Lilly Hiatt släpper tredje skivan

Lilly Hiatt släpper sin tredje skiva, Trinity Lane, 25 augusti.

Första smakprovet, titelspåret ovan, låter lovande.

Och ja, hon är dotter till John Hiatt.

Benjamin Clementine följer upp debuten

Benjamin Clementine debuterade med den extraordinära skivan At Least for Now 2015. För debuten vann han bland annat det prestigefyllda Mercurypriset.

29 september kommer uppföljare, I Tell A Fly. Det är ingen avundsvärd sits att behöva följa upp en så speciell skiva som At Least for Now. Många artister har drabbats av skrivkramp eller värre när de ska följa upp en hyllad debut.

I Tell A Fly kan förbeställas redan nu, via Itunes får du två spår redan nu - God Save The Jungle och Phantom of Aleppoville.

Detaljer klara om The Waterboys nya album

Som jag tidigare nämnt här på bloggen så släpper The Waterboys albumet Out of All This Blue i september.

Nu är det klart att releasedatum är 8 september och omslaget ser ut som ovan.

Dubbelalbumet får hela 23 låtar och en deluxeversion har dessutom en tredje, extra skiva.

Så här säger Mike Scott om skivan:

"Out of All This Blue is 2/3 love and romance, 1/3 stories and observations. I knew from the beginning I wanted to make a double album, and lucky for me - and I hope the listener - the songs just kept coming, and in pop colours."

Chris Rea släpper nytt

Chris Rea är inget namn vi hör särskilt ofta längre. Jag har alltid haft sympati för honom, trots att spelningen på Konserthuset i slutet av 80-talet är den tråkigaste konsert jag varit på.

Likväl så har Rea åstadkommit ett antal fina låtar under sin karriär, varav några kan betraktas som klassiker; Road To Hell, Fool If You Think It's Over, Driving Home for Christmas, Let's Dance, Josephine, Stainsby Girls, I Can Hear Your Heartbeat...

29 september släpper Chris Rea sitt 26:e album, Road Songs for Lovers. Om du förbeställer så får du låten Road Ahead redan nu.

Hamell On Trial släpper nya skivor

Den alltid oberäknelige Ed Hamell som uppträder under namnet Hamell On Trial återkommer i skivformat 11 augusti. Faktiskt med två skivor på en gång.

Hamell släpper dels studioalbumet Tackle Box och dels liveskivan Big Mouth Strikes Again.

Det känns följdriktigt, eftersom Ed Hamells verkliga storhet är liveframträdanden. Som bekant är han närmast en blandning mellan musiker, ståuppkomiker och spoken word-artist.

Både Tackle Box och Big Mouth Strikes Again går att förbeställa redan nu, och då får du ett spår från vardera skivan redan nu. Låten SAFE, från Tackle Box, kan du höra ovan.

Willie Nile sjunger Bob Dylan

Behöver världen ännu en coverskiva med Bob Dylan-låtar? Ja, den gör väl det, eftersom Willie Nile precis gett ut en sådan.

Kommer jag lyssna på skivan fler än 2-3 gånger? Knappast.

Redan på 60-talet var coverindustrin kring Dylan enorm. Alla gjorde covers på Dylans låtar och några lyckades bygga hela karriärer på det. Då uppstod också frasen "Nobody sings Dylan like Dylan", och det är en devis som jag håller fast vid.

Jag tycker det är skillnad när en svensk artist, som t ex Mikael Wiehe, gör översättningar och tolkningar av Dylan. Sakta lägger båten ut från land har nästan lika hög verkshöjd som It's All Over Now, Baby Blue.

Men när Willie Nile tar tio av de mest söndertröskade Dylanlåtarna och gör en skiva? Nä, jag tycker inte han tillför något som vi inte redan visste. Nile får dock ett pluspoäng med sig - han spelar in Abandoned Love, en av de låtarna som skulle ha funnits med på albumet Desire men som inte gavs ut förrän 1985, på samlingsboxen Biograph. Det var i alla fall ett oväntat val.

Randy Newman intervjuas om nya skivan

Som bekant så släpper Randy Newman sitt nya album Dark Matter 4 augusti.

Nu har Lauren Laverne på BBC gjort en trevlig intervju med honom. Lyssna ovan.

Halvårsrapport

I rapporten för första kvartalet slog jag ett slag för Courtney Marie Andrews, Alejandro Escovedo, Aimee Mann, Ossler och Slowgold.

