De flesta politiska frågor rör mig inte i ryggen. En procent hit, en procent dit. Skillnaden mellan vad alliansen gör och de rödgröna gör är ofta försumbar.
Men så dyker vissa frågor upp och börjar mala i mitt huvud. Frågan om rut-avdraget är en sådan. Varför är jag så upprörd? Är det för att jag i själva verket gillar att bara rika ska ha råd att köpa städtjänster? Är det för att jag gillar svartjobb?
Nej, jag är upprörd för att rut-avdraget handlar om överklass och underklass. Men jag har naturligtvis inte fattat det förrän någon annan uttrycker det så mycket bättre, som Lena Andersson gör i Dagens Nyheter i dag. Briljant formulerat. Lena Andersson är en av ytterst få skribenter i Sverige som förmår hålla två tankar i huvudet samtidigt. Alla andra tänker antingen höger (i 90 procent av fallen) eller vänster (resten).
Jag tror att det är så enkelt att du blir upprörd över rut-avdrag och städning i hemmet om du kommer från den klass som ska utföra skitjobbet. Om du själv har städat eller har familjemedlemmar som städat eller har pigor och drängar i släkten, så förstår du klassdimensionen. Om du tillhör den klass som fått städat hemma hos sig, så blir det svårare att förstå upprördheten.
Men klass har väl spelat ut sin roll? Yeah, right.
Roland Spånt, före detta chefsekonom på TCO, gjorde i veckan det hårda räknejobbet för att se hur många jobb rut-avdraget egentligen gett. 900, enligt Spånts uträkningar, och då har varje jobb kostat staten 800 000 kronor. Alliansen hävdade 11 000, vilket är gravt oseriöst och ett underbetyg till medierna, enligt Spånt.
Flammans ledare summerade det hela ganska korrekt:
"Ett land som ser städning som en framtidsbransch förbereder sig för fattigdom."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar