Lilly Hiatt intervjuas och spelar på World Café

På sätt och vis är Lilly Hiatts Trinity Lane redan årets skiva. I den bemärkelsen att jag lyssnat överlägset mest på den, av alla nya skivor som kommit i år.

Det är också hennes starkaste skiva så här långt i karriären.

John Hiatts dotter berättar i detta avsnitt av NPR:s program World Café bland annat om sin karriär, sin pappa och hur det är att bo på Trinity Lane i Nashville.

Lyssna här!

Ännu en intensiv skivdag - högre förväntningar i dag

Av dagens många skivsläpp hoppas jag mest på två.

Dels Benjamin Clementines I Tell A Fly. Clementine tog alla med storm med sitt debutalbum At Least for Now, som också vann Mercurypriset. Han är en unik talang som rör sig över genrer med lätthet.

Dels hoppas jag på Propagandhis nya skiva Victory Lap. Det är första skivan på fem år och vad jag har hört så här långt låter ovanligt piggt för att komma från veteraner. Och behöver vi medveten politisk popmusik någon gång, så är det nu.

Kanske borde jag även nämna jazzsaxofonisten Kamasi Washingtons nya EP (dock 30 minuter lång) Harmony of Difference. Förväntningarna är höga efter Washingtons debutskiva - trippel-CD:n The Epic.

I dag släpper också Benny Andersson sin instrumentala skiva Piano, med både Abbaklassiker och låtar från Chess, Kristina från Duvemåla m fl.

Thåström kommer med nya albumet Centralmassivet.

Slutligen kan nämnas Ronnie Montroses postuma album som han spelade in med Eric Singer på trummor och Ricky Phillips på bas. En mängd gästartister medverkar också, som Joe Bonamassa, Sammy Hagar och Glenn Hughes.

Manhattan Transfer överraskar med nytt album

Det är åtta år sedan Manhattan Transfer släppte sin senaste skiva, The Chick Corea Songbook.

Och i ärlighetens namn trodde jag inte att det skulle bli någon ny skiva efter Tim Hausers bortgång 2014. Med all respekt för Alan Paul, Janis Siegel och Cheryl Bentyne, men jag trodde Hauser var oersättlig, i alla fall i skivstudion. (På scenen är han ersatt av Trist Curless och Yaron Gershovsky verkar också vara ny medlem i gruppen.)

Men enligt en tweet från producenten Mervyn Warren är ett nytt album klart. Det kan heta The Junction, i alla fall om hashtaggen i Warrens tweet är någon ledtråd.

Fortsatt intensiv skivhöst

September månad har varit relativt generös, vad gäller skivsläpp.

Kanske inte något riktigt mästerverk som kommit, men många intressanta eller halvintressanta släpp. I detta blogginlägg summerade jag de intressanta skivor som kom 8 september.

Under de efterföljande veckorna har vi bland annat begåvats med Gary Numans uppföljare till comebackskivan Splinter (Songs from a Broken Mind), den heter Savage (Songs from a Broken World). Nya skivan kanske inte är lika anmärkningsvärd som Splinter - som ju byggde på överraskningseffekten när Numan visade sig vara i samma form som i fornstora dagar - men låter helt okej.

Cat Stevens, eller Yusuf som han också kallar sig, har släppt The Laughing Apple, vilket är det närmaste han kommit sin gamla 70-talskarriär (många av låtarna är skrivna då).

Gizmodrome har jag redan kommenterat i detta inlägg - höstens överraskning så här långt.

Rebecka Törnqvists Home Secretary har fått lovord av kritikerna, men jag är skeptisk. Känns som pretto för prettos egen skull. Jag ska dock ge den några chanser till.

Van Morrisons Roll With The Punches känns lite både och - å ena sidan säkert ärligt menad, å andra sidan; har han inte kört de här gamla halvtrötta blueslåtarna en miljon gånger tidigare?

Heartgitarristen Nancy Wilson är för tillfället ovän med sin syster Ann, och därmed har Heart paus just nu. Läs här om den konflikten. Nancy ägnar sig nu åt bandet Roadcase Royale som i fredags släppte sin första skiva, First Things First. Småtrevligt, som en gammal kofta.

Rebecca Pronsky släpper nytt

Jag har bara hört ett av Rebecca Pronskys album, nämligen det senaste - Known Objects från i fjol. Det var en av 2016 års bästa skivor.

