Visserligen rör sig inte Ulf Lundell särskilt mycket på scenen längre, inga svettiga skjortor som slits upp och kastas ut i publiken. Men jag har definitivt sett honom tröttare på scenen än i år, när han ska fylla 73.
Jodå, han gubbgnäller i mellansnacken över än det ena, än det andra, men det gjorde han i ärlighetens namn redan när han var i 30-årsåldern.
På Skansen levererar han en spelning på (nästan) tre timmar som innehåller en överraskande vital tolkning av hela Kär och galen-albumet. Skivan fyller ju gubevars 40 år i år. (Och när vi tror att vi ska få När jag kysser havet, så slänger han även in Ryggen fri, tror jag oplanerat - även om den väl måste vara repeterad, men trummisen Andreas Dahlbäck missar avslutningen, tror att den är slut tidigare än vad som är fallet.)
Spelningen börjar dock med uppförsbacke, när Lundell inleder med två av de tristaste numren ur hans katalog - Hungerdepartementet och Den natt som aldrig dagas.
Men sedan kör han plötsligt 70-talsfavoriter som Så mycket äldre och Kitsch, och då är i alla fall jag såld. Jag skäms inte över att jag är en nostalgiker, särskilt när det gäller Ulf Lundells 70- och 80-tal.
Ett och annat ytterligare trist spår får vi, jag har till exempel aldrig förstått Lundells vurm för sega Senare år.
Men allt är förlåtet när han avslutar med Danielas hus, en av de finaste låtarna han överhuvudtaget har gjort. Jag hoppas att Lundell fortsätter att spela live, i åtminstone tio år till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar