Kvartalsrapport

Januari-mars kan vara en sparsam period i skivutgivningen, men 2019 har börjat tämligen intensivt.

Vad har varit värt att uppmärksamma och vad har varit eventuella besvikelser?

De skivor jag lyssnat allra mest på är tre - finlandssvenska Rickard Eklunds 1. (ätt), Hennings andra album Nätter utan dagar samt Alice Bs tredje skiva Kanske.

Eklund - vars skiva kom ut i Finland redan i fjol - sällar sig till de alltfler finlandssvenska artister som gör avtryck även i Sverige. Mogen pianorock som får mig att vilja höra uppföljaren till debuten så snart som möjligt.

Hennings Nätter utan dagar har gått varm, men jag kan fortfarande inte riktigt bestämma mig för om musiken är "bra på riktigt" eller bara beroendeframkallande.

Alice Bs tredje skiva Kanske har föregåtts av grubblerier från artisten som rentav övervägt att lägga av. (Därav albumnamnet - "Kommer det någon ny skiva? Kanske.") Naturligtvis skulle jag vilja säga att Kanske kommer bli albumet som gör att Alice B slår igenom brett, men sanningen är nog att vi fans stärks i vår övertygelse, men så många fler hoppar nog inte på tåget.

Vad mer?

The Specials gjorde comeback med Encore, även denna skiva har jag lyssnat mycket på. Inga revolutioner, men en solid comeback.

Joanne Shaw Taylor befinner sig i den knepiga genren bluesrock, som kan kännas hur trött och mossigt som helst, men Reckless Heart är en riktigt glad överraskning. Shaw Taylor både sjunger och spelar gitarr med en lågintensiv glöd. Klart otippat.

Juliana Hatfields Weird är något av en bagatell, men med många finurliga texter om att helst sitta hemma (Staying In) och åldras utan behag (Broken Doll).

Joe Jacksons Fool är kanske hans bästa album sedan Body and Soul.

Besvikelser?

Nej, egentligen inga, men Jenny Lewis skiva On The Line och Steve Earles hyllning till Guy Clark, Guy, har inte fångat mig vid de första lyssningarna (skivorna kom ut 22 respektive 29 mars, så jag har inte hunnit lyssna så mycket än).

Maria McKee i gammal och ny tappning

Lone Justice har, förvånansvärt, inte mjölkats så himla mycket sedan bandet lade av efter ynka två studioalbum och Maria McKee gick över till solokarriär.

Men på senare år har det ändå börjat hända saker. BBC Radio 1 Live In Concert släpptes redan 1993. Och på senare år har det kommit flera skivor med efterlämnade inspelningar (ofta demos, alternativa studiotagningar etc.) - t ex This World Is Not My Home, The Western Tapes samt The Vaught Tapes. Flera av dessa inspelningar går så långt tillbaka som 1983, två år innan bandet släppte sitt debutalbum.

Och nu kommer, också från 1983, Live At The Palomino. Det verkar vara en officiell liveskiva, bandmedlemmarna Marvin Etzioni och Ryan Hedgecock har bistått med några rader i albumhäftet. Live At The Palomino släpps 19 april

Och om en gammal liveskiva mest är en kuriositet så är det roligare att konstatera att Maria McKee nu skrivit skivkontrakt med Londonbaserade indiebolaget Fire Records. Hon meddelar på sitt Instagramkonto att kommande skivan La Vita Nuova "har fått ett hem".

Releasedatum för La Vita Nuova är fortfarande oklart - i värsta fall inte förrän tidigt 2020.

Sting tolkar egna låtar

Sting har bestämt sig för att göra det som många artister gör när idéerna har tagit slut - tolka sina egna låtar.

Det är bland de lataste sakerna en artist kan göra.

Ett annat motiv när en artist spelar in låtar på nytt, kan vara att de själva inte äger rättigheterna till de gamla inspelningarna. Vad som gäller i Stings fall har jag ingen aning om, men min gissning är snarare slut på nya låtidéer.

Vad gäller låtvalet till nya skivan har han bland annat tagit med Demolition Man, en låt som var trist redan när The Police, Grace Jones och Manfred Mann's Earth Band gjorde den. Lyssna ovan.

Övriga låtar som ingår på skivan är Desert Rose, Brand New Day, Message in a Bottle, Englishman in New York, Every Breath You Take, Fields of Gold samt en liveversion av Roxanne. En utökad utgåva innehåller ytterligare fyra livespår - Synchronicity II, Next To You, Spirits in the Material World samt Fragile.

My Songs släpps 24 maj.

Iiris Viljanens snabba konsert

Normalt brukar jag illustrera konsertrecensioner med mina patenterat usla mobilbilder.

Men Iiris Viljanens konsert på Fasching gick så fort över att jag inte ens hann knäppa en bild. När jag trodde Iiris och bandet kom in för extranummer så bugade de bara en extra gång och gick ut igen och kom inte tillbaka.

På en lite dryg timme så kvalificerar sig Iiris Viljanen som den näst kortaste konserten jag sett (om man räknar konserter där det är en enda artist som framträder, alltså ej inräknat festivaler där artister tämligen regelmässigt spelar set som är cirka en timme eller kortare.)

Såvitt jag minns är det endast World Party i Konserthuset 1990 (eller 1991?), som klockade in på drygt 50 minuter, till publikens enorma besvikelse, som varit kortare.

Ett av skälen till att konserten blir kort är att Viljanen och bandet väver ihop flera låtar - ingen paus, inget mellansnack. Å andra sidan är låtarna långa, med flera utdragna avslutningar. Jazzapplåderna efter trum- och gitarrsolon hör verkligen hemma på Fasching.

Iiris Viljanen är onekligen en unik artist, men ikväll känns det som att hon och bandet bejakar sin musikskolebakgrund och mest ska visa sig duktiga. Jag hade gärna sett lite mer imperfektionism och en lite längre konsert.

Manowar släpper tre EP-skivor

Manowar går ifrån formatet med ett traditionellt album.

I stället kommer man släppa The Final Battle, del 1, 2 och 3, i EP-format.

Pressreleasen är lite otydligt formulerad men det verkar som att första EP:n finns tillgänglig via Itunes redan 29 mars, dvs på fredag.

The Final Battle är också namnet på bandets turné som startar just 29 mars.

Abbath släpper andra skivan

Norska Abbaths första självbetitlade skiva var ett av 2016 års bästa album. Och i fjol visade gamla bandkamraterna i Immortal att de fortfarande håller stilen, med skivan Northern Chaos Gods.

Mitt i sommaren - känns inte helt kongenialt - så kommer Abbaths andra skiva, som fått namnet Outstrider. Ovan kan du höra en liten teaser.

Skivan innehåller åtta originallåtar samt en cover av Bathorys Pace Till Death.

Comeback i all enkelhet för Lasse Lindbom

Jag har gått och tänkt på Lasse Lindbom. Jag gör det ibland.

Denna gång av det konkreta skälet att jag läste Håkan Lahgers bok om inspelningen av Ulf Lundells Den vassa eggen. (Den vassa eggen: Ulf Lundells kreativa kaos - en bok som är slutsåld om jag förstår det hela rätt, jag hittade den på Stockholms stadsbibiliotek.)

Lindbom är en av huvudfigurerna i boken, som en av producenterna bakom Den vassa eggen.

- Jag gjorde Gyllene (Tider), Uffe (Lundell), Marie (Fredriksson) och i viss mån Niklas (Strömstedt), säger Lindbom i en fin intervju i Aftonbladet i dag, med anledning av Lindboms 70-årsdag (30 mars, grattis i förskott!).

I samma artikel framkommer att Lindbom spelat in fyra nya låtar som släppts under EP-titeln Lindbom. Kul!

Det enda tråkiga är budgetomslaget (se ovan) samt att han bara sjunger på engelska på dessa fyra låtar.

Kan köpas här på Itunes.

Eller lyssnas på Spotify här.

Mavis Staples släpper tolfte soloalbumet

10 maj är det dags för Mavis Staples nya album, We Get By.

Det är tolfte soloalbumet och uppföljaren till If All I Was Was Black från 2017.

På den skivan samarbetade hon med Jeff Tweedy från Wilco. På nya skivan är det Ben Harper som producerat och skrivit låtarna.

Första singeln Change kan höras ovan.

Heather Nova sköter sig själv

Att finansiera skivinspelningar via sajter som Pledgemusic har länge varit ett alternativ till finansiering från skivbolagen.

Heather Nova har gått ett steg längre och vänder sig direkt till fansen utan mellanhänder, från sin egen sajt.

