Henning Sernhede är djupt förankrad i den göteborgska musikmyllan. Således har han samarbetat med delar av Slowgold-bandet och sjunger om både Göta älv och Vinga. Och skrev tydligen en låt efter att ha spelat bandy (!) på Heden.
Men jag har ännu inte hört honom förklara lite djupare varför en cirka 30-årig man är så förtjust i ett sound som var som populärast cirka 10 år innan han ens föddes.
För Hennings sound är Dire Straits mer eller mindre rakt av. Det är ingen kritik utan ett faktum.
Hennings två album är tvillingar men ändå är andra skivan Nätter utan dagar snäppet mer sofistikerad i soundet. Live på Fasching på torsdagen så märks det att låtarna från första skivan Galileo sitter aningen tajtare.
En timmes konsert är i kortaste laget, inte minst eftersom vi inte får höra ett av nya skivans bästa spår, Tokyo, men samtidigt är det väl vådan av att ännu ha en knapp produktion, samma öde som Iiris Viljanen demonstrerade likadeles på Fasching för några veckor sedan.
Om Henning fortsätter samma utvecklingskurva som mellan första och andra albumet, så kan nog trean bli riktigt intressant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar