer ni att spela Popdrömmar på fem datum: 8 november, 15 november, 22 november, 17 januari och 31 januari. Öppnar ni för att ha fler föreställningar?
– I Stockholm vet jag inte. Vi har en bokare som förhoppningsvis ska boka upp oss på lite andra platser runt om i Sverige.
– I början tänkte vi att vi skulle turnera, men sedan fick vi den här fina möjligheten att göra flera föreställningar på samma plats. Men på en turné kommer vi nog att spela några dagar per månad, ta en liten sväng i taget.
– Vi hoppas att många tjejer ska komma och vilja lyssna, särskilt från vår egen generation. Den som hade ett musikintresse på 80-talet kommer att känna igen sig väldigt mycket. Men vi tar också upp sådana saker som gick hand i hand med musikintresset – discot och solariebrännan och sånt.
– Vi gör enkäter med publiken om typiska 80-talsfenomen som nog framförallt kvinnor kan relatera till. Så vi ser fram emot att möta många tjejer som vill höra 80-talet skildras från deras perspektiv.
– Killarna kommer ändå, för de är intresserade av musiken, tänker vi.
När Markus Krunegård ska släppa sitt tionde album så är pressreleasen noga med att påpeka att han sjunger på svenska. Kanske blev det finskspråkiga albumet Nokia & Ericsson ingen succé. Vilket var lite synd, jag gillade det.
Det tionde albumet heter Bastard. Inget halleluja och Fakta: fucked up har släppts som singlar, och eftersom de nämns i pressreleasen antar jag att de kommer med på albumet, men det är inte helt tydligt beskrivet.
Det är tre år sedan Lilly Hiatt släppte sitt senaste album, Lately. Det var en skiva som till stor del gick mig förbi. Kanske lite med känslan av att Hiatt hade peakat med sitt tredje album, Trinity Lane.
Nu får vi se om det var så, eller om hon kan komma tillbaka till kreativa höjder. Hennes sjätte album, Forever, släpps den 31 januari.
Sedan senaste skivan har hon flyttat från Nashville, gift sig (maken Coley Hinson har producerat nya skivan) och slängt en hel bunt låtar som inte kändes rätt. Hon började om, och resultatet blev Forever.
Första singeln heter Shouldn't Be och låter lovande.
Matthew Sweet, artisten bakom skivor som Girlfriend, Altered Beast och 100% Fun, har fått en svår stroke. Det hände i Kanada, på turné, och han har behövt flygas till USA med ambulansflyg. Utan sjukförsäkring är högspecialiserad vård extremt dyr i USA.
Därför har anhöriga till Sweet ordnat en Gofundme-insamling, för att samla in pengar till vård och rehabilitering.
Skänk gärna en slant. Alla bidrag kommer till nytta.
Det dröjde 32 år mellan album ett och album två. Men nu har Jakob Hellman fått upp farten, så det blir bara fyra år mellan album två och album tre.
Det nya albumet heter Slutet gott, vilket ju är lite mångtydigt och säkert meningen också. Det verkar inte finnas något satt releasedatum utan skivan släpps "i vår". Ingen singel verkar vara aktuell heller, utan det blir väl också en senare fråga.
Att nyheten kommer ut beror främst på att Hellman också ska åka på turné och kommer att släppa biljetter till denna. Det blir 26 konserter och premiären är 26 februari på Cirkus i Stockholm. Biljetterna släpps 25 oktober.
2025 fyller Kjell Höglund 80 år. Det firas bland annat med att Kjell Höglund-tolkarna Ellinor Brolin och Ellen Sundberg åker på en gemensam turné. Detta under vinjetten När tåget lämnar perrongen – Ellen Sundberg & Ellinor Brolin i Kjell Höglunds spår.
Det är nästan samma titel som denna SVT-dokumentär, som skildrade de bägge artisternas arbete med Höglundtolkningar.
Turnén sträcker sig över 13 datum i april och maj 2025. Biljetterna släpps på fredag 25 oktober.
Läs gärna mina intervjuer med Ellinor Brolin (om Kjell Höglund-skivan) och Ellen Sundberg (mestadels om hennes Bodil Malmsten-tolkningar).
