Jag har ju redan summerat min tio-i-topp-lista för året, som du kan ta del av
via denna länk.
Men det kan vara värt att skriva ned några fotnötter och reflektioner som inte kom med i inläggen om årets tio bästa skivor.
För det första är det som vanligt, att jag börjar tvivla på min topplista så fort den är formulerad. Borde jag inte haft med den skivan i stället för den skivan?
En skiva jag förmodligen borde haft med är boxen
Radio Cineola Trilogy, Vol. 4-6 av
The The. Visst, det är en udda skapelse med gamla The The-låtar som sjungs av andra artister än
Matt Johnson själv, inspelade diktuppläsningar och instrumentala kortlåtar - men det är ändå ett ytterst vitalt livstecken från Johnson, som gör ordentlig livecomeback nästa år med en turné som bland annat når Stockholm (Münchenbryggeriet, 2 juni).
Sedan är det på sin plats att ge hedersomnämnanden åt två produktiva artister -
Hamell On Trial och
Van Morrison, som bägge släppte två trevliga skivor. Hamell släppte en studioskiva,
Tackle Box, och en liveskiva,
Big Mouth Strikes Again. Hamell ska höras live, eftersom han är en blandning av sångare/musiker, ståuppkomiker och spoken word-artist. Och Van Morrison tacklade blues och jazz på
Roll With The Punches respektive
Versatile. Framför allt den första av Vans skivor för året var ovanligt pigg.
En annan gammal trött gubbe,
Roger Waters, gjorde ett helt okej comebackalbum med
Is This The Life We Really Want?
Och
Alejandro Escovedos utmärkta skiva
Burn Something Beautiful kommer nog finnas med mig långt efter att 2017 gått över i 2018. Inte minst eftersom
R.E.M.-gitarristen
Peter Buck återigen hörs i bredare sammanhang.
The New Pornographers, med
Neko Case,
gjorde en av de låtar jag lyssnade allra mest på under året,
Play Money, men albumet
Whiteout Conditions var väldigt ojämnt.
Reins EP
Freedoom var fantastisk, men nu är jag lite ortodox och summerar egentligen bara fullängdsalbum på min tio-i-topp. Reins självbetitlade första EP från i fjol är också mycket bra. Så vi ser alla fram emot hennes första fullängdare.
Jason Isbell,
Gizmodrome,
Cecilia Nordlund & Fullmånen från helvetet,
Matthew Sweet,
Scott Miller,
Randy Newman,
Jesca Hoop... också värda åtminstone ett omnämnande.
Besvikelser då? Ja,
U2 slutar aldrig att förvåna, när det gäller att hitta nya nivåer av ointressant.
Steve Earle lyckas kanske aldrig ta sig upp till den höga nivå där han en gång befann sig. Likaså med
Paul Weller. Earle och Weller är aldrig riktigt dåliga, men det lyfter liksom aldrig heller.
The Waterboys gjorde en oerhört underlig skiva, som förvisso inte var så dålig som jag befarade, men som jag egentligen aldrig vill höra igen.