8 november släpper Pronsky uppföljaren Witness: The Hillary Song Cycle. En skiva ur, naturligtvis, Hillary Clintons imaginära perspektiv.

Ovan kan du höra lite musik från skivan samt höra Rebecca Pronsky prata om projektet.

Riktigt god boxnyhet från Bob

Bob Dylans ambitiösa The Bootleg Series har innehållit både toppar och... lite lägre toppar.

Den klassiska första boxen med volymerna 1-3 var naturligtvis en riktig guldgruva med outgivna låtar från hela karriären. Det var där vi fick bekanta oss med klassiker som Blind Willie McTell och Foot of Pride. Men, säg, liveinspelningarna från 1964 eller genomgången av karriärbottennappet Self Portrait var väl lite mindre intressanta.

Nu närmar vi oss dock en oerhört intressant utgivning, i min mening, nämligen det som amerikanska rockmagasin kallar "gospelperioden". Vi andra brukar kalla det Dylans religiösa period.

Trouble No More: The Bootleg Series Vol. 13 1979-1981 innehåller inspelningar gjorda i samband med Slow Train Coming, Saved och Shot of Love. Tre skivor som hånades när de kom ut, men har omvärderats ganska rejält. Jag tycker de är fantastiska, alla tre.

Därför kan vi tänka oss att det finns guldkorn i materialet som samlas på 8 CD och 1 DVD. Det kommer även finnas ett alternativ med bara 2 CD.

Boxen släpps 3 november.

Morrisseys nya singel

Morrisseys nya album Low In High School kommer först 17 november.

Redan i går, 19 september, släpptes första singeln, Spent The Day In Bed.

Den känns som en bagatell, men jag vet inte - jag har bara lyssnat på den två gånger.

Lyssna på Spotify.

Wiehe och Grytt släpper skivor

Skivhösten fortsätter fyllas på. Två av de senaste releaserna som jag inte upptäckt förrän nu är Mikael Wiehes skiva Portvakten som släpps 10 november och Kajsa Grytt som släpper skivan Kniven 20 oktober.

Wiehe spelade låten Portvakten i SVT här om dagen. Se klippet här. Det fick jag reda på genom att en Facebookvän hånade Wiehe och låten...

Att Kajsa Grytt släpper en skiva har jag bara hittat bekräftelse på via en sammanställning som TT gjort över kommande skivor. Tydligen är titeln Kniven, men jag hittar ingen ytterligare information via Grytts sociala medier. Hon verkar inte ha någon regelrätt hemsida längre, förhoppningsvis är den bara under upprustning lagom till skivsläppet.

Oväntat charmigt debutalbum från supergrupp

Gizmodromes debutalbum kan mycket väl vara årets överraskning.

På papperet får jag nästan ångest över en grupp som består av Mark King (basist i Level 42), Adrian Belew (gitarrist i bland annat King Crimson), Vittorio Cosma (som beskrivs som multiinstrumentalist, vilket är det hemskaste man kan vara) samt Stewart Copeland (trummis i The Police).

Det skulle kunna bli hur pretto och tråkigt som helst.

Men det här är tokcharmigt. Inte minst på grund av att trummisen Copeland stegar fram och tar över sången. Eller sång och sång, han pratsjunger, på ett sätt som påminner mycket om Stan Ridgway, den gamle Wall of Voodoo-sångaren.

Så visst får vi instrumentalpartier som bara kan älskas av personer som läser Guitar Player och liknande tidningar. Men samtidigt är det knasigt, avslappnat och sprittande.

Kanske är den här skivan ett tuggummi som förlorar sin smak ganska fort, men just nu är det kul.

Ronnie Montrose sista skiva släpps

Gitarristen Ronnie Montrose gick bort 2012. Nu, fem år senare, släpps hans sista skiva, 10x10.

Montrose, basisten Ricky Phillips och trummisen Eric Singer bildar stommen på skivan, som också har mängder av gästartister, som tio olika gästsångare - däribland Eric Martin, Edgar Winter, Glenn Hughes och Sammy Hagar.

Hagar sjöng ju naturligtvis med Ronnie Montrose i bandet Montrose på 70-talet.

10x10 släpps 29 september.

The Thes comeback kanske inte är allt vi önskar oss

När det började talas om att Matt Johnson skulle göra comeback med The The så såg jag framför mig ett nytt album, med ny musik. Kanske till och med livespelningar eller en hel turné.