Finns ens termen supergrupp längre? Det var ett sätt att uppmärksamma att musiker som redan var etablerade, som hade spelat i andra band eller som soloartister, hade bildat en ny grupp. Cream eller Buffalo Springfield kan väl sägas vara supergrupper. The Traveling Wilburys är väl den mest stjärnspäckade supergruppen genom historien.
Nu har Peter Buck från R.E.M. slagit sig samman med Barrett Martin från Mad Season, Rich Robinson från Black Crowes och soloartisten Joseph Arthur. Deras band heter Silverlites.
Inspelningarna har några år på nacken, de gjordes under pandemin, och albumet mixades redan 2021.
Första singeln kan höras nu, den heter Don't Go, Don't Stay. Albumet, som är självbetitlat, kommer 15 november.
Anders Norudde, Merit Hemmingson och Ola Winkler. Som vanligt i blå ton. Alla konsertbilder jag tar får antingen något konstigt rött ljus eller något blått ljus. Någon gång måste jag gå en kurs.
Det är väl vad jag känner efter Merit Hemmingsons spelning på Fasching i kväll. Underbart!
När jag såg Hemmingson på Studion i december 2022 så var tändningen på scen och i publiken inte alls så uppenbar som i kväll. Studion, en del av Kulturhuset, är ju en uppenbart mindre charmig lokal än Fasching, där en gammal jazzkatt som Hemmingson så klart känner sig hemma.
Som vanligt har hon med sig Ola Winkler på trummor och Anders Norudde (för kvällen iklädd jazzhatt) på en herrans massa olika instrument. Men det är naturligtvis, främst, för Hemmingsons orgelspel (och bitvisa nynnande, småsjungande) som vi har kommit hit i kväll. Titiyo gästar, på ordlös sång, visslande (!) och maracas.
Vi bjuds på gamla tolkningar av folklåtar, Hemmingsons egna låtar och nya versioner av gamla tolkningar (om det låter rimligt).
All världens ondska, Donald Trump och Jimmie Åkesson och Netanyahu kan dra åt helvete i kväll. Världen har Merit Hemmingson.
Love Antell har bott i Göteborg i fem år, men är hemma i Stockholm igen. Med en helt färsk soloskiva och ett par andra skivprojekt på gång. Bloggen fick en pratstund med Florence Valentin-frontmannen.
– Det blev stabsläge i hela världen. Det var rätt speciella omständigheter att flytta till en ny stad, säger Love Antell om flytten till Göteborg.
Att bosätta sig i Göteborg precis när pandemin bröt ut blev en särpräglad upplevelse. De fem åren i Göteborg har gjort starka avtryck på den nya skivan, Dom nya tornen.
– Jag saknade Stockholm väldigt mycket efter ett tag. Jag trivdes i Göteborg, men jag kände att det är i Stockholm jag hör hemma. Så nu är vi på väg att flytta hem.
Berätta vad du ville göra med nya skivan, vad var din vision?
– Jag tänkte att jag ville göra en Göteborgsskiva. En skiva som utspelar sig där jag är, mellan två städer. Inte i exil, men jag har flyttat till en annan stad, och jag ville beskriva det tillståndet.
– Det byggdes väldigt mycket stora skrapor i Göteborg, precis där vi bor. Jag såg de där skyskraporna växa fram, samtidigt som jag jobbade med skivan. Den tog otroligt lång tid att göra.
Dom nya tornen är inspelad under flera års tid, närhelst Love Antell har hittat tid och möjligheter. Han beskriver själv skivan som ”ett collage”.
Mitt intryck är ändå att skivan känns väldigt sammanhållen och enhetlig. Jag får känslan av att den utspelar sig på natten – en nattradioskiva, i positiv bemärkelse?
– Det var jättefint sagt. Jag blir jätteglad. Jag har också haft den här nattliga... rökiga vibben, nästan lite drogigt. Det har också kommit in texter, som Röda kvarn, där det verkligen handlar om en plats på natten.
– Jag upplever den här skivan som väldigt urban. Jag tycker inte att stroboskop och hi-hats och raptexter är det enda som är stad. Det ska vara som en svartvit film... Det långsamma, urbana, lite rökiga. Jag har inte hört någon sådan musik på svenska. Lou Reed, Damon Albarn, Gil Scott-Heron... sådant där har jag försökt klämma in.
