De 10 mest spelade låtarna 2019

Jag vet inte riktigt om man kan lita på Itunes räkneverk längre, kring vilka låtar jag spelar mest. Därför tittade jag på Spotify för att se om jag kunde urskilja något intressant. Det blir naturligtvis inte helt rättvisande, eftersom jag lyssnar både via Itunes och Spotify, men ändå...

Jag rensade bort så att det bara återstod en låt per artist, och då såg min tio-i-topp-lista för 2019 ut så här - märk väl att det bara är en enda låt från 2019 med.

Hitta hela spellistan här.

1. Take Off Your Sunglasses, Ezra Furman & The Harpoons (2008)
Innan Ezra Furman blev soloartist så hade han bandet Ezra Furman & The Harpoons. Den här låten kommer från deras tredje skiva, Inside The Human Body. Furman och bandet låter snarast som ironiska Dylankopior med en släng av Jonathan Richman.

2. Where I Find My Heaven, Gigolo Aunts (1993)
Den här låten är mest känd för att ha funnits med på soundtracket till filmen Dum och dummare. Jag lärde dock känna den när den var signaturmelodi till brittiska tv-komedin Game On. En av de bästa powerpoplåtarna någonsin från de brittiska öarna.

3. Galileo, Henning (2018)
Henning kom med sin andra skiva i år, men den här låten är titelspåret från debutskivan. Mark Knopflerig.

4. Video Killed The Radio Star, The Presidents of The United States of America (1998)
PUSA spelade in den här låten till soundtracket till filmen The Wedding Singer. Originalet är som bekant av The Buggles. Finns också på skivan Pure Frosting, som samlar ihop lite allt möjligt från bandet som skulle splittras och sedan återförenas.

5. Champagne Corolla, Justin Townes Earle (2017)
Justin Townes Earle har aldrig riktigt fastnat hos mig, men den här låten är fräck. Från skivan Kids In The Street.

6. Searching Through The Past, Bleached (2013)
Bleached gjorde comeback i år med ett hyggligt album som jag spelade rätt mycket i somras. Det här var den första låten jag hörde med dem, härlig indiepop med Fleetwood Mac-influenser.

7. National Sunday Law, The Paranoid Style (2018)
The Paranoid Style kom med en ny skiva i år, men den här är från i fjol, inledningsspåret på deras EP, Rock'n'Roll Just Can't Recall+3.

8. Dirty Chateau, Ry Cooder (2011)
En mästerligt släpig ballad av Ry Cooder från hans album Pull Up Some Dust And Sit Down.

9. Måste lägga av, Anja Bigrell (2019)
Den enda av låtarna på listan som kommer från i år. Från årets bästa skiva, som heter likadant som låten. Cover av Thin Lizzys Got To Give It Up.

10. Riding On The Wind, Judas Priest (1982)
Udda i sammanhanget är denna heavy metal-dänga från 1982. Bakgrunden är nog att Abbath gjorde en cover på denna på sin första skiva som kom här om året. Då började jag upptäcka även originalet.

KSMB släpper EP

24 januari släpper KSMB en helt ny EP, Bland tomtar och troll. Enligt skivbolagstexten så ska bandet på denna EP vara "mer personliga än någonsin och sparkar inte utåt utan tittar i stället inåt i sig själva".

Vad det nu innebär?

Dagen efter skivsläppet, 25 januari, spelar KSMB på Slaktkyrkan och då med fokus på de två första skivorna, Bakverk 80 och Aktion.

De sex låtarna på skivan är: 

1. Gamla ideal

2. Muhammad Ali

3. På väg till dig

4. Om du väljer att gå

5. Tjyvarnas armé

6. Fars dag

Basia Bulat släpper femte studioalbumet

Kanadensiska Basia Bulat släpper 27 mars sitt femte studioalbum.

Jag har inte lyssnat på henne sedan andra skivan Heart of My Own, då jag framför allt fastnade för låten Run.

Inför nya skivan Are You In Love? har hon släppt singeln Your Girl, som är poppigare och peppigare än jag minns hennes musik.

Jag gillar att hon uppenbarligen är influerad av Buffy Sainte-Marie, en av kanadensisk musiks största genom alla tider.

Ny EP från Julianna Barwick

Det är 3,5 år sedan Julianna Barwick släppte sitt senaste album, Will.

Nu har hon i alla fall släppt en EP med musik som ursprungligen beställts av ett hotell (!). Hotellet, Sister City i New York, har använt musikstyckena i sin hotellobby. I ljuset av detta verkar dygnsanpassningen logisk (låtarna heter saker som Night och Evening).

Det låter inte så krasst och kommersiellt som man kan tro. Om du lyssnar på skivan, inser att du att Barwick näppeligen kompromissat med sin musik.

EP:n, som heter Circumstance Synthesis släpps på bolaget RVNG, där Barwick tidigare släppt skivan FRKWYS: Vol 6 tillsammans med Ikue Mori.

Ulf Lundells sommarform håller i sig

Ingen behövde oroa sig för Ulf Lundells konsertform under sommarens turné, den första på fyra år. Och han har bevarat formen lagom till två julspelningar på Berns, varav den första på söndagen och den andra på måndagen.

Fina singeln Stockholm i december inleder konserten och visar sig bli ett av kvällens bästa spår. Vi får några tämligen sällan spelade nummer som Senare år (från Club Zebra), Rialto (från Den vassa eggen) och singeln Av himlen sänd. De två senare får sägas vara delar av själva jultemat, liksom naturligtvis Snart kommer änglarna att landa.

Snön faller och vi med den är stående inslag även på sommarkonserter men visst är den julig också. Rom i regnet och Öppna landskap görs i väldigt fina, allsångiga versioner.

Sämst ikväll är ett ytterst boogierockigt parti där bland annat Rent förbannat ingår. Någon gång måste Lundell och Janne Bark lära sig att de inte kan rocka. Det låter kort sagt förjävligt. Tacksamma kan vi vara att vi slapp Hon gör mig galen och evighetslånga Isabella.

Jag hade hoppats på någon av de fina balladerna från senaste EP:n, till exempel Klockorna, men förhoppningsvis återkommer den eller Färgat glas till sommarens turné.

2020 blir ett intressant konsertår

Den viktigaste frågan inför konsertåret 2020 är givetvis: Får jag äntligen se Randy Newman? Två gånger tidigare har jag försökt, men då har han ställt in Sverigebesöken. Nu är det nytt försök 17 maj på Lilla Cirkus.

Newman är för övrigt just nu aktuell med soundtracket till filmen Marriage Story som är det hetaste du kan se på Netflix just nu. Hör en av sångerna ovan.

Annars är det en hel del småtrevliga konserter inbokade.

KSMB ska spela låtar från sina två första skivor, Bakverk 80 och Aktion, på Slaktkyrkan 25 januari. Liam Gallagher kommer till Annexet 2 februari.

17 februari spelar Mikael Wiehe och Ebba Forsberg på Dansens Hus i Stockholm.

15 maj är det Hurula på Cirkus och 19 maj är det Aoife O'Donovan, känd från bland annat I'm With Her, på Bryggarsalen.

25 juni är det sista spelningen för Kiss i Stockholm, på Tele2 Arena och 17 juli kommer deras tidigare gitarrist Ace Frehley till Gröna Lund.

27 augusti spelar Melissa Horn på Gröna Lund. Jag hade funderingar på att släpa mig till Cirkus när hon spelade där i november, men orkade inte i slutändan. Men Gröna Lund kanske är tänkbart.

27 september spelar WASP på Fryshuset.

Sedan är det som vanligt spekulationer om artister som kan tänkas komma till Sverige, så som Bruce Springsteen. Ulf Lundell har mer eller mindre lovat att ge sig ut på vägarna igen i år. Jag är ganska säker på att vi i vår får nya datum för sommarkonserter med 70-åringen som i morgon söndag och på måndag spelar på Berns.

Cornershop släpper nionde albumet

Det är säkert tjatigt för bandet självt, men brittiska Cornershop lever fortfarande vidare som bandet som gjorde Brimful of Asha, 1997. Det var singeln från bandets tredje skiva, When I Was Born for The 7th Time.

Efter fem år kommer nu bandets nionde skiva 6 mars, England Is A Garden.

Första singeln No Rock: Save In Roll låter inte som någon revolution, men en småtrevlig dänga.

Alanis Morissette släpper nionde albumet

När Alanis Morissette släpper sitt nionde album Such Pretty Forks In The Road så har det gått åtta år sedan föregångaren, Havoc and Bright Lights.

2020 inleds dessutom en världsturné. I USA så följer Garbage och Liz Phair med som förband. Några konsertdatum i Sverige har ännu inte meddelats.

Första singeln från nya skivan, Reasons I Drink, kan höras ovan.

Albumet släpps 1 maj.

Årets bästa skivor: En brasklapp...

Ja, det är klart att man inte helt kan utesluta att det kommer bra skivor även i december. Men jag var så säker på att ingen av de releaser som låg uppradade för december skulle hålla måttet.

Jag har till exempel aldrig varit särskilt intresserad av The Who. Jag har snarare betraktat dem som en anakronism från förr. Pete Townshend verkar förvisso vara en kreativ person, men lite kufig. Och Roger Daltrey har mest framstått som en ointressant, vresig konservativ.

Så jag blev överrumplad av WHO, bandets faktiskt blott tolfte studioalbum. (Deras tre senaste skivor har därmed släppts 1982, 2006 och 2019 - det kan man kalla sparsam utgivning.)

Det är ingen perfekt skiva, den är till exempel för lång. Och innehåller en såsig ballad som låter som något överblivet från en Stevie Wonder-skiva.

Men framför allt inledningen är skamlöst vital. All This Music Must Fade sätter tonen, där Townshend fräckt formulerat textraden "I don't care, I know you're gonna hate this song. And that said, we never really got along" - sannolikt riktad till Daltrey som ska sjunga låten.

Ball and Chain fortsätter med samma stötiga, energiska rock. Sedan får vi toppar och dalar, men sammantaget ett mycket bra album som borde ha varit med på tio i topp.

Och det är väl det som är kul med musik - vi kan fortfarande bli överraskade.

Årets bästa skivor: 1. Måste lägga av, Anja Bigrell

Anja Bigrell ägnar en del av sin karriär åt att sjunga för barn i bandet Bröderna Lindgren.

Jag tänker att det har påverkat texterna på årets soloskiva, Måste lägga av. För vi får flera uppväxtskildringar, från barn till tonår som testar gränser, ung vuxen som ska bli egen individ till vuxen som är utbränd och trasslar med relationer.

De finaste texterna är som små noveller - om att växa upp och dansa jazzbalett på Lidingö, att vara medveten om att kroppen inte motsvarar idealet ("jag väger 10 kilo mer än er"). Eller om att hamna i en återvändsgränd i gymnasiet ("får väl börja på Komvux, lära mig något nytt"). Att vara vänner på dödligt allvar ("15-åriga morsor till varandra").

Det är ju det här med språket. På första soloskivan (Anja Bigrell) från 2013 sjöng Bigrell på engelska. Och det var bra, men kändes anonymt. Det talade åtminstone inte till mig, inte alls på samma sätt som Måste lägga av gör.

Det är svårt att dra någon annan slutsats än att Anja Bigrell helt enkelt gräver där hon står, att skivan mer eller mindre är en självbiografi. Det märks att engagemanget är äkta, att hon bottnar i historierna. Det är årets bästa skiva i särklass - en skiva som borde bli en klassiker.


Årets bästa skivor: 2. 1. (ätt), Rickard Eklund
Årets bästa skivor: 3. Nätter utan dagar, Henning

Årets bästa skivor: 4. Tranorna kommer, Ulf Lundell

Årets bästa skivor: 5. Kanske, Alice B

Årets bästa skivor: 6. Mint Condition, Caroline Spence

Årets bästa skivor: 7. Thrashing Thru The Passion, The Hold Steady

Årets bästa skivor: 8. The Book of Traps and Lessons, Kate Tempest

Årets bästa skivor: 9. Bort bort bort, Joel Alme

Årets bästa skivor: 10. Eyes On The Horizon, Jake Clemons

Årets bästa skivor. 2. 1. (ätt), Rickard Eklund

1. (ätt) utkom rent tekniskt på nyårsafton 2018, men jag bestämde raskt att den skulle räknas in bland 2019 års skivor.

