Tredje singeln från Pablo Dylan

I ett inlägg nedan om höstens kommande skivor beklagade jag mig över att Pablo Dylan ännu inte aviserat sitt album, utan bara släppt två singlar, Bells och Eye of The Storm.

Ja, nu har han i alla fall släppt en tredje singel, nämligen When We're All Free, som släpptes så sent som i fredags.

Och ju mer jag hör de här tre låtarna, desto mer undrar jag om Pablo - som tidigare mest pysslade med rapmusik - egentligen parodierar sin berömde farfar. Eller bara helt enkelt rider på den mest tydliga kommersiella vägen, att härma samme farfar. För alla tre singlarna han släppt i år låter bitvis som Bob-parodier.

Det är väl elakt och cyniskt tänkt av mig, antar jag.

Löjligt bra av Neko Case

Neko Case ville inte ha någon fotografering på Nalen ikväll, därför inte ens någon av mina vanligtvis usla mobilbilder här.

Nu gjorde inte det någonting, för om du levererar lika bra som Neko Case, då får du bestämma om folk tar bilder eller inte.

Det är ingen hemlighet att hon har minst fyra klockrena album bakom sig på raken. Och vi får höra ett generöst urval av de allra bästa låtarna från dessa skivor under kvällen.

Givetvis är Hell-On, senaste skivan, rikligt representerad, från inledningslåten Pitch or Honey till Bad Luck, Last Lion of Albion med flera.

Min enda invändning skulle vara att det kanske är lite för mycket betoning på ballader eller midtempolåtar. Det är upplivande när snabbare låtar som nämnda Bad Luck eller Man eller This Tornado Loves You kommer in i setet.

Men att klaga på låturvalet känns snålt och dumt, när allt är av så ypperlig klass. Neko Case är definitivt en av årets konserter.

Spurt på skivåret

Förutsatt att det inte dyker upp några överraskningar, så är de två sista skivmånaderna rätt väl schemalagda nu.

Det är väl exempelvis futilt att vänta sig att Bruce Springsteen skulle släppa den där soloskivan som det pratats om nu i två år. Den kommer nog 2019. Eller senare.

Om vi tittar på det vi vet säkert, så ser jag mest fram emot J Mascis nya soloskiva, Elastic Days. Smakproven så här långt - See You At The Movies och Web So Dense - har väl inte imponerat sjukt mycket, men vi vet ju vad Mascis kan i sina bästa stunder.

Efterlängtad comeback för Planningtorock - Jam Rostron - med Powerhouse. Det är för lång tid, med fyra år mellan skivor, tycker jag. All Love's Legal var ett av 2014 års bästa album.

Roseanne Cashs nya skiva She Remembers Everything kan nog vara något, liksom Amy Rays Holler, i samma genre.

Mark Knopfler och Van Morrison lär inte göra sina bästa skivor hittills, men säkert habilt.

Smashing Pumpkins återförening av 3/4-delar av den klassiska lineupen har jag inga direkta förväntningar på, men kan bli okej.

Av alla boxar som kommer lagom till julhandeln måste man väl ändå låna ett öra åt More Blood, More Tracks av Bob Dylan, den senaste installationen i hans The Bootleg Series.

Jag hade också hoppats att Dylans sonson Pablo Dylan - efter två bra singlar - skulle släppa sitt album, men ännu inga nyheter om detta.

Releasedatum här bredvid, till höger.

Sheryl Crow släpper ny liveskiva

Sheryl Crow är en märklig artist. Ibland tycker jag allt hon gör låter platt och tråkigt. Ibland är det precis den sortens musik jag behöver.

Hon peakade förvisso med albumen Sheryl Crow (1996), The Globe Sessions (1998) och C'mon C'mon (2002), men även efter detta har hon gjort bra musik.

Liveskivor har hon - tydligen - släppt två. Live From Central Park (1999), när hon verkligen stod på toppen - och lyckades locka gästartister som Stevie Nicks, Keith Richards och Eric Clapton. Och sedan Live At Budokan (2003), en release specifikt för den japanska marknaden.

Nu kommer då ett nytt livedokument, som släpps som Bluray, DVD och CD. Live At The Capitol Theater släpps 9 november och ovan kan du se en trailer. Verkar skoj.

2019 års skivkalender börjar fyllas på - Joe Jackson tidigt ute

Vid det här laget brukar de första skivreleaserna för kommande år droppa in.

Och mycket riktigt - 18 januari släpps Joe Jacksons nya skiva, Fool. Uppenbarligen hans 20:e studioalbum, men då misstänker jag att de räknar in soundtracks, vilket jag inte brukar göra...

Och att lyssna på första singeln Fabulously Absolute är som att kastas tillbaka till 1979. Jackson har kvar rösten, bara aningens patina efter alltför många cigaretter (Jackson är känd som rökaktivist).

Söndagsmys med Laura Veirs

Häromdagen var det en recensent som ville förbjuda söndagskonserter. Tur att inte Laura Veirs hörde honom. Nalen Klubb blir värsta söndagsmyset med Laura - och Alex Guy, hennes violinist/keyboardist.

När även stora artister brukar ha problem med scennärvaro så är Laura Veirs en naturbegåvning. Inte för att hon gör några stora åthävor, utan för att hon tvärtom är lugn och får alla i publiken att trivas, med lagom underhållande och engagerat mellansnack.

Således får vi frågor om vilket land vi är rivaler med, om vi har babyboxar till nyblivna föräldrar, som Finland har, och om det finns några norrmän i publiken, för hon vill gärna veta varför Karl Ove Knausgård anses kontroversiell i Norge. När hon får veta att Knausgård bor i Lund, där de spelat kvällen innan, så blir hon besviken över den missade chansen att bjuda in honom till konserten.

Musikaliskt får vi både gammalt och nytt, många låtar från 2010 års July Flame, men även från Warp & Weft och senaste skivan, The Lookout.

En enda låt får vi från supergruppskivan Case/Lang/Veirs (vars förstanamn ironiskt nog kommer till Nalen om en dryg vecka), nämligen Song for Judee, hyllningen till Judee Sill. Hon spelar också en låt, inspirerad av Alice Coltrane, dock inte hennes hyllningssång That Alice.

Enligt Laura Veirs själv är det nio år sedan hon var i Sverige senast (även om hon faktiskt glömmer att hon spelat i Stockholm två gånger tidigare...). Låt oss hoppas att det inte dröjer så länge till nästa gång.

Pyttipanna med Magnus Uggla

Det är synd att Magnus Uggla är som sin egen onda tvilling i en tvålopera.

Vi har Magnus som gjorde kul glamrock och spänstig new wave i slutet av 70-talet. Sedan har vi den imbecille schlagermakaren som gör allsångsrefränger i marschtakt, intill våra dagar 2018.

Den aktuella Göta Lejon-showen (som löper på hela vägen fram till nästa år) kombinerar tyvärr den gode och onde Uggla på ett sätt som närmast liknar pyttipanna. Min förhoppning, när Uggla började prata om att göra en show med bara hits, var att han i alla fall skulle göra en vanlig konsert, med rockband. Jag såg fram emot att höra alla hans bästa låtar från 70- och tidigt 80-tal.

Men så roligt ska vi inte ha det. Nu blir det något slags blandning av minimusikal, krogshow och rockkonsert. Vi får väldigt många av de bra låtarna, men tyvärr ibland bara 30 sekunder, eller en minut.

Och tyvärr kommer alla minnen tillbaka av att Uggla sannolikt - med något enstaka undantag - skrev sin sista bra låt med IQ (ja, det är ju inte Ugglas låt, kanske därför den är bra - det är ju Bruce Woolley som skrev den, Blue Blue (Victoria) hette den då).

När publiken på slutet tvingas hetssjunga Kung för en dag ("Kung i baren" som de flesta antagligen tror att den heter) och lustmordet på Olle Ljungströms Jag och min far, då tar mitt tålamod slut.

Men en eloge ska vi ge Magnus Uggla för att han med Du och jag mot hela världen faktiskt gjort en riktigt bra låt även efter millennieskiftet. Den görs i riktigt fin version i kväll.

SOAK är tillbaka

SOAK, som i passet heter Bridie Monds-Watson, slog igenom 2015 med sitt debutalbum Before We Forgot How To Dream. En lagom eterisk blandning av radiopop och singer-songwriter-folk från Derry i Nordirland.

Nu är hon tillbaka med singeln Everybody Loves You - se video ovan. Känns som popelementet är snäppet uppskruvat och folkbiten lite nedtonad.

Torde följas av ett album, men detaljer om detta har inte kommit ut ännu.

Från arga unga män till gamla gubbar med varierande trötthet

I slutet av 70-talet var Elvis Costello och John Hiatt två arga unga män som försökte få världens uppmärksamhet med stötig rockmusik.

Hiatt övergav ganska snart alla försök att tävla i new wave-genren och övergick till den Americana (i brist på bättre genrenamn) han ägnat sig åt sedan dess. Costello ville hela tiden vidare, göra mycket mer än endimensionell gitarrock.

De bägge sammanstrålade i en duett på John Hiatts nästan-genombrottsskiva från 1985, Warming Up To The Ice Age, i låten Living A Little, Laughing A Little.

Två år senare gjorde John Hiatt skivan som fortfarande räknas som hans bästa, Bring The Family, tillsammans med Ry Cooder, Nick Lowe och Jim Keltner. Vid det laget hade Elvis Costello slagit igenom ordentligt, blivit världsstjärna och var på väg bort från det kommersiella spåret.

Nu gör de fortfarande skivor, med varierande kommersiell och artistisk framgång. I Robber's Highway från senaste skivan The Eclipse Sessions sjunger John Hiatt om "mouth full of cotton, feet of clay, I didn't plan on waking up today".

Och åldern tar ut sin rätt. Det är svårt att hävda att The Eclipse Sessions är något av Hiatts bästa verk. Eller att han gjort en riktigt bra skiva på många år. Men jag får ge skivan några chanser till.

Elvis Costello har återhämtat sig från cancer, som lyckligt nog inte hunnit sprida sig. Artistiskt sett är Costello betydligt vitalare än Hiatt. På det där sättet som gör att fansen fortfarande inte riktigt hänger med. Han vill skriva symfonier, för stråkkvartett, sjunga Bacharach, country, hiphop.

Medan alla hans fans bara vill att han sjunger Alison eller Pump It Up.

Nya skivan Look Now är ambitiös, men tillräckligt publikfriande för att det ska kännas som en comeback och en "vanlig" Costelloskiva. Fansen gillar naturligtvis också att Davey Faragher, Steve Nieve och Pete Thomas - dvs. The Imposters - är tillbaka, för första gången på länge.

Docenter i toppform

Vad som är rättvist eller inte i musikvärlden går alltid att diskutera. Som varför The Levellers får spela i stora salen på Nalen medan Docenterna samma kväll spelar i den mindre klubblokalen.

Jag har svårt att tänka mig att The Levellers är i samma goda form som Docenterna, som levererar rakt igenom hela kvällen.

Vi får höra hela sju låtar från senaste skivan Kritstrecksränder och missiler och de obligatoriska hitsen. Larry sjunger två låtar, Jon en låt och Joppe resten. Och Kricke är som vanligt som en pålitlig mittback i ett fotbollslag. Ungefär som det brukar vara, med andra ord. Mest överraskande i låtvalet är väl Gordini, från Tusen heta kyssar-skivan. En låt jag inser att jag aldrig begripit i skivversion, men live låter den mycket bra.

Men bäst under hela kvällen är ändå Söderns ros. En svårartad kombination av tidlös pop och gammalt skillingtryck.

Kvällen förgylls ytterligare av förbandet 500 mil, en mycket glad överraskning som lyckas göra indiepop som bara ibland är uppenbara stölder från The Cures poppigaste moment. Anna Charlotta Gunnarsson är inte supertonsäker live, men Christel Valsingers (bilden nedan) melodier är glada bekantskaper.

Vasas flora och fauna släpper album på tyska

Är det bara jag som får Siw Malmkvist-vibbar när ni hör att Vasas flora och fauna - ett finlandssvenskt band - ska ge ut ett album på tyska?

- För några decennier sedan var det i Europa fullständigt naturligt att översätta låtar till olika språk, men på grund av engelskans spridning har den här företeelsen närmast dött ut. Vi vill återuppväcka en gammal praxis, och samtidigt få ett facit på vad som händer med låtarna när vi byter till ett närliggande men ändå främmande språk.

Så heter det i bandets pressrelease om skivan. Är det genialt? Dumdristigt? Ironiskt? Utsiktslöst?

Låtarna på Strandgut, som skivan heter, är inte nya utan kommer från bandets två första skivor, Släkt med Lotta Svärd och Veneziansk afton.

Skivan släpps 23 november.

Lisa Ekdahl sjunger på engelska igen

Som bekant så varvar Lisa Ekdahl mellan svenska och engelska i sin karriär.

Jag kanske är mindre intelligent eller halsstarrig, men jag lyssnar nästan aldrig på hennes engelska skivor. Jag tycker hennes originalitet försvinner med språket.

Nya skivan heter More of The Good och släpps 9 november.

Ovan kan du höra första singeln I Know You Love Me.

Van Morrison fortsätter att vara produktiv

Van Morrison är tillbaka i ett tempo som han inte hållit sedan 1970. Då släppte han också två album under samma år - Moondance och His Band & The Street Choir.

Kvalitetsmässigt får man säga att 1970 års album är lite vassare än 2017 års två skivor - Roll With The Punches och Versatile. Och garanterat även bättre än 2018 års två album, You're Driving Me Crazy (tillsammans med Joey DeFrancesco) och - nya skivan - The Prophet Speaks.

The Prophet Speaks släpps 7 december och titellåten finns redan på Spotify. Låter lovande, även om jag inte är beredd att hävda Moondance-klass.

Skivan innehåller 14 spår, varav sex är nyskrivna av Morrison och åtta är covers av bland andra Solomon Burke och John Lee Hooker.

Kate Bush släpper remastrade album

Lagom till julhandeln - så klart - så regnar det in mer eller mindre onödiga och överprissatta boxar.

Kate Bush vill inte vara sämre utan släpper Kate Bush - Remastered. Remastrade album på vinyl och CD.

Och lockbetet är som vanligt "rariteter och tidigare outgivna spår". I Kate Bushs fall bland annat en rad coverversioner (vem är sugen på att höra henne sjunga Rocket Man eller Sexual Healing?)

Releasedatum är 16 och 30 november (boxarna kommer i två omgångar).

Första Roseanne Cash-skivan på nästan fem år

Roseanne Cash släpper nya skivan She Remembers Everything 2 november.

Det är första skivan sedan 2014 års The River & The Thread.

De tio låtarna är samtliga skrivna, med eller utan partner, av Roseanne Cash och är enligt pressreleasen skrivna "ur ett unikt kvinnligt perspektiv". (Tänk om kvinnliga artister någon gång kunde få vara artister snarare än kvinnor?)

Skivan är producerad av Tucker Martine (Laura Veirs, First Aid Kit fl) och John Leventhal (Shawn Colvin m fl), så det bådar gott.