Skivomslaget till Dom nya tornen.
Tidigare har Love Antell känt att hans ballader – ungefär en på varje skiva – hamnat lite i skymundan. Nu ville han göra en skiva med bara ballader.
– En lugn, konceptuell, filmisk skiva. Antingen går du in i den här världen eller så skiter du i det. Vi lever i en tid där folk kollar på en Youtubevideo i max 2 sekunder. Kommer de att lyssna på en 35 minuter lång skiva i ett lugnt tempo? Det är lite av en motståndshandling.
– Den låten vi hade som var lite rockigare, Nån därute... Det var nästan så att jag tänkte att vi borde fimpa den, men den blev för bra. Det var Per Hägglund som kom med de där ackorden.
Berätta lite om hur du och Per Hägglund har samarbetat.
– Per Hägglund har lyssnat på alla demos. Han har fått mig att skala ner och ta bort allt överflödigt. Han har skickat mig melodier och sedan har jag skrivit texterna, och vi har bollat fram och tillbaka.
Den gamle Imperiet-mannen Hägglund var Love Antells manager, men gled över till att bli en musikalisk samarbetspartner.
– Per är som en slags guru för mig. Han är en legend och har gjort så mycket fin musik. Han gillar också att vara den som står lite i bakgrunden i de projekt han är med i. Jag fick honom att spela sax på skivan. Han dammade av saxen och tog fram den enkom för detta.
(Intervjun fortsätter nedanför klippet från Facebook.)
Pär Wiksten (The Wannadies) är också med, ”all over the place” som du skrev i ett inlägg på Facebook?
– Han spelar allt, han gör allt. Pär Wiksten är väldigt hands on. Han producerar, han spelar alla grejor. Han vill att jag bara sjunger, när vi spelar in. Det är också ett väldigt lustfyllt samarbete. Vi har jobbat mycket ihop.
Vad ville du göra med texterna på nya skivan?
– Jag har tidigare haft en idé om att texten måste vara politisk, på andra skivor. Per Hägglund var rätt noga med att jag skulle tvätta bort saker... som någon slags samhällsanalys eller påståenden. Nu beskriver jag att jag är i en ny stad och ser saker. Jag är en betraktare på den här skivan. Texterna är platsspecifika, platser jag minns eller är på eller har varit på. Jag beskriver klassklyftor, Mamadou Sene, Kortedalaungar, eller tornen... och de stora arenorna som folk går till. Jag vill hellre göra Bellmans jobb än Mikael Wiehes jobb.
Du nämner Mamadou Sene. Den låten (Var är Mamadou?) är nästan min favorit på skivan. Ni kände varandra, back in the day, när ni var gatumusiker?
– Han var en känd figur för mig. Jag var gatumusiker från att jag var nio år gammal. Jag sprang på Mamadou när jag var i den åldern. Vi spelade på T-centralen, det var perrongerna man fick spela på. Ibland krockade man. Två musiker på samma perrong gick inte. Så den grejen snackade man om – ”om du står där borta, så kan jag stå här”.
(Intervjun fortsätter nedanför Youtubeklippet.)
Florence Valentin – finns ni eller är ni vilande? Vad är status på bandet?
– Vi har en replokal i Stockholm. Det är Sebbe (Sebastian Ross, red:s anm.) som har den. Där repar vi, med ojämna mellanrum. Vi har definitivt inte lagt locket på. Vi har egentligen en hel skiva klar. Den ligger på olika digitala plattformar, som vi lyssnar på tillsammans. De väntar på att jag ska skriva texterna. Sedan är det klart. Sedan är det bara ut och turnera. Det blir en jättefin skiva.
– Jag är glad över att släppa taget om den här soloskivan jag har gjort. Även om jag gillar den jättemycket, så har den varit lite av en bromskloss. Nästa grej är faktiskt Florence Valentin. Det har legat som ett parallellt spår. Det blir en skiva som kommer ganska snart.
En av de roligaste sakerna med att intervjua folk är att jag får en ursäkt att lyssna på de gamla skivorna. Jag tycker Florence Valentin-skivorna låter väldigt bra fortfarande. Vad tycker du?