Månskensbonden, Vasas flora och fauna och Iiris Viljanen brukar alltid nämnas i samma andetag som Rickard Eklund när musikskribenterna vill hitta en österbottnisk musikvåg.

De som noggrant följer finskt musikliv har naturligtvis märkt av Eklund i bandet Schlagwerk, men för oss svenskar tenderar finska artister att bli en stor överraskning som liksom dimper ner från ingenstans.

För mig är det rent chockerande att detta är Eklunds debutskiva som soloartist. Hela uttrycket påminner snarare om någon som har minst 15 album under bältet. Moget, välarrangerat, passionerat, gripande. Det allestädes närvarande pianot får mig att tänka på Franska trion, även om de är mer eklektiska.

Från första tangentnedslaget i Finland (misstänkt lik Simon & Garfunkels America...) till sista dramatiska historien i Fjälin så är detta ett helt perfekt album.

Rent tekniskt är detta kanske bara den näst bästa skivan i år, men definitivt den största positiva överraskningen och årets debut.


Årets bästa skivor. 3. Nätter utan dagar, Henning

Årets bästa skivor. 4. Tranorna kommer, Ulf Lundell

Årets bästa skivor: 5. Kanske, Alice B

Årets bästa skivor: 6. Mint Condition, Caroline Spence

Årets bästa skivor: 7. Thrashing Thru The Passion, The Hold Steady

Årets bästa skivor: 8. The Book of Traps and Lessons, Kate Tempest

Årets bästa skivor: 9. Bort bort bort, Joel Alme

Årets bästa skivor: 10. Eyes On The Horizon, Jake Clemons

Årets bästa skivor. 3. Nätter utan dagar, Henning

Det är dött lopp mellan denna skiva och ettan på listan, när det gäller vilken jag spelat mest under året.

Hennings andra skiva Nätter utan dagar är en vidareutveckling från debutens totala Mark Knopfler-inspiration. Nätter utan dagar har större variation, snyggare och lyxigare arrangemang. 

Tokyo, Högoktanig och Belladonna är en ruskigt effektiv trippel som inledning. Enheten för saknade brev är precis en sådan tjusig ballad vi behöver som låt nummer 4, för att landa lite efter inledningssmockan.

Vilken kväll är en eftergift åt dem som saknade Knopfler-gitarren lite för mycket. 

Nätter utan dagar tappar kanske lite i kvalitet på slutet, men höjdpunkterna är så höga att det inte råder något tvivel om att detta är en av årets allra bästa skivor.

Årets bästa skivor. 4. Tranorna kommer, Ulf Lundell

Årets bästa skivor: 5. Kanske, Alice B

Årets bästa skivor: 6. Mint Condition, Caroline Spence

Årets bästa skivor: 7. Thrashing Thru The Passion, The Hold Steady

Årets bästa skivor: 8. The Book of Traps and Lessons, Kate Tempest

Årets bästa skivor: 9. Bort bort bort, Joel Alme

Årets bästa skivor: 10. Eyes On The Horizon, Jake Clemons

Årets bästa skivor: 4. Tranorna kommer, Ulf Lundell

2019 är ett av de mest Ulf Lundell-intensiva åren i historien. Faktiskt.

Ulf Lundell har:

1. Släppt boken Vardagar 2.
2. Släppt mini-LP:n Tranorna kommer.
3. Sommarturnerat.
4. Släppt ommixade skivan Omaha Ruff.
5. Släppt singeln Stockholm i december.
6. Målat tavlor och ställt ut dem.

Och ska:

7. Spela två julkonserter på Berns.

Att tillägga: Han har fyllt 70 i år. Kanske är det därför aktiviteten är så intensiv?

Med Tranorna kommer hade Lundell den goda smaken att sortera rejält bland idéerna. Endast sju av låtarna från fjolårets Skisser platsade när Lundell spelade in denna skiva, med fullt band.

Det är inga revolutioner, men ett riktigt fint Lundellalbum, producerat med lätt hand. Vi slipper den värsta boogierocken som kan komma fram när Lundell och Janne Bark får feeling.