Om du betalar cirkus 25 000 spänn så kan du få en skräddarsydd sång skriven. Cirkus 100 papp så får du en vardagsrumskonsert eller "the location of your choice".

Det billigaste är att bara köpa albumet digitalt, då kommer du undan med 120 spänn.

Skivan, Pearl, släpps 28 juni. Förbeställ här.

Knapp vecka till Jenny Lewis nya skiva

Jenny Lewis fortsätter att släppa singlar inför nya albumet, On The Line.

Red Bull & Hennessy släpptes först och sedan följde Heads Gonna Roll.

I går släpptes Wasted Youth.

Dessa tre är som av en händelse de tre inledande låtarna på nya skivan, som släpps fredag 22 mars.

Det faktum att Ryan Adams har varit medproducent på albumet, fick Lewis att kommentera:

"I am deeply troubled by Ryan Adams' alleged behavior. Although he and I had a working professional relationship, I stand in solidarity with the women who have come forward."

Ryan Adams har, framför allt i en längre artikel i New York Times, anklagats för trakasserier mot flera kvinnliga musiker.

Dagen B som i Alice B

Har inte hunnit blogga i veckan pga för mycket jobb.

Vill bara nämna att fredagen 15 mars är dagen B som Alice B. Skivan Kanske släpps i dag.

Köp skivan - t ex vinyl från Bengans eller MP3:or från Itunes.

Florence Welch går på vatten

Florence Welch balanserar på den hårfina gränsen mellan fantastisk och pinsam. Visst är hon en hopplös hippie, en sångerska med svårartat Jesuskomplex och hon sjunger låtar som framförs av ett band som lyssnat för mycket på tribaltrummor.

Att hon klarar sig beror naturligtvis på en stark, egen röst, en förmåga att domptera en publik som få andra och låtar som gnager sig fast i huvudet vare sig du vill det eller inte.

Hennes patenterade publikkontakt räddar några av de mindre starka numren under kvällen i Globen. Och de starka numren (Dog Days Are Over, Ship To Wreck, Hunger) rullar fram som en ångvält.

Florence+The Machine är ett fenomen som måste ses om du inte är totalt allergisk mot showmanship.

Liveskivor med guldkorn

Ah, liveskivan, denna svåra form av musikaliskt dokument.

Tidigare var liveinspelningar ofta burkiga och tämligen usla. Sedan kom artisterna på att de kunde "förbättra" liveskivorna. Och nu låter - av olika skäl - liveskivor ofta lika polerade som studioinspelningar. Dels för att inspelningstekniken och ljudanläggningarna blivit bättre, dels för att ingen längre drar sig för att göra lite studiopålägg på liveskivor.

Säg så här, det finns få liveskivor som är riktigt bra. Inte ens om det är din absoluta favoritartist kan du lita på att liveskivan blir annat än ett platt dokument över en konsert eller flera som kanske var riktigt bra om du var på plats.

Och sedan finns undergenrerna. Hyllningskonserten som ges ut på skiva. Och "artist-som-vill-göra-något-annorlunda"-genren.

Hyllningskonserten på skiva hittar vi i form a Joni 75 - A Birthday Celebration - hyllningen till Joni Mitchell. I regel är det oklanderliga tolkningar, men... bitvis tråkigt. Chaka Khan är naturligtvis aldrig ointressant, inte heller när hon sjunger Help Me (från Court and Spark) på den här skivan. Rufus Wainwright gör en helt okej version av Blue. Diana Krall gör sin bästa Mitchell-imitation i Amelia. Emmylou Harris kan väl aldrig trampa fel, inte heller i The Magdalene Laundries.

Det riktiga guldkornet hittar vi i form av Kris Kristoffersons och Brandi Carlisles duett i A Case of You - Kristoffersons raspiga röst kontrasterar mot Carlisles sopran (poäng för mest lik Mitchells eget uttryck i yngre dar).

I "artist-som-vill-göra-något-annorlunda"-genren har vi Paul Weller som på fredagen gav ut Other Aspects, Live At The Royal Festival Hall.

En tämligen seg historia, där Weller prövar arrangemang med stråkar, mest akustiska instrument och flera låtar som dras ned i tempo. Men även här finns guldkorn, i form av oväntade låtval.

The Jams Private Hell dammas av för en mycket drabbande version. Skivans bästa låt. The Jams Tales from The Riverbank och Boy About Town väcker också den nostalgiska publiken (alla publiker gillar nostalgi). The Style Councils Have You Ever Had It Blue och A Man of Great Promise får också oväntade framföranden.

Och några av låtarna från Wellers allra första soloalbum sitter också fint, Amongst Butterflies och Strange Museum.

Ta hand om guldkornen, men lämna resten.

Ny skiva från The Waterboys

The Waterboys - liksom Mike Scott solo - har haft toppar och dalar i karriären. Men de har nästan alltid varit intressanta och ambitiösa.

Jag vet inte riktigt vad som hänt från albumet Modern Blues (2015) och framåt. Den skivan var bara segt malande och sedan kom dubbelskivan Out of All This Blue (2017) där Scott tydligen skulle hämta influenser från hip-hop, med mera. I mitt ögon var den skivan ett enda långt och tråkigt mischmasch. Det fanns lovande låtar där, men de drunknade i dubbelskivans överflödsförbannelse.

Nu kommer 13:e albumet - 15:e, om man räknar in Mike Scotts två soloskivor - med titeln Where The Action Is.

Första smakprovet låter precis lika irriterande som alla låtar på Out of All This Blue.
Lyssna här.

Skivan släpps 24 maj.

Sjunde skivan från Little Steven

Steve van Zandts huvudgig har i alla år varit som gitarrist i E Street Band. När Bossen kallat har musikerna släppt vad de haft för händer och anslutit. Men Little Steven hade ändå en paus på många år, eftersom han på 80-talet började satsa ordentligt på sin solokarriär.

I maj släpper han sin sjunde soloskiva - skivorna har kommit stötvis. Fyra på 80-talet, en på 90-talet, en 2017 och nu 2019 är det alltså dags igen.

3 maj släpps Summer of Sorcery. Ett första smakprov hittas ovan. Och jag älskar ju när Little Steven jobbar med blås!

Om The Beatles och Primus gjorde en skiva tillsammans

Att Sean Lennon och Les Claypool från Primus gjort en skiva tillsammans är en nyhet som jag närmar mig med försiktighet.

Dels kom jag över min Primus-flirt på 90-talet väldigt fort. Dels brottas bägge Lennon-sönerna med den enorma skugga som deras far kastar.

Men South of Reality som The Claypool Lennon Deliriums album heter är småtrevligt.

Det hörs rätt tydligt om det är Lennon eller Claypool som skrivit låtarna, men soundet är inspirerande, fullt med små finesser i arrangemangen och (naturligtvis) väldigt Beatligt, i t ex Blood and Rockets (uppdelad i två "movements").

Kanske ingenting som hamnar på årets tio i topp, men ändå kul.

Skotska guldkorn i låda

I inlägget om Robert Forster nedan skriver jag att mycket bra musik går dig förbi även om du är hyfsat insatt och uppdaterad.

Jag kan bara repetera den reflektionen efter att ha lyssnat på fem CD-skivor med skotsk indiepop och -rock från 1977-1989.

Några av banden har jag följt mer eller mindre - The Waterboys och Simple Minds definitivt mer - medan andra i princip är helt okända för mig. Det hindrar inte att den ena efter andra glada överraskningen spelas upp. Playing with Fire med TV21! See Saw med The Jolt! (Ja, det är The Jams låt, men den gjordes först av The Jolt.)

1977-1989 var naturligtvis överhuvudtaget en guldålder för brittisk indierock, inte bara skotsk. Och de nationella eller regionala skillnaderna ska inte överdrivas, oavsett om vi pratar om Glasgow, Manchester eller London.

Den här 5 CD-samlingen kan vara det göttaste som kommer i år, oavsett kategori.

Lågmält och vuxet från Robert Forster

Oavsett hur insatt du tror du är i musikens värld, så hinner du bara följa en bråkdel av alla bra artister som finns där ute.

Så har jag till exempel aldrig hunnit ta itu med australiensiska The Go-Betweens. Visst har jag hört ett och annat spår och även något helt album någon gång. Men jag hann aldrig gå på djupet med dem, under deras karriär.

Nu har dock en av bandets mer prominenta figurer, Robert Forster, släppt en fin soloskiva. Inferno låter lågmäld, vuxen och Forsters pratsång leder tankarna till Lou Reed eller kanske ännu mer, Reeds vapendragare i Velvet Underground, John Cale.

Känns som en skiva som kommer att växa.