Även om du bara ägnar dig åt enstaka nischer inom musik så finns det alltid någonting nytt att upptäcka. Jag får varje vecka tips och mejl om ny musik, via olika kanaler, och det finns aldrig tid att verkligen lyssna på allt jag skulle vilja lyssna på.
Jag har ändå en tanke om att jag brukar upptäcka det verkligt intressanta. Eller så kanske jag bara lurar mig själv...
Helena Deland är en singer-songwriter från Kanada som hittills har släppt ett fullängdsalbum samt en bunt EP-skivor och singlar.
Nu kommer en ny singel, Spring Bug. Det är oklart om ett album är i faggorna eller om detta är en "lös" singel. Väl värd att lyssna på, hur som helst.
Fredagen var en intensiv skivsläppsdag, med en dryg handfull intressanta releaser.
Seinabo Sey kom tillbaka med sitt tredje album, The One After Me. Det har hunnit gå fem år sedan det andra, I'm A Dream. Hennes dilemma är att hon alltid tävlar mot sig själv, eftersom hennes debut, Pretend, är en av de bästa svenska skivorna som har gjorts.
Stefan Sundström & Sista jäntan (så kallas bandet) har släppt en liveskiva, Live på Mosebacke. Helt okej som aptitretare inför kommande sommarturné.
Kassi Valazza är en av alla de där Americanaartisterna som till och från invaderar även Sverige. Hennes andra album Kassi Valazza Knows Nothing låter trevligt och värt fler lyssningar.
Sparks har hunnit längre i karriären. Deras The Girl Is Crying In Her Latte är bandets 26:e album. Bandet är på en ny kommersiell topp - deras karriär har ju gått upp och ner, och med jämna mellanrum är det som om världen återupptäcker Sparks. Nya skivan låter vital, om än kanske lite för smart för sitt bästa.
Bottenviken är en konstellation med Love Antell (Florence Valentin), Thella Johnson och Mattias Björkas (Vasas flora och fauna) i spetsen. De har gjort kulturgärningen att översätta 13 finska låtar till svenska. Språkbarriären gör ju att svenskar i princip aldrig hör musik från Finland, som inte framförs på engelska. Detta är ett halvt steg på vägen. Någon dag kanske svenskar blir mogna för att höra finsk musik på finska. (Ja, andra låtar än Cha Cha Cha...) Bottenvikens album heter Du och jag, ett rike, ett land.
Men priset för bästa album denna vecka går till vårt västra grannland. Black metal-bandet Immortal är ju splittrat, Abbath lämnade redan 2015 och nu har även Horgh lämnat, vilket gör att Demonaz är bandets egentliga enda medlem. Inte så bra grogrund för att göra ett nytt album, tänker ni? Jodå, i själva verket är skivan War Against All lysande.
Om du är ovan vid black metal så kan uttrycket verka svårt att ta in, men om du är bekant med genren kommer du upptäcka en skiva som både är kraftfull och vacker på samma gång. (Lyssna på gitarrljudet.)
Iiris Viljanen tydliggör att alla vi som besöker ett utsålt Fasching på fredagen har köpt grisen i säcken eftersom hon bara ska spela nya låtar från en skiva som ska spelas in om två veckor.
Nu blir det inte riktigt så, hon mixar gammalt och nytt. Det gamla - bland annat Brevväxlingar, Landsort och Sordin - vet vi ju redan är riktigt bra.
Och glädjande nog låter det nya väldigt lovande. I vissa spår anas en - vågar jag skriva det - "rockigare" Iiris Viljanen. Rockigare är nog inte rätt ord, men utlevande, kanske?
Konstigt nog spelar hon inte någon av de två singlar som har släppts nyligen - Skogens bön och Släktens träd.
Så frågan är om dessa singlar finns med på kommande skivan, eller om de är ett eget projekt..?
I fjol i oktober spelade Hansson de Wolfe United en konsert på Rival. I november blev det en extrakonsert. Och i kväll blev det extrakonsertens extrakonsert. (Och i morgon är det extrakonsertens extrakonserts extrakonsert...)
Vad är skillnaden att se denna konsert i maj jämfört med konserten jag såg i november? Lorne de Wolfe har något problem med ett öga, så doktorn har beordrat honom att spela med mörka glasögon, vilket han faktiskt ber om ursäkt (!) för. Mannen är 74 år, han har rätt att ha vissa krämpor...
En annan skillnad är att de Wolfe sjunger avsevärt bättre nu i maj än i november. Luftrören och stämbanden var inte i toppform i höstas. Dessutom har ljudteknikern fattat att rösten måste ligga längre fram i mixen, inte begravas bland alla instrument, som i höstas.
Bandet är otroligt inspirerat med gitarristen Jonas Isacsson som självklar medelpunkt, men trummisen Andreas Dahlbäck och basisten Jerker Odelholm - som de Wolfe först kallar Odelstam - ankrar låtarna med sitt gung medan keyboardisten Christer Carlsson spelar melodislingor som vi alla i publiken har intatuerade i hjärnan.
Vi får en otrolig räcka låtar, i stort sett bara klassiker, förutom tre av låtarna från nyaste skivan, c/o Jorden, som kom i fjol. Den är också bra, men det är symtomatiskt att då går gubbarna i publiken ut på toalettpaus.
Jag när en förhoppning om att Hansson de Wolfe United aldrig slutar spela.
Joanna Sternberg är lite i samma skola som Hamell On Trial. Hon målar sina egna skivomslag och är trubadur med en viss punkattityd, om än med lite mindre vassa kanter än just Ed Hamell.
Två kvällar i rad på Fasching och du känner dig som en stammis som morsar på garderobiären och bartendern. Eller nej, det är faktiskt inte sant, eftersom det var olika garderobiärer och bartenders. Tror till och med servisen var nya.
Fanny Gunnarsson Quartet - Fanny vid pianot ovan - spelar egna kompositioner som på papperet - kan man tro - borde locka en bredare publik än den lite mer aviga John Coltrane-musik som Elin Forkelid spelade kvällen innan.
Men det är klart, Coltrane är en jazzgigant och det kan alltid vara motsträvigare att komma med något eget. Således är det mindre folk på Fasching ikväll, om än fullsatt vid borden. Publikreaktionen kan beskrivas som artig, men inte översvallande.
Kvartetten har nyss släppt ett fint album som är värt att kolla in, Night of Stars. Det är en blandning av instrumentala spår och låtar där Fanny Gunnarsson sjunger. Hon har en fin, om än aningen anonym röst.
Sopransaxofonisten Karolina Almgren är den som får glänsa mest, rent instrumentalt. Kristian Rimshult på kontrabas och Hannes Olbers på trummor kompar följsamt, utan större soloutflykter.
En trevlig kväll som lovar gott, jag kommer fortsätta följa kvartetten.
I linje med att jag blir mer och mer less på den traditionella rockmusiken, så måste jag leva som jag lär och ta del av annan musik. Jazz, till exempel.
Jag är inte helt okunnig om jazz, men jämfört med rocken så är jag novis. Jag vet dock att jag gillar John Coltrane. Och jag gillar Elin Forkelid (som tidigare hette Elin Larsson).
Så då är det en no-brainer att gå till Fasching när Elin Forkelid Plays Trane, som konserten är betitlad. För övrigt titeln på ett album med John Coltranes musik som Forkelid och bandet släppte mitt under brinnande pandemi.
Vi får två set, med en kort paus emellan, och bandet spelar mycket riktigt hela albumet, samt ytterligare en eller två låtar... när låtarna flyter in i varandra så får till och med Elin Forkelid problem med att berätta för publiken vilka låtarna var.
Klart är hur som helst att de stora skor som Forkelid var rädd för att kliva in i, passar väldigt bra. Jag kan tänka mig få svenska saxofonister som ens vågar pröva dem.
Antony Hegarty, numera känd som Anohni, hade en stark period med Antony and the Johnsons, jag tycker fortfarande deras första två fullängdare är väldigt intressanta.