Som alltid är Ulf Lundell bäst i balladerna - Klockorna och Färgat glas är bland de allra finaste låtarna han har skrivit.


Årets bästa skivor: 5. Kanske, Alice B

Årets bästa skivor: 6. Mint Condition, Caroline Spence

Årets bästa skivor: 7. Thrashing Thru The Passion, The Hold Steady

Årets bästa skivor: 8. The Book of Traps and Lessons, Kate Tempest

Årets bästa skivor: 9. Bort bort bort, Joel Alme

Årets bästa skivor: 10. Eyes On The Horizon, Jake Clemons

Årets bästa skivor. 5. Kanske, Alice B

Alice Bs tredje album Kanske är den enda skiva som jag köpt i tre exemplar i år, två vinyl och en digital. Sedan var det ett misstag att jag råkade köpa två vinylexemplar, men ändå... 

För oss som gillar svenska singer-songwriters så är Alice B en självklar referens. Hennes två första album var ytterst lovande. Sedan gav hon ut en gigantisk demobox, Mega (skisser 2005-2016). 

Några av de demoinspelningarna får vi nu höra i riktiga versioner, på hennes tredje studioalbum. 

Kanske hade jag väntat mig ytterligare något utvecklingssteg på denna tredje skiva. På gott och ont är detta en ganska rak uppföljare till de två första skivorna. Men det innebär ju högkvalitativa sånger, så jag klagar inte.

Finast på skivan är balladen Blick.

Årets bästa skivor: 6. Mint Condition, Caroline Spence

Årets bästa skivor: 7. Thrashing Thru The Passion, The Hold Steady

Årets bästa skivor: 8. The Book of Traps and Lessons, Kate Tempest

Årets bästa skivor: 9. Bort bort bort, Joel Alme

Årets bästa skivor: 10. Eyes On The Horizon, Jake Clemons

Årets bästa skivor: 6. Mint Condition, Caroline Spence

Americana-konnässörer brukar ha mängder av album att välja mellan när årsbästalistorna ska sammanställas. Jag tycker 2019 varit lite snålt i det avseendet.

Far och son Steve Earle och Justin Townes Earle släppte skivor, men ingen av dem fäste särskilt. Courtney Marie Andrews och Lilly Hiatt väntar till nästa år med sina nya skivor. För att nämna några.

Caroline Spences skiva Mint Condition är hennes tredje och den första på ett större bolag, Rounder Records. Vilket lett till något av ett minigenombrott. I stället för att vara Nashvilles "bäst bevarade hemlighet" så har hon till och med turnerat i Europa.

I Americana-vågen kan det vara svårt att urskilja de unika rösterna, men Caroline Spence har något eget, vilket inte minst demonstreras i titellåten på skivan. "Jag ville skriva en sång som Emmylou Harris kunde sjunga", säger Spence själv om Mint Condition.

Om titellåten är i särklass så finns det flera andra minnesvärda melodier på skivan. Song About A City, Sometimes A Woman Is An Island och inledande What You Don't Know tillhör höjdpunkterna.

Förhoppningsvis är detta bara den första höjdpunkten i en längre karriär.


Årets bästa skivor: 7. Thrashing Thru The Passion, The Hold Steady

Årets bästa skivor: 8. The Book of Traps and Lessons, Kate Tempest

Årets bästa skivor: 9. Bort bort bort, Joel Alme

Årets bästa skivor: 10. Eyes On The Horizon, Jake Clemons

Årets bästa skivor: 7. Thrashing Thru The Passion, The Hold Steady

Det är fint att The Hold Steady är tillbaka i gammal god form. 

Mellanåren - när Craig Finn också började släppa soloskivor - var mer tillbakalutade, som om bandet ville hitta ett vuxnare, lugnare uttryck. Men det kändes onaturligt, som om bandet körde med handbromsen i.

På Trashing Thru The Passion är den gamla partyrocken tillbaka, även om det inte är fullt lika utlevande som på bandets mest firade album. 

När de är som bäst är de ändå The E Street Bands mest naturliga arvtagare.

Årets bästa skivor: 8. The Book of Traps and Lessons, Kate Tempest

Årets bästa skivor: 9. Bort bort bort, Joel Alme

Årets bästa skivor: 10. Eyes On The Horizon, Jake Clemons

Årets bästa skivor: 8. The Book of Traps and Lessons, Kate Tempest

Föregångaren till detta album, Let Them Eat Chaos, kändes som en granskning av ett brittiskt samhälle i sönderfall efter Brexit.

The Book of Traps and Lessons är mer lågmäld, låter mer personlig, handlar till synes mer om personliga relationer, även om skivomslaget med de brittiska öarna verkar signalera fortsatt samhällsgranskning. Men det personliga är naturligtvis politiskt, även i Kate Tempests värld.

Hennes röst befinner sig ibland helt ensam, ibland tillsammans med sparsamma arrangemang. Hon har karvat en egen nisch i spoken word-världen, som är fängslande.

Ett unikt artisteri som blir intressant att fortsätta följa.


Årets bästa skivor: 9. Bort bort bort, Joel Alme
Årets bästa skivor: 10. Eyes On The Horizon, Jake Clemons

Årets bästa skivor: 9. Bort Bort Bort, Joel Alme

Det är uppenbart att Joel Alme fyller en lucka bland svenska poptrubadurer, genom att han tämligen tydligt utgår från ett klassperspektiv när han skriver sina texter.

Det är historier om att ta sig bort från en utgångspunkt som riskerar att bli ditt öde. Om dem som överlevde och dem som inte klarade sig.

Alme sjunger om sig själv som "en liten sopa från Linné" som aldrig kommer att bli något. Det är starkt, det är personligt och äkta.

Att jag inte sätter den här skivan högre på listan beror mest på att Alme musikaliskt nöjer sig med att låna vissa patentarrangemang från Van Morrison, Bo Diddley och Rolling Stones. Hade han ansträngt sig en smula mer, även där, hade betyget varit högre.


Årets bästa skivor: 10. Eyes On The Horizon, Jake Clemons

Årets bästa skivor: 10. Eyes On The Horizon, Jake Clemons

Det är delvis låga förväntningar som för Eyes On The Horizon upp på min tio-i-topp-lista för året. Jake Clemons debutskiva Fear & Love lämnade ingen mersmak hos mig, men jag ska erkänna att jag lyssnade slarvigt.

Eyes On The Horizon är hur som helst mer fokuserad och skarpare i både produktion och låtmaterial. Sedan råkar skivans bästa låt, Democracy, vara en Leonard Cohen-cover. Clemons gör låten i en stormande, sprudlande stadionrockversion, att jämföras med Cohens struttande, tillbakalutade version.

Men vi får också en rad fina ballader, t ex Mom Deserves Better och Regression (Wasted In London), som Clemons sjunger med sin oväntat Karl Wallinger-lika röst. (Googla Karl Wallinger, om du inte vet vem han är.)

En av årets gladaste överraskningar på skivfronten.

Årets bästa skivor: De som hamnade precis utanför listan

Även om jag tycker att 2019 varit ett relativt medelmåttigt skivår, så är det ändå svårt att utse de tio bästa.

Fast i år primärt eftersom ganska många skivor hamnar i kategorin "hyggliga, men inte fantastiska".

Här är några korta ord om de som var med nästan hela vägen till tio i topp.

Konstgjord andning, Melissa Horn
Melissa Horns tidigare skivor har varit så lågmälda att det nästan är provocerande. På Konstgjord andning får vi lite mer temperament, lite mer stuns i låtarna.

Weird, Juliana Hatfield
Juliana Hatfields roligaste skiva i år är hennes skiva med The Police-covers, men originalmaterialet på Weird är också helt okej.

Encore, The Specials
Första albumet på 18 år och första nya materialet med sångaren Terry Hall sedan singeln Ghost Town 1981. Glädjande återkomst för bandet vars budskap behövs mer än någonsin.

The Highwomen, The Highwomen
Strålande stämsång av Brandi Carlisle och hennes kompanjoner i The Highwomen. De riktigt starka låtarna är lite för få.

We Fall, Josephine Wiggs
The Breeders-basisten Josephine Wiggs solodebut är nästan helt instrumental. Musiken skulle kunna vara soundtrack till en indiefilm som utspelar sig i någon gudsförgäten håla.