– Jag älskar våra skivor. Jag tycker framför allt att Spring Ricco är en skiva som kanske inte riktigt fick det där genombrottet som den borde ha fått. Den skivan är helgjuten, den låter lite keff men den håller väldigt bra.
– Jag ser Florence Valentin som en självklar fortsättning. Jag ser det inte alls som någonting som inte behövs. Vi är fulla med massor av idéer.
Bottenviken var en rolig grej – var det en engångsgrej? (Trion som Love Antell hade med Mattias Björkas från Vasas flora och fauna samt Thella Johnson.)
– Vi ska till Vasa och spela på lördag, och så ska vi ha en liten konferens. Vi har en platta på idéstadiet. Tanken är att knyta en palett av personer till projektet.
Men är idén fortfarande att göra finska låtar på svenska?
– En tanke är att vi ska tolka texter och musiksätta dem. Vi ska jobba med texter och vi ska få in fler människor.
Kommer du turnéra kring nya soloskivan?
– Jag vet inte riktigt vad som är bekräftat än, men tanken är att det blir en sväng från december till februari. Jag har med mig Peter Abrahamsson, han är ljud- och ljustekniker. Det blir mig på scen, med en synkad ljusgrej. En slags spoken word, ljussatt och med elgitarr.
The Coward Brothers släppte en singel 1985, The People's Limousine. Bakom gruppnamnet dolde sig Elvis Costello och T-Bone Burnett, som kom att samarbeta kring Costellos album King of America, som kom ut året efter.
Nu återupplivas The Coward Brothers med en ny skiva, med hela 20 låtar, och en podcast som tydligen ska vara komedi efter manus.
Första singeln heter Always. Albumet och podcasten släpps 21 november.
Det finns artister som har en förmåga att konstant hålla sig kvar i rampljuset. Sedan finns det de som försvinner och dyker upp med jämna mellanrum, med något nytt att säga. Det kan gå år emellan.
För Anna Järvinen har det gått fyra år sedan förra albumet. Nu kommer nya albumet, Sex, som är sjunde albumet, om jag har räknat rätt. Hittills har två singlar släppts, Början på ingenting samt Vänder blicken.
Sedan blir det turné med bland annat Dungen-musiker i bandet. Albumet släpps 18 oktober.
Ståuppkomiker, skådespelare, tidningskrönikör, författare av en roman och två poesisamlingar och nu också skivartist. Således får vi väl säga att det är rätt att ge Marcus Berggren beteckningen mångsysslare.
Mångsysslarens förbannelse kan ju drabba en person, att publiken är trångsynt och vill att en person ska ägna sig åt EN sak. Och sedan finns de som mycket framgångsrikt gör precis allt möjligt och blir åtminstone nästan lika framgångsrika inom alla områden.
Min ingång till Marcus Berggren var att han spelade rumskompisen Filip i serien Sagan om Dilan och Moa på SVT. (Läs förresten min intervju med den seriens skapare Dilan Apak och Moa Lundqvist här.) Eftersom jag gillade serien så mycket så är jag beredd att följa med på några resor.
Berggrens första album heter Intresse för cowboyliv. Än så länge har jag inte riktigt samlat mig till ett omdöme, men jag är beredd att lyssna vidare...
Engelska nationalklenoden Joan Armatrading fyller 74 år i december, men fortsätter att vara mycket produktiv.
Här om året premiärspelades hennes första symfoni. Recensionerna var välvilliga om än inte entusiastiska. Förmodligen gör Armatrading klokast i att stanna inom populärmusikens ramar.
Snart ska hon släppa sitt 21:a album, med titeln How Did This Happen and What Does It Now Mean.
Första singeln heter I'm Not Moving, en väldigt poppig och peppig sak.
Kanadensiska Lindi Ortega hade en stabil, om än inte överdrivet framgångsrik, Americanakarriär och gav ut en handfull album 2011-2015. 2018 tog hon ett halvt steg åt sidan med Liberty, som var något slags konceptalbum. Året efter kom en pianoversion (!) av albumet. Sedan blev det tyst. Ortega bestämde sig för att lämna branschen.
Men nu, sex år efter Liberty, kommer ett nytt album, From the Ether. Skivan släpps 18 oktober.
Första singeln heter The Ghost of You. Tyvärr inget som ger mig mersmak, men jag får väl lyssna på hela albumet innan jag avkunnar min dom.
Det är den tiden på året igen. Tiden då artister aviserar sina julskivor.
Ni vet precis som jag att det finns julskivor och julskivor. Till och med Bob Dylan gjorde en. Jag har aldrig fastnat för den. Men till exempel Aimee Mann och Tori Amos har gjort julskivor som är riktigt fina. I fjol kom en bra samlingsskiva från Ella Ruth Institutet med svenska artister som sjöng om jul och vinter. Shawn Colvins skiva är möjligtvis inte specifikt en julskiva, men delvis.
Nu kommer Ben Folds med den fyndigt namngivna Sleigher. Folds släppte i fjol en av årets bästa skivor, What Matters Most.
Smakproven från julskivan låter också bra. Folds kommer att blanda egenskrivna nya låtar om julen med traditionella tolkningar. The Christmas Song och den egna We Could Have This går att lyssna på nu.
Den första riktiga biografin om Kjell Höglund – det har reportern och författaren Anders Sundelin åstadkommit. Boken har släppts nu i höst och bloggen fick en pratstund med författaren.
Nu har Anders Sundelin skrivit Kjell Höglund och hans värld, den första mer omfattande skrivna skildringen av Höglunds liv, artistiskt och privat.
Anders och Kjell stötte på varandra på ett elevhem under gymnasietiden i Strömsund.
– Vi bodde där under ett år och umgicks i samma gäng och lyssnade på all den här nya musiken som kom. Det här var i mitten av 60-talet, säger Anders Sundelin.
– Det började när jag upptäckte hur unga, kreativa människor i allt större utsträckning tog till sig Kjell Höglund. Plötsligt så blev han ett namn.
Sundelin undervisar i skrivande och brukar testa sina elever på olika företeelser och personer. Han ber sina elever räcka upp handen om de får några associationer eller bilder, när han till exempel nämner Kjell Höglund.
– För tio år sedan var det kanske 3 av 15 som räckte upp handen. Nu senast – det är ett par år sedan – så var det 13 av 15 som räckte upp handen.
– Det är väl egentligen bokens fråga; hur kommer det sig att vissa saker överlever? Oscar Wilde sade att, det är bara det moderna som kan bli omodernt. Kjell Höglund har aldrig varit modern, därför kan han aldrig bli omodern. Det är inte bara så att många av hans sånger har överlevt, de har också blivit starkare.
I dag har Kjell Höglund tolkats av unga artister som Ellen Sundberg och Ellinor Brolin. I boken så intervjuas Sundberg och även Annika Norlin, ”som önskat att hon vore Kjell Höglund”.
Ellen Sundberg sjunger Kjell Höglund.
Hur tog du dig an boken, valde du mellan olika angreppssätt?
– Jag har egentligen inte gjort annorlunda än när jag skrev om Brevbäraren som försvann eller någon av mina andra böcker. Jag börjar från början, jag jobbar som en reporter. Jag funderar på: Vad finns? Jag lyssnar på låtarna. Jag läser det lilla han har skrivit, förutom sångerna. Jag sitter på Kungliga biblioteket och tillbringar många timmar med att läsa alla recensioner, alla intervjuer. Och samtidigt börjar jag fundera på vilka jag ska intervjua.
– Jag började med Kjell. Jag visste att han inte mådde bra. Jag åkte till Västerås, gick på Bankiren (krog i Västerås), träffade Kjell och hans fru Clary och en del andra stamgäster. Jag märkte då att jag inte riktigt kunde intervjua honom. Men jag sade till Kjell, att jag vill skriva en bok om dig. ”Jättebra, jättebra”, sade han.
Alla ville ställa upp och prata
En nyckelperson i biografin är Kjell Höglunds samarbetspartner, producent (m.m) Janne Hansson, som var med och rattade Kjells plattor, från album nummer tre, Häxprocess, till och med Ormens år.
– Janne Hansson har haft mycket stor betydelse för Kjell Höglund. ”Nu tycker jag du ska köpa en rosa elgitarr”, sade Janne Hansson. Och Kjell köpte en rosa elgitarr. Janne Hansson sade: ”Nej, nu tycker jag att ni måste ut och turnera.” Och Kjell sade till Kettil (Medelius) och Bengt (Lindgren): ”Nu måste vi ut och turnera.”
– De har haft en mycket stor ömsesidig respekt för varandra.
För boken har Sundelin intervjuat Kjell Höglunds syskon, släktingar, vänner, studiekamrater, grannar, medmusiker, Kjell Höglund-fans – med flera.
– Jag håller på med en bok om en svensk fascist. Där vill ingen prata med mig. Det finns en son som inte har något emot det, i övrigt; ingen vill prata.
– Men i fallet med Kjell Höglund så har det varit tvärtom; alla har velat prata med mig. Alla tycker det är så roligt att jag skriver om Kjell. Ingen har sagt nej.
Och nästan ingen har något ont att säga om Kjell?
– Folk verkligen älskar Kjell – det är ett slitet ord, men han är så väldigt omtyckt av människor. Trots att han har befunnit sig i musikbranschen, som är en hård bransch, så är det ingen som talar illa om honom.
Känner du att du uppnådde den ambition som du hade med boken?
– Jag visste inte riktigt vilken bok jag ville skriva. Jag visste bara att jag ville skriva min bok, på mitt sätt. Jag bara börjar, och sedan får det bli som det blir.
– Kjell är också en gåta. Det är det som får i gång mig; vem är nu denna människa? Jag säger inte att: ”Så här är han.” Jag gör ingen analys av honom. Jag överlämnar till läsaren – det här är min historia om Kjell Höglund.
Var det något av det du hittade som du verkligen blev förvånad över?
– Ja, det var det här med Martinus. Jag hade hört att Kjell var i Danmark mycket och så, men jag hade på något sätt glömt bort det. Vi satt hemma hos Kjells syster Walborg i Hackås i Jämtland. Där var också Kjells lillebror, Jan-Erik. Plötsligt när vi sitter där så sade Jan-Erik: ”Om man inte kan Martinus, då förstår man inte Kjells texter.”
Martinus var en dansk andlig ledare som utvecklade en egen lära. Kjell fastnade för dennes tankar och tillbringade så pass mycket tid i Klint i Danmark, att det blev en lucka i skivutgivningen mellan 1975 och 1979.
– När jag läste Martinus texter, då kände jag igen mig. Jag hittade hela formuleringar, som jag kände igen från Kjells texter. Och den här tanken att allt är levande, att döden egentligen inte finns. Han blev fascinerad; fascinerad är ett svagt ord. ”Martinus är min gud”, skrev han i ett brev.
Fick du några nya musikaliska insikter?
– Det har varit det svåra, för mig som inte är musiker. Men jag har pratat med Janne Hansson, Bengt Lindgren, med flera, som har jobbat med Kjell och kan förklara musiken.
– Kjell har ett par ackord som han kommer med. Och det är som Kjell själv säger: ”Ah, jag förstår precis vad de tänker, nu kommer han med den där skiten igen. Kan han inte hitta på något nytt?”
Han hade ett par olika låtvarianter som han körde med..?
– Ja, men han har haft så väldigt duktiga musiker. Texterna ruckar han inte på, men musikaliskt var han helt öppen. Kjell beundrade musikerna som kunde bygga ut musiken, göra nya intron, lägga till arrangemang och nya instrument. Kjell var inte fastlåst, utan helt öppen för nya grejor.
Men det är orden som är Kjells grej?
– Det är orden som skiljer honom från andra. Det som Ellen Sundberg säger: ”Han använder inga konstiga ord. Det är helt vanliga ord. Men de är annorlunda.”
– Han är väldigt duktig på detaljer. Det är som med Man vänjer sej. Ingenstans står det ”oj vad jag lider” och ”Tänk vad synd det är om mig”. Låten är full med detaljer. ”Kallnat kaffe från igår”, ”grannarna som hörs”, ”lakanen som snor sig”.
– Kjell sade en gång: ”Egentligen är mina sånger biprodukter av mina grubblerier”. Han har alltid stått lite utanför. Han har varit lite för sig själv, utan att på något sätt vara en eremit. Han har ändå varit social och gillat att festa. Men han har varit en grubblare och ägnat mycket tid åt att tänka.
Vad har du själv för Kjellfavoriter, låtar eller album?
– Genesarets sjöär ofrånkomlig. Jag såg att den hade kommit på någon lista över världens bästa låtar, det var P3 som hade satt ihop den.
– Man vänjer sej. Det är också en sådan där låt som man kan höra om och om igen, utan att man ledsnar.
På 80-talet kom det en fin samlingsskiva med Bertold Brechts och Kurt Weills mest kända sånger. Den hade titeln Lost In The Stars och samlade artister som Sting, Tom Waits och Marianne Faithfull.
Nu har Lina Nyberg döpt sitt album med Kurt Weill-tolkningar till samma sak, Lost In The Stars.
Skivan innehåller också många av samma sånger, som Mack The Knife och Surabaya Johnny, en gång i tiden också, i en svensk kontext, odödliggjord av Pugh Rogefeldt.
Det som hur som helst har hänt efter den förra Faschingspelningen är att Henning har släppt ytterligare fyra skivor (samt en duoskiva under namnet Chamber Music).
Mycket av originalreceptet finns kvar, men repertoaren är bredare, både Henning och bandet är säkrare. Och publiken har växt. Fasching var någorlunda välbesökt förra gången, men nu är det tokknökat. (Som vanligt är de flesta mellan 1,95 och 2,05 långa.) Folk vrålar åt Mark Knopfler-riffen från första skivan.
Så min gissning är att Henning blivit ett nummer större. Senaste skivan Cowboy från rymden är värd många lyssnare. Kan det rentav vara dags för ett bredare genombrott? Vem vet?
Amerikanske artisten Jesse Malin drabbades av en ryggmärgsstroke i fjol. För att samla in pengar till hans pågående behandling så har en lång rad artister samlats för att bidra till albumet Silver Patron Saints - The Songs of Jesse Malin, där de tolkar hans verk.
Artister som Bruce Springsteen, Billie Joe Armstrong (från Green Day), Counting Crows, Dinosaur Jr., Lucinda Williams och Elvis Costello bidrar.
Det är en extra allt-samling med hela 27 låtar. Vinylversionen är ett trippelalbum.
The Cure har inte släppt ett album sedan 2008 års 4:13 Dream. Redan för några år sedan aviserade Robert Smith att deras kommande album skulle heta Songs of a Lost World. Men albumet kom aldrig.
Nu verkar det dock vara på gång. Bandet har öppnat en ny webbsajt med webbadressen Songsofalost.world. Teorin är att sajten bland annat kommer att bjuda på smakprov från albumet.
Dessutom har bandet skickat ut vykort till fans som förefaller bekräfta albumtiteln och skivans releasedatum, 1 november 2024.
På sajten kan man få en glimt av skivomslaget om man slår in releasedatumet i romerska siffror I. XI. MMXXIV. (Det är inte jag som har listat ut detta, utan bland andra NME.)
Det säger någonting att konsertveckan både börjar och slutar med band som hade riktigt starka skivor 1986 - The Pretenders med Get close och The The med Infected.
Så klart finns det nostalgi där, men Chrissie Hynde och Matt Johnson har det gemensamt att de inte vilar på sina lagrar, utan fortsätter att sträva framåt.
Ja, nu vilade ju Matt Johnson faktiskt på sina lagrar i 24 år, mellan de bägge senaste albumen. Ensouled, som kom ut så sent som för en vecka sedan, är ett litet mästerverk. Det törs jag säga efter bara kanske fyra lyssningar. Men det är inte en tjofaderittanplatta, så första set på Filadelfiakyrkan i kväll, när bandet spelar skivan i sin helhet, är en ganska lågmäld tillställning. Mycket bra, men lågmäld.
Bandet tar 15 minuters paus efter första set och kommer tillbaka och inleder med Infected och Armageddon Days Are Here Again, och då står alla upp trots att Filadelfia är fyllt av stolar.
27 låtar och 2 timmar och 15 minuter är väldigt generöst. Och nostalgi är kul, men framför allt fick jag ännu mer lust att dyka ner i nya skivan. Den kan vara årets bästa.
Mariam Wallentin, med artistnamnet Mariam The Believer, är så pass genreöverskridande att hon kan spela på jazzens högborg Fasching liksom i mer högkulturella sammanhang eller på små rockklubbar.
Nya albumet Breathing Techniques har varit på gång länge. Wallentin skriver på Facebook:
"Det här albumet började ta form när jag väntade mitt andra barn, och nu fyller hon snart tre."
Låtarna på albumet beskriver hon som fyllda av luft och tillgivenhet, öppenhet och känslighet.
Dreams är tredje och sista singeln innan albumet släpps den 4 oktober.
9 mars skulle The Pretenders ha spelat på Cirkus i Stockholm. Men Chrissie Hynde behövde operera knät, så i stället ses vi 9 september.
Jag förutsätter att knäoperationen var lyckad, men Chrissie Hynde är nu inte artisten som hoppar runt och spänstar sig på scenen. Hon strövar ibland ut åt ena scenkanten, ibland åt andra, ibland rakt fram. Men ofta står hon vid sin mikrofon, mitt på scenen.
Eftersom hon från början gör klart att hon ogillar att vi fotar eller filmar med våra telefoner, så avstår jag. Vem är jag att säga emot en legendar?
Chrissie Hynde har Chrissie Hynde-frisyr, sitt patenterade leende (inte ofta men några gånger) och till och med sitt vibrato i rösten, även om jag kan inbilla mig att det är svagare än förr.
Hon har ett band fullt av kompetenta musiker. Gitarristen James Walbourne är lite för förtjust i sitt eget solospel - till och från är han något slags huvudfigur på scenen - och Hynde verkar köpa det. Synd, eftersom när han spelar för låtarna, så är han riktigt bra.
Vi är alla där för att höra publikfavoriterna från 80-talet och vi får många - Kid, Thumbelina, My City Was Gone, Back On The Chain Gang, Stop Your Sobbing, Don't Get Me Wrong, Middle of The Road etc. Men inte Brass In Pocket, Talk of The Town eller Message of Love. Av någon anledning.
Den 18 oktober släpper Thåström sitt elfte soloalbum. Skivan har fått titeln Somliga av oss.
Första singeln heter Solen i den vänstra och kan höras via sedvanliga kanaler. Enligt ett pressmeddelande menar Thåström att singeln kanske är den "poppigaste låten på plattan". Jag vet inte om "poppig" är ett uttryck jag skulle använda, men varför inte?
Turnén får vänta till januari, med premiär i Uppsala.
Svenska Thundermother har aviserat sitt kommande album. Det får namnet Dirty & Divine och släpps den 7 februari. Datumet sammanfaller även med bandets turnéstart i Europa.
Här om dagen funderade jag på om Tucker Zimmerman lever fortfarande. Det gör han, visar det sig. I högönsklig välmåga, som det brukar heta.
Av någon anledning är den nästan vanligaste textbiten om Zimmerman att David Bowie en gång satte albumet Ten Songs by Tucker Zimmerman (1969) på en lista över 25 favoritalbum.
Jag upptäckte Zimmerman först när han gjorde comeback 2003 med Walking On The Edge of The Blues. Då hade han inte släppt den skiva på 22 år.
2005 kom ytterligare ett studioalbum, Chautauqua, (tyvärr ej tillgängligt för streaming) samt ett livealbum, sedan blev det tyst igen på skivsläppsfronten.
Jag ser nu att han har släppt ett album 2021 och tre (!) album i år. Dessa tre album finns inte tillgängliga för streaming men kan beställas från Zimmermans belgiska skivbolag, som han nu tydligen har brutit med.
Nu har han skivkontrakt med brittiska 4AD och ska släppa ett album med bandet Big Thief som ackompanjatörer.
Nya albumet heter Dance of Love. Första singeln heter Burial at Sea. Albumet släpps 11 oktober.
Jag skrev en kortis om Kim Deals singel Coasthär. Nu är det klart att hon släpper ett helt album, Nobody Loves You More.
Skivan har producerats över tid, de första inspelningarna gjordes redan 2011 och de sista gjordes 2022, med producenten Steve Albini som avled tidigare i år.
Nu finns en andra singel ute, Crystal Breath. Se videon ovan.
.jpg)