När bandet gick på paus valde Anohni solovägen och släppte albumet Hopelessness 2016.
Nu gör Anohni and the Johnsons comeback med albumet My Back Was A Bridge For You To Cross.
Albumet släpps 7 juli. Första singeln heter It Must Change.
Louise Post är mest känd som medgrundare, tillsammans med Nina Gordon, till bandet Veruca Salt, bandet som fortfarande är mest känt för sin första singel, Seether. (Ok, en del också för Volcano Girls.)
Nu släpper Post sitt första soloalbum, Sleepwalker. Första singeln heter Guilty.
Fredagen innebar två singelsläpp med finlandssvensk koppling.
Iiris Viljanen från Korsholm har släppt låten Släktens träd, tillsammans med Stefan Johansson. Vi får den dessutom i en remixversion.
Rickard Eklund har tillsammans med Josefin Sirén släppt sången Vittror, en duett sjungen halvt på Vörådialekt, halvt på Närpesdialekt.
"Jag tycker att Vittror kan tolkas på så många sätt, men låtens andemening grundar sig nog i en känsla av längtan efter närhet och ömhet", skriver Eklund själv på Facebook.
– Hela mitt liv har lyssnat mycket på visor och annan textbaserad musik och sjungit mycket Cornelis och Taube till exempel, men Povel Ramel har varit lite som en blind fläck. Jag minns att jag hade Den sista jäntan som sångläxa på gymnasiet och tyckte mycket om den, och som barn hade jag hört Far, jag kan inte få upp min kokosnötoch de där låtarna, men det är först på senare år som jag verkligen upptäckt hans musik, säger Jenny Almsenius.
Vad är det i Povel Ramels musik och texter som lockar just dig?
– Det är sällan en låtskrivare har kombinationen av text och musik där båda bitarna är lika genomarbetade. Melodierna är så vackra och roliga och texterna likaså. Det är väldigt givande att sjunga! Och det lockar mig som en artistisk utmaning – vad kan jag göra av det här?
– Sedan gillar jag såklart att det är mycket jazz och blues i musiken, jag hade nog fördomen att Povels musik är mest ”tjo och tjim”, för det är ofta det som klipps ihop när de visar något på tv, och ska hylla honom, men han är så mångsidig!
Föredrar du när Povel sjunger Povel eller när någon av alla hans sångerskor tolkar honom?
– Jag skulle säga både och. Men det är klart, jag är kvinna och sångerska själv och jag älskar att lyssna på kvinnliga röster. Alltså Britta Borg, vilken kvinna – Monica Zetterlund, Grynet Molvig, Birgitta Andersson... bara genom att höra dem sjunga känner jag inspiration och lär mig så mycket.
– Povel var så bra på att skriva för andra, och sätta sig in i hur det skulle vara för personen som sjunger. Det är som att låtarna är skräddarsydda för Monica eller Britta eller så. Han måste ha haft en väldig inlevelseförmåga.
100-årsfirande blev ett startskott
I fjol, när Povel Ramel skulle ha fyllt 100 år, så blev Jenny Almsenius inbjuden att medverka i Rameliana, tre hyllningskonserter i Stockholm, Göteborg och Malmö.
– När jag väl började lyssna på Povel på riktigt, så insåg jag att det finns hur mycket bra som helst. Det finns det roliga, komiska, men det finns också alla ballader, det romantiska – han har allt, han har en sådan spännvidd.
– När vi väl började öva, så blev jag helt Povelbiten. Det här är så roligt att sjunga. Det är ganska svåra låtar. Parallellt med att jag har varit en visnörd så har jag snöat in mycket på jazz och blues, och det finns hos Cornelis men kanske ännu mer hos Povel.
Jenny, pianisten Daniel Tilling och basisten Johan Bengtsson fick mycket positiv respons efter framträdandet på Rameliana, så tankarna väcktes om att göra någonting mer – en skiva.
– Det var för skoj för att glömmas bort, så vi lade till lite fler låtar än de vi hade spelat på scenen, och så spelade vi in. Vi tog in Fabian Ris Lundblad som spelar trummor, och Jonas Knutsson (saxofon). Allt är väldigt liveinspelat och i stunden, bara några instrumentpålägg i efterhand.
– Sedan dess har jag upptäckt ännu fler Povellåtar, så när vi spelar live så är konserten ofta dubbelt så lång som skivan.
Det måste ändå ha varit med en viss oro du tog dig an det här, Povel är ju som ett nationalmonument, en av de riktigt stora vi har i det här landet?
– Jo, absolut. Men lite av den oron hade jag redan betat av inför hyllningskonserterna. När jag sjöng Den sista jäntan där, så tänkte jag att ”jaja, det är inte som Monica”, men sedan tog de med den versionen i Sveriges Televisions hyllningsprogram, så då tänkte jag att ”Ja, då måste jag ha gjort den ganska bra”. Mitt mål är alltid att gå in i sångens berättelse och känsla så mycket jag bara kan. Inte att försöka låta som någon annan artist.
– Det verkar som att folk tycker att jag har gjort låtarna till mina. Det var det jag ville, och om jag kan få någon lyssnare att upptäcka eller återupptäcka Povel så är det en ära!
– Men det är klart... ibland har jag vaknat på natten och tänkt ”herregud, vad gör jag, en Povel Ramel-skiva!” För det kom liksom lite som en överraskning även för mig själv, haha!
Berätta lite om hur du valde låtar till skivan!
– Det var en rolig process, som började med hyllningskonserterna. Jens Ramnebro, som ordnade konserterna, föreslog till exempel Den sista jäntan och även Varför är Louise så blyg?
– Jag bad Jens om att få titta på listan över låtar som inte var paxade ännu, för att se om det var någon låt som ”hoppade upp”, och då upptäckte jag Droppen från New Orleans. Och även Fåglarna har fel– det var en titel som jag tyckte var rolig.
– Sedan hörde jag Blås på det onda och Följ mej bortåt vägen på hyllningskonserterna. Efter skivinspelningen har jag upptäckt ännu fler, till exempel Het sommar tycker jag är fantastiskt fin och en jätterolig med Britta Borg som heter Den dåliga.
– Jag känner att jag går i en slags Povel Ramel-skola, varje dag lär jag mig något nytt.
Har du någon egen favorit på skivan?
– Min första favorit var nog nästan Underbart är kort. Det var den vi spelade in allra sist, det var bara Daniel (Tilling) och jag och det var i slutet på dagen. Det var fin stämning i studion och det är ett sånt djup i den låten. Men jag gillar även Blås på det onda och Droppen från New Orleans,till exempel. Jag gillar alla låtar på skivan på olika vis.
(Intervjun fortsätter nedanför videon.)
Jävlar från Jenny Almsenius första album är hennes mest spelade låt på Spotify.
– Debutskivan är den som flest har hört, och det är de låtarna jag får flest frågor om att spela. Den kom när jag var 27 och jag hade samlat på mig låtar som jag hade skrivit under många år. Det var mycket kärlekshistorier och relationer. Det var verkligen mitt liv i 20-årsålden samlat i den skivan.
– Den fick ett väldigt positivt mottagande, men också ett par sågningar. Jag var inte van vid det. Jag blev lite skraj och fick lite skrivkramp. Men första skivan ligger mig varmt om hjärtat.
– Skiva nummer två fick inte riktigt lika mycket uppmärksamhet. Den är lite mer introvert, kanske lite mer sorgsen. Då ville jag slå bakut lite mot det jag hade gjort på första skivan. Jag ville inte vara en vistjej, utan göra mer en popskiva.
Jag kan säga vad jag kände – min känsla är att första skivan, den är du. Andra skivan, då försökte du vara någonting annat? Är det så eller övertolkar jag?
– Vissa kanske upplever det så, men jag känner bara att det är en annan sida av mig. Jag fick i vissa sammanhang en käck stämpel efter första skivan, och då ville jag slå bakut, eftersom en människa är komplex och har flera sidor. Det jag ville berätta om i sångerna på andra skivan hade en annan ton, så musiken formades därefter.
– Men rent musikaliskt – både första skivan och Povelskivan är inspelade live, väldigt mycket, och det passar mig. Jag gillar när man fångar det som händer i stunden.
Utöver pågående turné, vad har du för musikaliska framtidsplaner? Sjunga mer Ramel? Tolka andra? Nya egna melodier?
– Ja, det är en bra fråga. Jag har inte hunnit skriva så mycket nytt. När jag var gravid så gav jag mig en uppgift, att skriva tre jullåtar, som jag sjöng med Ellinor Brolin (Ny chans nästa år) och David Ritschard (Jul utan dig), och sedan en tredje låt (När du kommer hit), som handlade om min baby som skulle komma. Då hade jag gett mig ett tema och en deadline – det var ett roligt sätt att jobba.
– Vi kommer fortsätta spela Povel i höst, men jag vet inte exakt vad nästa grej blir, efter det.
Kanske ändå en skiva med nytt eget material, men inte på den här sidan årsskiftet, om jag tolkar dig rätt?
– Nej, det tror jag inte, eftersom låtarna inte riktigt finns. Men framöver så hoppas jag på det, så klart.
Det har gått sex år sedan Rhiannon Giddens släppte sitt senaste soloalbum. (2019 var hon dock en del av projektet Our Native Daughters, som släppte albumet Songs of Our Native Daughters.)
Giddens nya album heter You're The One och du kan höra titelspåret via textvideon ovan.
Vi får ett duett med Ossler, och min skepsis till duetter är välkänd för den här bloggens läsare. Ofta för att jag sällan förstår poängen med duetten - det är sällan sången är en tydlig duett, som MÅSTE sjungas med två röster.
Och här då? Kunde Frida Franzén ha sjungit låten själv? Ja, det kunde hon. Men jag får väl släppa min duetthangup och bedöma låten ändå.
Att sjunga med Ossler är både en risk och en möjlighet eftersom han genast förvandlar låten till en Osslerlåt. Den nakna djungeln skulle mycket väl ha kunnat ligga på en Osslerplatta, på gott och ont.
Låt oss hoppas att singeln antyder att Frida Franzéns andra album är i antågande.
Även om en fullskalig återförening av Siouxsie and the Banshees kanske hade varit det allra bästa, så är det ändå glädjande att Siouxsie Sioux nu är tillbaka på scenen.
Inför sin Europaturné - tyvärr ännu inte något Sverigedatum - har hon spelat ett uppvärmningsgig på Ancienne Belgique i Bryssel.
Inte bara var han en av de första som verkligen etablerade rockmusik på svenska, han var unik i sina ordvändningar. Vem annars hade tänkt på att musiken skulle bolla och rulla fram? Att Lena skulle ha epitetet Dinga linga?
Med Jojje Wadenius och Janne "Loffe" Carlsson åstadkom Pugh ett sväng som få andra svenska artister, redan på debutskivan Ja, dä ä dä, 1969. Om du debuterar genom att slänga in Här kommer natten, Små lätta moln och din unika tolkning av Brecht/WeillsSurabaya Johnny - ja, då har du framtiden säkrad.
För mig var Pugh en artist för generationen som kom före mig. Jag lyssnade visserligen på honom med jämna mellanrum, såg honom också live vid åtminstone ett tillfälle. Men han var aldrig "min" artist. Det hindrar inte att jag känner stort vemod när han nu kvitterat det jordiska.
Jag har uppskattat Fatoumata Diawaras två senaste album, Maliba och Fenfo.
Diawara var ursprungligen skådespelerska, men gav sig in i musiken, och ska nu släppa sitt femte album, ett livealbum inräknat. (Jag ser för övrigt att Spotify räknar Maliba som en EP, så jag vet inte riktigt hur många album som Diawara har släppt...)
Diawara blandar wassoulou med mer västerländsk inriktad populärmusik.
På nya albumet London Ko, samarbetar hon bland annat med Damon Albarn, Angie Stone och Roberto Fonseca. Nsera och Massa Den har släppts som singlar.
