Tidigare har Keltiska havet, Rotterdam och Jesus absolut släpps.
Det är ännu oklart när albumet släpps. Läs gärna min intervju med Ossler, om bland annat kommande skivan.
Ballader och bröl är Roffe Wikströms första skiva på tio år och nu har han fått blodad tand.
– Nu ville jag inte göra en bluesskiva, för det ska bli nästa skiva. Och jag planerar en instrumentalskiva också.
– Jag har inte varit intresserad av att spela in någonting. Spotify och streaming har ändrat hela lyssnandet. Nu är det som när jag var elva år och man satt och spelade av tio-i-topp. Det är bara hitsen, och jag är helt ointresserad av det.
Ljudkvaliteten på det digitala ger Roffe Wikström inte mycket för heller. Men nu finns det hopp i och med återkomsten för vinylen.
– Jag har en mig närstående släkting, min dotterdotter, hon är 18 år. Hon träffar sina kompisar och de har spisarkvällar, med LP-skivor. Neil Young, The Doors, Jefferson Airplane, Jimi Hendrix...
(Foto ovan: Patrik Instedt)
Det är en kul titel på skivan, Ballader och bröl, hur tänkte du där?
– Det är tre stycken ballader. Jag tyckte balladerna lät bra, men de andra låtarna... när jag fick slaskmixarna på albumet så lät de för jävligt. Klass klass klass var olyssningsbar. Det var för att det var omixat. Den här skivan är ballader och bröl.
– Max Lorentz, som är producent, han tyckte det var en usel titel. Men omslagsmakaren, Svante Drake, han tyckte det var en jättebra titel. Det är så hela livet är, det är lite ballader och en massa bröl.
Det är ett fint omslag, jag gillar sådana här målade omslag.
– Jättefint, alla älskar det. Svante Drake som gjort omslaget är trummis egentligen och han är dessutom muntrumslagare. Han imiterar ett trumset med mikrofon, helt fantastiskt och otroligt svängigt.
På Ballader och bröl har Roffe Wikström backning av Max Lorentz (producent, piano/keyboards), Tommy Cassemar (bas) och Peter Korhonen (trummor) – musiker som Wikström spelat med under en längre tid, i Tommy Cassemars fall till och från ända sedan 1978.
Vad hade du för musikaliska ambitioner med skivan?
– Jag hade egentligen inga ambitioner alls... jag visste att jag inte ville spela in ett renodlat bluesalbum, för det ska bli nästa skiva, som jag redan håller på och har uppe i huvudet och klurar på. Och så har jag tänkt spela in en instrumentalskiva.
– Den enda ambitionen jag hade här, det var att vara öppen för var de här låtarna skulle hamna. Att inte ha någon förutfattad mening.
– Jag lämnade ganska mycket till Max, utom ibland när jag behövde sätta ned foten. Jag var ganska bestämd när det gällde vissa gitarrsolon, för det är nästan för mig det viktigaste, underligt nog. Det andra är egentligen bara utfyllnad...
(Intervjun fortsätter nedanför videon.)
När jag hörde Klass klass klass då tänkte jag – oj, nu har Roffe gjort en politisk platta, men i övrigt är det inte så mycket politik på skivan?
– Jo, det är Andra sidan viken också. Den är väldigt politisk. Men den är skriven på ett sådant sätt att man kanske inte uppfattar det direkt. ”Jag hör skratt från andra sidan viken...” Den andra sidan viken, det är det kluvna samhället.
– Strindberg skrev en novell som hette Fagervik och Skamsund, det är samma slags tema. Du har det i en annan grej, Don’t Burn Down The Bridge, av Albert King. I Afroamerika lever den svarta befolkningen på den ena sidan järnvägsspåret och den vita på den andra.
Vad ville du säga med Klass klass klass?
– Jag fick idén till den 2012 ungefär. Då var det snack om identitetspolitik och normpolitik. Jag står till vänster, det är ingen hemlighet. Inom vänstern började man snacka väldigt mycket om sexuell tillhörighet. Man ursäktade hedersförtryck med att de männen var från en annan kultur, och då ska man ha överseende med det. Det är gigantiskt skitsnack.
– Överhuvudtaget allt snack om etnicitet och ras... vad är det för nånting? En människa är så mycket mer än en sån grupptillhörighet. Den enda grupptillhörighet jag tycker existerar är klass. Kön är också väldigt viktigt – inte för att du är man eller kvinna, utan för att kvinnor har blivit väldigt illa behandlade och förtryckta och ekonomiskt eftersatta. Jag växte upp med en ensamstående mamma och vi hade understundom svårt att sätta mat på bordet. Ojämlikheten är också en klassgrej, egentligen.
