Bettye Lavette släpper nytt album

Bettye Lavettes förra album Things Have Changed (2018) innehöll covers på Bob Dylan.

28 augusti kommer Blackbirds, en samling låtar som Lavette hörde under sin uppväxt. Det är låtar som sjungits av kvinnor inom jazz, blues och R&B, exempelvis Della Reese, Ruth Brown, Dinah Washington, Billie Holiday och Nancy Wilson.

Första singeln är en cover på Nina Simones I Hold No Grudge.

Suzanne Vega sjunger och berättar om New York

Det är otacksamt att vara en rutinerad artist med debutskivan kanske 30 eller 40 år tillbaka i tiden. Publiken vill i regel inte höra nytt material, utan de gamla favoriterna från förr.

Vad gör man då? Tja, lagar efter läge och sätter ihop en föreställning med ett tema. Suzanne Vega har gjort precis det med An Evening of New York Songs and Stories - en liveföreställning som ges ut på skiva, 11 september.

Vega är starkt förknippad med New York, liksom exempelvis Lou Reed (som skrev I Love You, Suzanne till henne). På denna skiva berättar Vega om Reed och sjunger dennes Walk on The Wild Side.

Men framför allt får hon tillfälle att sjunga många av de New York-doftande låtarna från sina två första skivor. Och ja, hon sjunger givetvis Luka.

Halvårsrapport

Första halvåret 2020 har varit speciellt, men om du bara tittar på listan över släppta skivor så är det egentligen ingenting som tyder på att vi varit - och är - mitt inne i en pandemi.

Visst, några skivor blev uppskjutna från första halvåret, men inte särskilt många. Och ämnet i sig hann inte sätta avtryck - förutom i Hamell On Trials snabbproducerade The Pandemic Songs.

Våren 2020 innebar svåra uppföljaralbum till riktigt bra skivor. Lilly Hiatts Trinity Lane (2017) skulle följas av Walking Proof. Jag har tyvärr ett väldigt känsligt öra för när en artist peakar och jag är rädd för att det kan ha varit på Trinity Lane i Hiatts fall. Walking Proof är bra, men inte alls lika speciell som föregångaren.

Caroline Roses Loner från 2018 var sensationell, nu kom hon ut med Superstar som känns lite för smart för sitt eget bästa och, ärligt talat, som om hon själv tröttnat på konceptet redan innan skivan kommit ut.

Jag trodde mycket på Maria McKees La Vita Nuova efter de första fem lyssningarna. Jag trodde jag skulle komma igenom den pretentiösa överbyggnaden, men jag orkar bara inte.

Men vilka har överraskat positivt? Jag skulle ljuga om jag sade att det finns någon riktig fullträff, men det finns absolut bra skivor.

Iiris Viljanens Den lilla havsfrun är förmodligen det första halvårets bästa skiva. En till formatet ganska kort och snärtig skiva, men fortfarande full av finesser och finlir.

Viljanens gamla band Vasas flora och fauna har gjort en trevlig, men inte anmärkningsvärd skiva i Möte med skogsgardisterna.

Watkins Family Hours Brother Sister är också trevlig, men välter inga världar.

Mats Ronanders Malla Motel når inte upp till samma höjder som 50/50 eller God Bok, men är en solid comebackskiva.

Steve Earle har hittat formen igen med Ghosts of West Virginia, hans mest inspirerade skiva på flera år.

Och slutligen kan man väl inte undgå att nämna Bob Dylan. Jag är inte lika begeistrad över albumet Rough and Rowdy Ways som svenska kritiker, men 17-minutersballaden Murder Most Foul går inte att fly ifrån. Ett mästerverk i Blind Willie McTell-klass.

Ulf Lundell släpper konsert från 1980

Ulf Lundell släpper en konsert från Längre inåt landet-turnén på streamingtjänster som Spotify.

21 oktober 1980 på Göta Lejon i Stockholm kompades Lundell av Mats Ronander, Niklas Strömstedt, Ingemar Dunker, Nane Kvillsäter, Lasse Lindbom och Hasse Olsson.

Konserten har tidigare sänts i Sveriges Radio.

Laura Veirs lär dig spela hennes låtar

Pandemin har släckt liveindustrin, så artisterna ägnar sig åt spelningar hemifrån, men också en rad andra påhitt.

Laura Veirs har haft en serie med hashtaggen #veirstutorials där hon lär oss spela hennes låtar. Ovan hennes hyllningssång till basisten Carol Kaye.

Filmerna är väldigt enkla, opretentiösa och trevliga. Hittas på Youtube antingen genom att söka på hashtaggen ovan eller genom att gå till Veirs Youtubekanal.

Lilla Namo släpper ny EP

På fredag 26 juni släpps Lilla Namos nya EP Queens. I dag intervjuas hon i Dagens Nyheter.

Jag har inte hängt med i alla släpp som Lilla Namo gjort, men albumet Tuggare utan gränser gick på repeat när det kom, 2013. EP:n Beep Beep (2018) var inte så dum heller.

Hör titellåten till nya EP:n här.

I sitt civila yrke som stadsplanerare driver Namo Marouf även podden Lilla Namos stad.

Paul Weller återupplivar soulen

Paul Wellers nya album On Sunset är hans 15:e soloskiva. Skivan skulle ha släppts 12 juni, men har skjutits fram två gånger - nu är 3 juli nytt datum.

Av singlarna att döma går Weller tillbaka till den mer souliga inriktning som The Style Council hade som en vital del av sin produktion.

Jag var inte så imponerad av Earth Beat, den första singeln, men den andra, Village, har kanske hitpotential, rentav. Och roligt är att Weller bjudit oss på akustiska tolkningar redan, se/hör en av dem ovan.

Tio sommarskivor att se fram emot

Juli och augusti brukar vara slöa skivsläppsmånader, men nu är de ganska intensiva, eftersom många album skjutits fram från våren till juli eller augusti - på grund av pandemin så klart.

Det här är tio album som jag ser fram emot i sommar, sedan hoppas jag på att bli överraskad av någonting jag inte sett i förväg.

10 juli: Julianna Barwick, Healing Is A Miracle
Om man lyssnar slarvigt kan Barwick framstå som en Enya för 2020-talet, men hennes svävande stycken är magiska, när de är som bäst. På singeln In Light samarbetar hon med Jónsi.

10 juli: Margo Price, That's How Rumours Get Started
Jag var lite skeptisk efter de första singlarna, men snärtiga Letting Me Down är en av årets bästa låtar.

17 juli: Dixie Chicks, Gaslighter
Ett av de band som klyver USAs countrypublik mest. Trumplägret har ingenting till övers för denna trio, men alla andra älskar dem. Titelspåret är en brottarhit.

17 juli: Pretenders, Hate for Sale
Chrissie Hynde har försökt vidga sina vyer med att bland annat sjunga jazz på fjolårets soloskiva, men nu är hon tillbaka i ett Pretenders som låter som sommaren 1980. The Buzz är en av de där midtempolåtarna som hon och trummisen Martin Chambers levererar så övertygande.

24 juli: Courtney Marie Andrews, Old Flowers
Jag har redan flera gånger haussat den här skivan, men det är befogat. Inte minst om du lyssnar på tredje singeln, It Must Be Someone Else's Fault.

31 juli: The Psychedelic Furs, Made of Rain
Alla vi som lyssnade sönder Forever Now när den kom ut 1982 kan nu trösta oss med att The Psychedelic Furs comeback på intet sätt kommer skämmas för sig. Snarare ramlar de in som om ingenting hänt och levererar högkvalitativ postpunk, t ex i You'll Be Mine.

7 augusti: Deep Purple, Whoosh!
Okej, mina förväntningar är inte enorma på Deep Purples tredje skiva i rad med demonproducenten Bob Ezrin, men samtidigt kan man inte undgå att imponeras av ett band som lyckas vara så stabilt, så sent i karriären. Första singlarna Man Alive och Throw My Bones visar att Purple står på stadig grund.

21 augusti: Blues Pills, Holy Moly!
Skivan skulle ha kommit ut på midsommarafton men sköts fram. Elin Larsson och hennes kompisar  verkar inte ha gjort några dramatiska omprövningar av sin framgångsformel, om man får tolka singlarna. Proud Woman funkar bra.

21 augusti: The Waterboys, Good Luck, Seeker
Jag lägger denna här mest eftersom jag hoppas att The Waterboys bryter sin trend med svaga skivor. My Wanderings In The Weary Land låter som en tillbakagång till tidigare års sound.

28 augusti: Nisse Hellberg, Goda tider rullar in
Fyra år sedan föregångaren, gör solo-Nisse lite comeback. Vilken tur att vädret finns är småtrevlig.

Midsommarhälsning från Ossler

Att det är midsommarafton spelar ingen roll i skivbolagens releasekalender. Det är fredag som är releasedag, oavsett helgdag.

Så får vi en midsommarhälsning från Ossler, den andra singeln från ett kommande album (detaljer oklara).

Jesus absolut låter som vi är vana vid. Kanske faktiskt ännu lite mer gitarrskramlig än Ossler varit på sistone. Sedan tidigare har singeln Keltiska havet släppts.

Nytt album från Bruce Hornsby

I ett inlägg nedan skrev jag om Joan Osborne, som får finna sig i att hennes hit One of Us är större än hennes övriga karriär. En liknande sits har Bruce Hornsby som också slog igenom direkt med sitt första album och låten The Way It Is.

Hornsby har fortsatt göra skivor, med kompbanden The Range och The Noisemakers samt solo. Men ingenting har överträffat framgången för The Way It Is.

Nu kommer hans tolfte, om jag räknat rätt, skiva, Non-Secure Connection. Första singeln My Resolve låter trevlig, James Mercer från The Shins gästar.

Non-Secure Connection släpps 14 augusti.

Michael Stipes problematiska solokarriär

R.E.M. lade ned verksamheten 2011. Samma år fick sångaren Michael Stipe frågan om han skulle släppa ett soloalbum. Han svarade:

"It's unfathomable to me right now. What would it sound like? Watered-down R.E.M.?"

Ett oerhört klarsynt svar, skulle det visa sig. Under 2019 och 2020 har Stipe ändå börjat hacka i gång den där solokarriären genom att släppa singlar. Men det hela ger ett lite halvhjärtat intryck.

Första singeln, Your Capricious Soul, verkade ha som främsta syfte att samla in pengar till Extinction Rebellion. Den andra singeln, Drive To The Ocean, samlade in pengar till Pathway to Paris, en annan organisation som arbetar med klimatfrågan.

Tredje singeln kom för några veckor sedan - No Time for Love Like Now, ett samarbete med Big Red Machine (Aaron Dessner från The National samt Justin Vernon från Bon Iver). Den här gången har Stipe designat olika typer av merchandise, vars intäkter går till Equal Justice Initiative och COVID-19 Protest Fund.

Musikaliskt är det tre ganska såsiga ballader som inte kommer någon vart överhuvudtaget. Plötsligt inser jag hur oerhört viktiga Peter Bucks melodier var för R.E.M.s framgång. (För trots Stipes texter, sång och bandets musik - att Buck skrev snärtiga poplåtar med melodier var det som byggde bandets framgång.)

Gang of Four släpper EP efter gitarristens död

Den stilbildande Gang of Four-gitarristen Andy Gill dog 1 februari i år. Om du undrar varför jag skriver "stilbildande" så räcker det att lyssna på debutalbumet Entertainment! Som en manlig Viv Albertine använder Gill gitarren både för att spela melodier och hacka fram stackatorytmer.

Enligt de överlevande bandmedlemmarna jobbade Gill in i det sista. Och 17 juli släpps en fyraspårs-EP kallad Anti Hero.

En av låtarna heter Forever Starts Now och kan höras ovan.

Kansas släpper 16:e albumet

Det är en egen liten genre, eller hur? Band som heter som land eller städer eller stater. I Sverige har vi Europe och trenden kom naturligtvis från USA, med Chicago, America, Boston... och Kansas.

Trenden slog inte lika mycket i Storbritannien, men undantag finns; Japan till exempel. Eller Nazareth.

Kansas är ett av banden jag aldrig hann beta av, vare sig när det begav sig på 70-talet, eller senare. Det hindrar inte att jag blev positivt överraskad av låten ovan, Jets Overhead, singeln från The Absence of Presence, bandets 16:e studioalbum.

Från originalsättningen är Rich Williams (gitarr) och Phil Ehart (trummor) kvar. Runt sig har de mer eller mindre nya förmågor, varav Tom Brislin på keyboard och sång tillkom så sent som 2018.

The Absence of Presence släpps 26 juni.

Joan Osborne släpper nytt album

Joan Osborne slog igenom direkt med sitt första album, Relish, som kom ut 1995. Skälet var singeln One of Us, som skrevs av Eric Bazilian från The Hooters. ("What if God was one of us", löd refrängen.)

Alla megahits är något av ett tveeggat svärd. Å ena sidan är det få förunnat att få en stor hit. Å andra sidan så hamnar allt annat man gör i skuggan.

18 september släpper Joan Osborne sitt tolfte album, om jag räknat rätt. Titeln är Trouble and Strife och första singeln heter Boy Dontcha Know och kan höras ovan. En liten låt som rullar fram på ett småtrevligt sätt - låter som någonting Bowie kunde ha haft som utfyllnad på ett av sina album.

Dixie Chicks sätter releasedatum för nytt album

För 14 år sedan kom Dixie Chicks senaste album, Taking The Long Way.

1 maj skulle comebackalbumet Gaslighter ha släppts, men det sköts fram på grund av pandemin.

Nu finns dock ett nytt datum, 17 juli.

Under våren har två singlar släppts, titelspåret (se ovan) samt Julianna Calm Down.

Andra singeln från Osslers kommande album

Ossler har ett nytt album på gång. Releasedatum verkar ännu inte bestämt.

Singeln Keltiska havet släpptes tidigare i våras. Den andra singeln, Jesus absolut, släpps fredag 19 juni, på självaste midsommarafton.

Ossler ackompanjeras av Mikael Nilzén, synth, Henrik Meierkord, cello, och Hux Nettermalm, trummor.

Steve Earle släpper ny låt

Steve Earle har just släppt albumet Ghosts of West Virginia, som är musik till pjäsen Coal Country om en svår gruvolycka som tog 29 personers liv.

Nu släpper Earle en akustisk version av ytterligare en ny låt, Times Like These, som handlar om eran under Donald Trump.

En version med fullt band kommer att släppas 29 augusti, till Record Store Day.

Dylangitarrist släpper album

Att kalla G.E. Smith för "Dylangitarrist" är naturligtvis en förenkling. Förvisso har han spelat med Dylan, bland annat under den märkliga turné där den senare gömde sig i en huvjacka.

G.E. Smith har gjort så mycket mer, till exempel varit gitarrist i husbandet i Saturday Night Live.

Nu har han gjort en skiva tillsammans med sångaren LeRoy Bell och som första singel har de släppt folkmusikklassikern Black Is The Colour.

Albumet heter Stony Hill och släpps 28 augusti.

Anna Ihlis släpper femte albumet

Anna Ihlis jobbade i fyra år med sin förra skiva, tonsättningar av Erik Axel Karlfeldt, Avskedet 1864-2018.

Nya skivan Röd, hennes femte album, spelades in på sex dagar.

Inspelningen av musikvideon till titellåten samlade sextio kvinnor i Falun på Internationella kvinnodagen 8 mars. Läs mer i denna artikel.

Röd släpps på fredag, 12 juni.

14:e studioalbumet från The Waterboys

Jag tycker ju att The Waterboys började tappa stilen någonstans i höjd med Modern Blues som kom ut 2015.

Därefter har Mike Scott och hans kompisar släppt ytterligare två studioalbum, Out of All This Blue och Where The Action Is som inte gjort mig klokare. Stilar har blandats och det mesta verkar ha fått plats på skivorna. Men riktigt bra låtar har det varit ont om.

Nu kommer bandets 14:e studioalbum, Good Luck, Seeker. Första spåret, My Wanderings In The Weary Land, låter förvisso lite mer som "klassiska" The Waterboys, men jag avvaktar nog tills albumet kommer innan jag avger mitt yttrande...

Albumet släpps 21 augusti.

Fläsktrion släpper EP

Fläskkvartetten, eller Fleshquartet som de ofta kallar sig nu för tiden, är sedan några år tillbaka en trio. Sebastian Öberg fick lämna bandet efter en konflikt om låtar till tv-serien Tjockare än vatten.

Mattias Helldén, Christian Olsson och Örjan Högberg släppte soundtracket till ovan nämnda tv-serie för tre år sedan.

Nu kommer en EP, benämnd Unepidemic Sound (Pt. 1), vilket antyder att flera delar kommer. Låter fint, i samma stil som vi är vana vid.

Ny låt av Elvis Costello

Elvis Costello har spelat in en ny låt, No Flag, som kan höras ovan.

Låten är inspelad i februari i Suomenlinnan Studio i Helsingfors. Uppenbarligen för att Costello ville hitta ett ställe där ingen kände honom. Noterbart är också att Costello spelar alla instrument själv.

Det finns ännu ingen information om ett nytt album. Costellos senaste skiva, Look Now, kom 2018.

Argsint från Bob Mould

Förre Hüsker Dü-frontmannen Bob Mould ska släppa sin 14:e (!) soloskiva.

Det aviserar han genom den punkiga, argsinta singeln American Crisis. Angreppet riktas mot de kristna lobbygrupper och likasinnade politiker som på 80-talet ignorerade aidskrisen och nu låter coronapandemin härja fritt.

Albumet heter Blue Hearts och släpps 25 september.

Gardner och James tillbaka med tredje albumet

Janet Gardner och hennes make Justin James har släppt två album tillsammans. De släpptes dock under hennes namn (men på andra albumet Your Place In The Sun fick Justin James vara med på omslaget).

Nu tar de steget fullt ut och tredje albumet släpps under namnet Gardner/James. Första singeln heter Wounded och kan höras ovan.

Nya albumet, Synergy, släpps 7 augusti.

Gardner blev känd som sångerska och gitarrist i bandet Vixen.

Shirley Collins släpper ny skiva

Engelska folkmusiklegendaren Shirley Collins gjorde comeback 2016 med albumet Lodestar. Då hade hon varit borta i nästan fyra decennier.

Nu kommer uppföljaren, Heart's Ease - en blandning av traditionella folkmusiksånger och nyskrivet material. Skivan släpps 24 juli.

Första singeln Wondrous Love kan ses och höras ovan.

Scoccos mogna comeback

Jag har en gång uttryckt att "Mauro Scocco är ett geni". Det säger lite om hur inflytelserik Scocco och Ratata var en gång i tiden.

Det har gått lång tid sedan Scocco på ett självklart sätt kunde fånga samtidspulsen och dominera en topplista. Från 1982 till 1996 tog han inte ett felsteg. Han kunde till och med släppa en instrumental pianoskiva (Det sjungande trädet) utan att köra i diket.

I fredags släpptes Scoccos första studioalbum sedan julskivan Årets julklapp. Nya skivan heter Den stora glömskan och är det ofrånkomliga skilsmässoalbumet (trots att Scocco redan 2011 gav ut Musik för nyskilda). Skivan innehåller många mogna ballader, men jag vaknar egentligen inte till förrän Scocco i Långt härifrån snuddar vid den pop han en gång spelade.

Jag får lite samma känsla som för Pet Shop Boys album Hotspot som kom tidigare i år. Du hör att det är de gamla favoriterna från din ungdom som spelar, men det går lite långsammare, färgerna är lite blekta. Jag säger inte att det är dåligt, men att artisters uttryck av nödvändighet utvecklas genom åren.