Musikveckan

Veckans största musikhändelse är väl, trots allt, att ABBA aviserar två nya låtar.

En av låtarna heter I Still Have Faith In You och ska vara en del av den avatarproduktion som - åtminstone delvis - ska premiärvisas i december. Riktiga ABBA spelar och sjunger, men avatarer syns på scenen. Vad den andra låten heter och när vi får höra den är ännu oklart.

Skivsläppen i veckan var bland annat Docenternas Kritstrecksränder och missiler. Låter väldigt lovande, vuxen popmusik i den anda vi lärt oss tycka om från Docenterna.

Ett annat av fredagsalbumen var Van Morrisons tredje skiva på sju månader - You're Driving Me Crazy, som han spelat in tillsammans med amerikanske trumpetaren och organisten Joey DeFranceso.

Om jag var positiv till Morrisons två skivor i höstas (Roll With The Punches och Versatile), så måste jag erkänna att jag tvivlar denna gång. I mina öron låter nya skivan som slapp karaokejazz. Till exempel får vi höra flera av Morrisons gamla låtar - Have I Told You Lately, Celtic Swing och The Way Young Lovers Do, för att nämna några - i versioner som närmast för tankarna till Finlandsbåtsunderhållning.

Ny singel från Ace Frehley

På sin egen födelsedag, i går, släppte förre Kissgitarristen Ace Frehley nya singeln Bronx Boy.

Det är en textmässig variant på samma tema som Hard Times, från Kissalbumet Dynasty. Musikaliskt är det naturligtvis inga nyheter, utan Ace håller sig till den gitarrbaserade rocken.

Låter rimligt lovande inför det album som släpps senare i sommar - titel och datum ännu ej offentliggjorda.

Förhandslyssna på Bellys nya skiva

Tanya Donelly och hennes band Belly släpper sin comebackskiva (efter 23 år) den 4 maj.

Skivan har fått namnet Dove.

Omslaget ser du ovan och via denna länk kan du förhandslyssna.

I min bok är dock soloalbumet Lovesongs for Underdogs det bästa som Tanya Donelly gjort.

Matt & Kim släpper ny skiva

Jag gillade verkligen duon Matt & Kims tre första skivor. Efter det tappade jag lite kollen (och entusiasmen).

Nu seglar de upp igen, med sin sjätte skiva, Almost Everyday, i nästa vecka, 4 maj.

Lyssna på ett smakprov ovan, låten Like I Used To Be.

Ny skiva av Magnus Lindberg

18 maj släpper Magnus Lindberg sin 11:e eller 12:e soloskiva, beroende på om du räknar duoskivan med Basse Wickman i solokategorin eller ej... Sedan har han naturligtvis släppt skivor med Landslaget och Grymlings också.

Nya skivan är delvis crowdfundad (är de inte härliga, de där svengelska orden som växer fram) och insamlingen står i dagsläget på 31 000 kronor av målsättningen 60 000. Lite snålt av Magnus Lindberg-fansen, tycker jag. Skänk här, om du vill bidra!

Skivan har namnet Magnus Lindbergs Skörd, och är första skivan sedan just duoplattan med Basse Wickman som kom 2010.

Är det viktigt att musik är bra?

Ovanstående kan verka som en överflödig fråga. Bra musik är bra musik.

Och det är väl sant. Det FINNS kvalitet i musik som knappast kan ifrågasätts. Varje vecka kommer skivor som är oklanderligt producerade, med musik som är minutiöst arrangerad och låtar som är noggrant komponerade.

Men skälet till att jag resonerar lite kring detta är att årets roligaste skivor - som jag lyssnar på helst - är två relativt taffliga heavy metal-skivor som inte vinner några creddpoäng någonstans. De är inte ens taffliga på ett charmigt sätt.

Anvils Pounding the Pavement har jag lovordat på bloggen tidigare - läs här. I dag kom Ross The Boss (den förre Manowar- och The Dictators-gitarristen) med sin skiva By Blood Sworn.

Bägge skivorna låter som om de lika gärna kunde ha getts ut 1982. Låtarna är inte ett dugg originella, utan är formulär 1A-heavy metal. (Några titlar: Fistful of Hate, Devil's Day, Rock That Shit, Bitch In The Box).

Likväl: Det är kul. Jag gillar att lyssna på musiken. Kanske bara i några veckor eller några månader, men ändå. Fast jag utesluter inte att något av dessa album hamnar på årets tio-i-topp-lista.

Ny video från Docenterna

Nu är det bara en dryg vecka tills Docenternas nya album Kritstrecksränder och missiler släpps.

Härligt nog kommer då titellåten som video, så att vi kan lyssna in oss lite. En ovanlig Joppe/Larry-duett.

Sedan tidigare har videon till Spelar roll släppts.

Artister som gör vad de vill

Det är kul när artister tar sig friheten att göra precis vad de själva vill.

För rimligtvis är det ett hjärteprojekt som Juliana Hatfield gör när hon spelar in ett helt album med Olivia Newton-John-covers. Trots att indierockaren Hatfield kan tyckas vara en bit ifrån popartisten Newton-John.

"I have never not loved Olivia Newton-John. Her music has brought me so much pure joy throughout my life. I loved her when I was a child and I love her still", säger Juliana Hatfield om albumet.

Många blir nog överraskade när de hör skivan och inser att Newton-John har mängder med låtar som du kan i princip utantill: I Honestly Love You, Suspended In Time, Physical, Xanadu, Magic och Hopelessly Devoted To You, för att nämna några.

Fredagsskivorna

Fredagens skivsläpp innehöll framför allt två skivor värda att lyfta fram.

Kajsa Grytt aviserade redan i höstas att hennes nya skiva skulle släppas sex månader senare, i april. Fram tills fredagens skivsläpp har vi fått ta del av fyra singlar - Bron, Mina Girls, titellåten Kniven i hjärtat och Här nu.

Recensenterna har varit mycket positiva - fyror i Aftonbladet och DN och Jan Gradvall i Dagens Industri drog till med hela fem i betyg. Kan detta också bli en kommersiell succé? Just nu ligger skivan i varje fall som nummer 13 på Itunes topplista.

I min bok har Kajsa Grytt två karriärhöjdpunkter på skiva - Historier från en väg tillsammans med Malena Jönsson samt soloskivan En kvinna under påverkan. Jag tror att Kniven i hjärtat kommer upp på samma nivåer.

Laura Veirs släppte i fredags The Lookout, första soloskivan sedan 2013 års Warp & Weft. Det hörs att hon med producenten och maken Tucker Martines assistans velat utvecklas från det jordnära, akustiska soundet, till något - i brist på bättre uttryck - modernare.

Än så länge hör jag inte riktigt de vinnande melodierna, men det brukar ta en liten stund innan Veirs skivor sätter sig.

Kamasi Washington släpper ny dubbelskiva

22 juni släpps jazzsaxofonisten Kamasi Washingtons nya album Heaven and Earth.

I fjol släppte han EP:n Harmony of Difference, men Washington är mest känd för trippelskivan The Epic från 2015. Heaven and Earth är "bara" en dubbel.

Två spår från skivan har redan släppts på Spotify - Fists of Fury, som är ett arrangemang av titellåten från kungfufilmen med samma namn, samt The Space Travelers Lullaby.

En minut av Fists of Fury kan du också höra via videon ovan.

Vem är Maria i Counting Crows låtar?

Counting Crows sångare Adam Duritz har skrivit en rad sånger där han sjunger till en Maria. Exempelvis i Mr. Jones och Mrs. Potter's Lullaby.

Nu visar det sig att Maria till stor del är - Maria McKee.

Duritz och McKee delade skivbolag, Geffen, i början på 90-talet och Duritz fick göra debut genom att köra på McKees version av Opelousas, på hyllningsskivan till Victoria Williams, Sweet Relief. (Många favoriter i den meningen.)

I denna intervju erkänner Duritz att han beundrade och var kär i McKee och därför sjöng om "Maria". Men att karaktären i sångerna i slutändan också är en del av honom själv.

Ny skiva av Matthew Sweet

I fjol släppte Matthew Sweet sin piggaste skiva på länge, Tomorrow Forever. Förvisso pigg, men han lider fortfarande svårt av att det förmodligen inte går att toppa storhetstiden med skivor som 100% Fun och Blue Sky On Mars. Det mesta bleknar bredvid materialet när Sweet var som bäst.

I år släpper han uppföljaren, som fått namnet Tomorrow's Daughter, av det enkla skälet att det mesta av materialet skrevs och spelades in i samma veva som Tomorrow Forever.

Men det låter inte som om Sweet ser på detta som gamla uppstekta rester.

Till skillnad från Son of Altered Beast, som släpptes efter... ja, Altered Beast, så är detta:

"... more of a real record. It's a whole 12 songs that seemed to hold together and be their own fresh thing."

Läs mer i denna Billboardartikel.

Smakprovet I Belong To You, se ovan, låter bra.

Staffan Hellstrand släpper nytt album

20 april släpper Staffan Hellstrand sitt 15:e eller 16:e studioalbum som soloartist, beroende på om man räknar skivan Starsång som ett "riktigt" studioalbum eller inte (det bestod av uppsamlade låtar som inte hade givits ut tidigare).

Dessutom har ju Hellstrand naturligtvis också släppt skivor med bandet SH! Och med Dimmornas bro, som han skivdebuterade med.

Nya skivan, som är den första sedan 2015 års Blod & tårar, heter Svaret på allt.

Singeln Nån som kör har redan släppts och kan höras via denna Spotifylänk.

Hamell On Trial med ny musik i oktober

Vår vän Ed Hamell hade ju den goda smaken att släppa hela två album i fjol, dels studioalbumet Tackle Box och dels liveskivan Big Mouth Strikes Again (den senare var bäst).

1 oktober kommer en ny skiva, meddelar Hamell nu på Facebook.

Skivan har fått namnet The Night Guy At The Apocalypse, och tydligen ska Hamell ge en liten försmak av den nya musiken vid en konsert i kväll. Tyvärr är konserten i Albany...

Kvartalsrapport

Första kvartalet av skivåret 2018 är över och det är dags att kasta ned några noteringar.

Jag har varit sämre än vanligt på att lyssna intensivt på de nya releaserna. Det känns som om jag mest lyssnat på äldre musik.

Men vad har ändå gett lite avtryck? Jag ska erkänna att First Aid Kits Ruins gått lite varmare än jag först trodde. Jag har svårt för när alla kritiker springer åt samma håll, men ibland beror det ju på att de har rätt. Ruins är stark.

Ezra Furmans Transangelic Exodus var på papperet en kanonskiva. Tyvärr visade det sig att de två bästa låtarna hade släppts innan albumet, och resten var rätt svagt.

Joan Baez förmodat sista skiva Whistle Down The Wind är nog den jag lyssnat allra mest på under året. Jag är barnsligt förtjust i titelmelodin (en halvt bortglömd Tom Waits-låt), och skivan känns solid.

Tracey Thorns Record är garanterat bland årets topp tio. För mig är retrosoundet från syntharnas 80-tal ett plus snarare än ett minus, som en del kritiker sett det som.

Medborgarbandets skiva - bland andra Nina Persson och Thomas Öberg - har gått oväntat flitigt i mina lurar också. Den är också föredömligt kort...

Några skivor som kommit i mars har jag inte riktigt hunnit lyssna på så mycket som jag önskade. Jag väntar mig bland annat mycket av Courtney Marie Andrews May Your Kindness Remain.