– De senaste 20 åren – man snackar inte om klass längre. Folk har flytt från Socialdemokraterna till Sverigedemokraterna.
Menar du att Sverigedemokraterna har lyckats fånga upp klassperspektivet?
– Nej, nej. Det är samma sak som Tyskland på 30-talet eller Italien på 20-talet, det som heter strukturfascism. Om du har det jävligt själv, då försöker du slå mot andra som har det ännu sämre. Då är det enkelt att ge invandrarna skulden. Det är klassisk högerpolitik.
Är du politiskt deprimerad eller är du förbannad?
– Jag är arg, jag är skitförbannad. Men det är svårt att skriva om politik. Det är så lätt att det blir plakatmässigt.
– Verkligheten är alltid väldigt sammansatt. Det är komplexiteten som måste finnas i musiken, och tidlösheten.
(Intervjun fortsätter nedanför videon.)
John Holms singelversion av Ett enskilt rum på Sabbatsberg.
Vi måste prata om Ett enskilt rum på Sabbatsberg också – vissa låtar är sjukt ikoniska, var du inte orolig för att göra din egen version av John Holms låt?
– Grejen är att jag och Jonte har känt varandra sedan vi var 13-14 år. Vi gick i samma klass från åttan. Han bodde på Lilla Essingen och jag bodde vid Marieberg. På vägen till skolan så gick han förbi mig. Han följde ofta med mig hem efter skolan.
– När vi var 19 år så spelade han upp Ett enskilt rum på Sabbatsberg för mig, jag tyckte den var asbra. Då jobbade han på Sabbatsberg, som vak.
– Jag har alltid uppfattat att låten har den här spanska progressionen... AM, G, F, E men Jonte spelar AM, G, G, E... men jag har alltid hört den som AM, G, F, E och ville spela in den på det sättet, och även de andra tyckte det lät bättre.
Har John Holm hört din version?
– Han fick den när vi hade spelat in grunden. Han hade ringt mig någon vecka innan för att höra om jag hade sett filmen (Det finns så många vägar – filmen om John Holm) om honom.
– Då berättade jag att jag hade spelat in Ett enskilt rum på Sabbatsberg. ”Jaha, fan vad kul, då måste jag få höra”, sade han. Jag skickade den till honom, men han har inte hört av sig.
Är det några andra låtar på skivan som du är särskilt nöjd med?
– Den här låten som heter Hela mitt liv, den började jag skriva 2008. Jag försökte spela in den en gång tidigare, men det blev inte bra.
– Nu har den blivit precis som när jag hade den i huvudet och det händer aldrig, eller väldigt sällan.
– Den är bland det bästa jag gjort, i den mening att mina intentioner har uppfyllts. Sedan att det inte är den största låt jag skrivit... det är det ju inte.
– Det gitarrsolo jag spelar där... nu skryter jag, men det är bland de bästa gitarrsolon jag hört. Det är faktiskt fantastiskt, och det brukar jag aldrig anse själv.
Skriver du hela tiden, även om du inte har en platta på gång?
– Jag skriver så att jag har idéerna klara. Sedan när jag ska göra en skiva, då går jag in i högen jag har. Läser igenom uppslagen och lyssnar. Det kan börja med en strof eller ett riff.
– Sedan skriver jag klart, och då är det bara hårt arbete. Det svåra är att få uppslaget, ingången. Det andra är arbete, hantverk.
– Till exempel, den här sången som heter Få ordning på mitt liv, den hade en helt annan text från början, men Max tyckte att den här texten passade bättre.
(Intervjun fortsätter nedanför videon)
Jag läste i pressmeddelandet att du tycker Ballader och bröl är den skiva som är mest lik ditt debutalbum, Sjung svenska folk. Varför då?
– Den är inte så speciellt stilmässigt fastslagen. Stilmässigt så är den väldigt spretig, men det finns en väldig energi i den, ett väldigt starkt uttryck i allting.
– Den har en öppenhet, en jävlaranamma, en slags punkighet i uttrycket.
Vilka av dina tidigare skivor skulle du vilja lyfta fram?
– Det bästa studioalbum jag gjort är nog det som Max producerade 2001 som heter Allting förändras. Där spelar jag inte en enda elektrisk gitarr, utan det är bara akustiska. Det är den enda skiva jag har spelat in som huvudsakligen blev nerskriven av kritikerna. Samtidigt som du ska förändras, så ska du inte förändras... Det tar alltid tid för skribenter och publiken att hänga med i svängarna.
– Liveskivan som jag spelade in, som heter Live 2005, den tycker jag också är väldigt bra.
– Blues är allt jag har och Mississippi tycker jag också stundtals är jävligt bra.
– Mitt hjärta är ditt, den första Ferlinskivan, den tycker jag inte alls om. När jag hade spelat in den och spelade upp den hemma, så sade min äldsta dotter: ”Pappa, du är inte blues längre, du är pop.”
– Jag pratade faktiskt precis med min spelningsbokare om det. Vi har spelningar inbokade. Till exempel i Örnsköldsvik, 19 juni – den lär inte bli av. 2 juli i Karlstad – den lär inte bli av. 7-8 juli på Blidösund – de lär inte bli av.
– Utomhusspelningar efter juli, det kan bli av.
Jag ska ställa en fråga som inte handlar om musik – hur går det för Bajen i år?
– Oj... det är lite svårt att veta efter att de blev smittade av covid. Hittills har de inte orkat riktigt. Mot Trelleborg vann de, men orkade inte. Sedan vann de mot Djurgården och spelade väldigt olikt Hammarby. Då tänkte jag att det har hänt någonting, då finns det kanske en annan styrka.
– Nu på söndag (derby mot AIK), så blir det något slags elddop.
Nu kommer dock sjunde albumet, som fått titeln Soberish.
Och mellan skivor har hon förstås också hunnit skriva sina memoarer, med titeln Horror Stories.
De två första singlarna från nya albumet heter Hey Lou och Spanish Doors.
Albumet släpps 4 juni.
De flesta känner Bosse som trummis bakom Peps. Där är historien att Bosse kom in när Peps behövde en trummis som kunde matcha Peps nyfunna vurm för reggae. (Inte riktigt sant, Bosse hade spelat med Peps redan när han körde blues.)
Men Bosse spelade med en rad artister, som Owe Thörnqvist, Monica Zetterlund, Hasseåtage, Arbete och fritid, Fläsket brinner, med flera.
2016 gjorde Bosse Skoglund ett album tillsammans med Johan Zachrisson, känd som Zilverzurfarn i Dag Vag. I ett härligt klipp på SVT berättar Skoglund om albumet Mantra Sessions.
Ovan syns ett klipp med ett av Bosses trumsolon.
En gång i tiden, när Jakob Dylan och hans bandkompisar fick sjunga hiten One Headlight i alla tv-shower, så trodde vi att The Wallflowers skulle bli nästa stora band. Men så blev det inte. Dylan gjorde soloalbum och The Wallflowers återvände aldrig till topplaceringarna på listorna.
Nya albumet heter Exit Wounds och första singeln heter Roots and Wings.
Skivan släpps 9 juli.
Det vore lögn att hävda att första kvartalet 2021 kommer gå till historien i musikvärlden. Ska jag vara ärlig är det inget enda album som riktigt fastnat som en favorit.
Jakob Hellmans andra skiva, Äntligen borta, är trevlig, men förutom första veckan har jag inte lyssnat på den. Matthew Sweets album Catspaw likadant, jag tröttnade efter 3-4 lyssningar. Men jag utesluter inte att jag återvänder till dessa.
Hennings album Under träden och Valerie Junes The Moon and Stars: Prescriptions for Dreamers kommer nog att växa med tiden.
Lite otippat skulle jag säga att Spare Ribs med Sleaford Mods är den av årets skivor jag lyssnat mest på hittills. Vilket hänger ihop med att deras kompis Billy Nomates skiva från i fjol, nog är den skiva jag lyssnat allra mest på under första kvartalet.
I alla fall på papperet verkar andra kvartalet bli starkare. Jag ser mycket fram emot Gary Numans Intruder (21 maj), Dinosaur Jr.s Sweep It Into Space (23 april) och Stefan Sundströms Östan västan om stress och press (30 april).
Ellen Sundbergs tonsättningar av Bodil Malmsten, Ett bloss för Bodil Malmsten (7 maj), lär bli trevlig. Och man kan alltid vara nyfiken på vad Paul Weller gör i Fat Pop (Volume 1) (14 maj).
Juliana Hatfields Blood (14 maj) ser jag också fram emot. Till sist kan nämnas John Hiatts skiva Leftover Feelings (21 maj) som han har gjort med The Jerry Douglas Band.
11 juni kommer uppföljaren, No Gods No Masters.
Sångerskan Shirley Manson noterar att detta är det sjunde albumet - "... the significant numerology of which affected the DNA of its content: the seven virtues, the seven sorrows, and the seven deadly sins".
Första singeln heter The Men Who Rule The World och videon kan ses ovan.