Nu verkar det bli något lite av detta, men inte allt vi hoppats på.

Spelningarna, till att börja med, är i dagsläget bara två.

1 juni på något som kallas Heartland Festival vid Egeskov slott på Fyn i Danmark och 5 juni på Royal Albert Hall i London.

Det nya albumet blir en box med något som kallas Radio Cineola Trilogy. Allt detta är material som på ett eller annat sätt funnits tillgängligt tidigare, om jag begriper rätt. Eller i alla fall det mesta av det. Informationen är knapphändig.

Den skiva som innehåller musik är mestadels fylld av gästartister, bland annat svenska Meja, som sjunger The The-låtar. En enda låt där Matt Johnson sjunger, nämligen den redan utgivna We Can't Stop What's Coming. Det är väl helt enkelt inspelningen av den webbradiosändningen där nya låten fick premiär.

Den andra skivan innehåller bland annat "soundscapes" och poesi. Detta kan vara tidigare outgivet men är naturligtvis totalt meningslöst att lyssna till. Lite som den filmmusik som getts ut.

Den tredje skivan innehåller intervjuer, med mera, från Johnsons radiosändningar under vinjetten Radio Cineola. Det kan väl finnas något litet intresse av detta, men vi som gillar The The vill ju ha musik, inte radioprat.

Nu behöver ju detta inte betyda att Matt Johnson lagt planerna på ett album med ny musik på hyllan, men jag börjar få en känsla av att hans sista riktiga album kom för länge sedan.

Det finns inget releasedatum för boxen, men förhandsbeställningar kan läggas via thethe.com från 6 oktober.

Dhani Harrison släpper debutalbum

Ah, att vara ett Beatlesbarn. Det verkar vara lättare om man INTE spelar musik. Det är väl framför allt Lennonsönerna som fått några slängar av sleven för att de inte är lika bra som farsan.

Dhani Harrison verkar vara allmänt respekterad, men har inte verkat sugen att ta steget fullt ut i rampljuset. I stället har han varit bandmedlem och samarbetat med artister som Ben Harper.

Men 6 oktober släpps hans första soloskiva, In///Parallell. Smakprovet All About Waiting - se/hör ovan - låter kanske lite väl anonymt, men avskräcker i alla fall inte från albumet.

Beundransvärda Tori Amos

Jag gillar de där motvallskäringarna (och gubbarna) inom musiken. Som karvar sin egen lilla nisch, i stället för att följa minsta motståndets lag.

Därför gillar jag Tori Amos. Som gått från popsnöre i bandet Y Kant Tori Read, till hitmakare (Cornflake Girl), till dagens artist som så uppenbart har mer med konstmusiken att göra än med rock eller pop.

Men hon tillåter sig att närma sig det radiovänliga ibland - t ex på albumet Abnormally Attracted to Sin som kom 2009. Sedan gjorde hon en julskiva samma år, Midwinter Graces, som är en av de få julskivor som har ett existensberättigande.

Night of Hunters från 2011 var väldigt långt från popen, mer påminnande om en sångsvit som uppförs i finare salonger än rockklubbar.

Gold Dust (2012) var nyinspelningar av gamla låtar. Unrepentant Geraldines (2014) och nya skivan Native Invader är ganska lika - som om hon hittat den slutliga kompromissen mellan popen och konstmusiken.

Jag ska erkänna att, om man inte är på humör, då kan Tori Amos vara påfrestande. Det krävs tålamod. Det krävs att du lyssnar, snarare än bara har på musiken i bakgrunden. Melodikrokarna kan vara diskreta. Finesserna kan vara små men är värda att lyssna noga efter.

Intensiv skivdag

Känns som att skivhösten drar i gång på allvar i dag med flera intressanta releaser.

Mest intressant enligt mig är Mas Ysa, vars EP Untitled aviserades bara här om dagen. Och som dessutom kommer med en film - se den här ovan.

Tori Amos nya skiva Native Invader och Sparks nya Hippopotamus ser jag fram emot att höra även om förväntningarna inte är enorma. 

Sympatiske Ted Leo släpper sin The Hanged Man. 

The Dream Syndicate gör comeback på skiva efter 29 år (!) med How Did I Find Myself Here? 

Och slutligen The Waterboys, vars skiva Out of All This Blue jag redan hunnit lyssna på, i alla fall nästan hela skivan. Mina förväntningar var i botten eftersom de första spåren som släpptes ut lät som dåliga skämt. Helheten verkar inte vara riktigt lika illa, det finns också några spår som låter som klassiska Waterboysspår. 

Mas Ysa släpper ny EP

Mas Ysa, eller Thomas Arsenault som han egentligen heter, släpper EP:n Untitled på fredag 8 september.

Det är hans första skiva sedan albumet Seraph, 2015. En skiva som jag lyssnat oerhört mycket på.

Till nya EP:n hör också en film, som du kan se ett smakprov ur ovan.

Walter Becker 1950-2017

Vi borde inte vara förvånade över att de artister vi älskar dör. De är ju trots allt människor. Men det slår mot oss därför att de skrev musiken vi växte upp med, som barn, som tonåringar, som unga vuxna. Och nu försvinner de som tonsatte 60-talet och 70-talet (och 80-talet, tyvärr, även om de dör för unga).

Steely Dan borde inte ha varit något för mig, egentligen. Den musik jag gillade bäst var aldrig perfekt. Den var snarare kantig, skramlig, osäker på vilka toner den skulle träffa.

Men Steely Dan hade mer än perfektion. Den första låten jag verkligen lade märke till var Hey Nineteen, när Kaj Kindvall spelade den i något av sina program. Den första skivan jag köpte var samlingsskivan Gold. Jag minns att jag lyssnade på den på väg till militärtjänsten i Boden. Babylon Sisters, Hey Nineteen, Deacon Blues...

Det finns sannolikt inte ett universum där Steely Dans musik åldras, eller blir någonting annat än perfekt, i meningen ett utmärkt hantverk, från första gitarrtonen till det sista cymbalslaget.

Walter Becker var den där andre, ett öde han delat med många duopartners. På många sätt stod han i skuggan av Donald Fagen, som sjöng och skrev det mesta av materialet och av omvärlden sågs som bandets ledare. Men man får en liten uppfattning om Beckers storhet när man lyssnar på hans två soloskivor, 11 Tracks of Whack och Circus Money.

När Steely Dan gjorde comeback i början av millenniet, med Two Against Nature och Everything Must Go, och faktiskt började turnera mer regelbundet än de gjorde under sin storhetstid, då verkade också Walter Becker ta större plats, på scenen och i intervjuer. Det fanns ingenting av nådig underhuggare i de situationerna, utan bandet var helt klart ett partnerskap som ägdes till lika delar av honom och Fagen.

Nu när Becker är borta, har Donald Fagen i ett uttalande lovat att "keep the music we created together alive, as long as I can with the Steely Dan Band".

Läs Donald Fagens hyllning till Walter Becker här.

Läs Rickie Lee Jones hyllning till Walter Becker här.

Får vi se Randy den här gången?

Jag började inte följa Randy Newman förrän Ulf Lundell hade spelat in sin version av Guilty (Skyldig) på skivan Sweethearts, 1984. Och även då nöjde jag mig med att köpa Good Old Boys, just den skivan där Guilty är med. 

Först i slutet av 90-talet upptäckte jag Newman på allvar, när jag köpte boxen Guilty: 30 years of Randy Newman. Sedan dess är jag ett jättefan. 

Därför var det en stor besvikelse när han ställde in sitt aviserade besök på Cirkus för några år sedan (jag minns inte vilket år). 

Efter det var jag helt inställd på att han aldrig skulle komma hit. De få gånger han turnerade i Europa så verkade det bara vara Storbritannien, Tyskland och Frankrike som fick besök. Kanske Holland, Belgien, Österrike. 

När en Danmarkskonsert aviserades för ett par veckor sedan så fick jag en liten förhoppning om att Sverige kanske också skulle få besök. Men chansen var liten, tänkte jag. Det finns trots allt flera artister som ofta tar in Danmark när de ändå är i Tyskland, men struntar att hoppa över till Sverige.

Men så blir det; 12 februari på Cirkus. Men visst finns frågan där: Får vi verkligen se Randy den här gången?

Första tonerna från Europes nya

Det är svår Kashmir-varning på Europes nya singel Walk The Earth, som också är titelspåret från bandets nya album.

Det är naturligtvis inte ett rakt plagiat, men rytmerna och feelingen är ett uppenbart lån från den gamla Led Zeppelin-favoriten. Samtidigt som utropet om "champions" naturligtvis leder tankarna till Queen...

Albumet släpps 20 oktober.