Från andra kvartalet tycker jag vi kan uppmärksamma:

Whiteout Conditions, The New Pornographers
I väntan på Neko Case nya skiva så får vi nöja oss med hennes bidrag på denna skiva, som kanske inte är något att skriva hem om i sin helhet men inledande Play Money är värd hela albumslanten.

Beekeeper, Steve Wickham
The Waterboys-violinisten Steve Wickham har fått ihop ett i ordets rätta bemärkelse eklektiskt album med en rad stilar, sångare och arrangemang. Första halvårets stora positiva överraskning.

The Order of Time, Valerie June
En skiva som formellt kom redan första kvartalet, men som jag upptäckte först nu. Bästa bakgrundsmusiken, behaglig och inte alltför störande.

Diversions Vol. 4: The Songs and Poems of Molly Drake, The Unthanks
Nick Drakes mammas musik och poem i nyinspelningar av The Unthanks. Med poesiinläsning av Molly Drakes dotter Gabriella Drake.

Tomorrow Forever, Matthew Sweet
Ta i trä, men Matthew Sweet verkar äntligen ha gjort den där comebackskivan som biter, efter decennier av misslyckade försök. Naturligtvis inte samma sprakande energi som på mästerverken från 90-talet, men ändå ett väldigt bra album.

Scott Miller släpper ÄNTLIGEN nytt album

Glädjande nyheter i dag; Scott Miller släpper äntligen uppföljare till det storartade albumet Big Big World, som kom ut för fyra år sedan.

"I was going to call this record 'Thalia & Melpomene´ after the two Greek muses (think of the happy/sad theatre mask faces) since these songs are a mixture of comedy and tragedy, but my manager said, "Okay. Call your record THAT and I quit!", skriver Scott Miller på Pledge Music-sidan.

Titeln blev i stället Ladies Auxiliary, eftersom hans band numera består enbart av kvinnor, exempelvis den storartade violinisten Rayna Gellert.

På Pledge Music kan ni höra ett smakprov av låten Epic Love. Låter sinnesjukt bra.

Väl avvägd blandning av Steve Earle

Steve Earle är som bäst när han blandar sina ingredienser i lagom doser. Inte för mycket brötig bluesrock. Inte för mycket tradiga akustiska ballader. Inte för mycket experimenterande med hiphoprytmer.

På nya skivan So You Wannabe An Outlaw har han en väl avvägd blandning och landar i ungefär samma mix som I Feel Alright eller The Low Highway.

Vi får t ex The Girl On The Mountain, en fin ballad i samma stil som flera av hans allra bästa låtar (Goodbye, Over Yonder (Jonathan's Song), Ft. Worth Blues). Och vi får If Mama Coulda Seen Me, som är Earle enligt standard 1A, men likväl svår att motstå, i sitt enkla gung.

Det återstår att se exakt hur högkaratig denna Earleblandning är, men det låter lovande. Jag tycker dock att han också borde inkluderat Mississippi It's Time, singeln som släpptes för två år sedan med uppmaningen att Mississippi skulle ta ned sydstatsflaggan. Den hade varit värd att höra hemma på ett album.

Ny låt av Stevie Nicks

Medan resten av Fleetwood Mac varit upptagna med att spela in den Lindsey Buckingham- och Christine McVie-frontade skivan som släpptes förra fredagen, så har Stevie Nicks ägnat sig åt sologrejor.

Hon har turnerat och nu också släppt en ny låt, Your Hand I Will Never Let Go, som är en del av soundtracket till filmen The Book of Henry, vars huvudroll spelas, som ni ser ovan, av Naomi Watts.

Jag säger emot mig själv

Nu ska jag säga emot mig själv. I inlägget nedan rackar jag ned på samarbetsalbum, med anledning av den kommande skivan med Courtney Barnett och Kurt Vile.

Nu ska jag erkänna att jag är lite nyfiken på en annan samarbetsskiva. Steve Earles förra fru Allison Moorer och Shelby Lynne - som ett kort tag kring millennieskiftet sågs som ett blivande stort namn - har gjort en skiva tillsammans. Och, ja - de är systrar, ska kanske tilläggas.

Varken Moorer eller Lynne har fått det där stora genombrottet. De brukar få välvilliga recensioner, men inga större framgångar.

Det är väl därför jag är nyfiken, TROTS att skivan nästan enbart består av covers - ett enda original bland de tio låtarna. Ibland lyckas ju underdogs mot alla odds. Det är lite den stämningen som gäller när skivan Not Dark Yet släpps 18 augusti.

Courtney Barnett släpper album med Kurt Vile

Jag ska inte döma ut detta i förväg, men samarbetsalbum blir otroligt sällan lyckade. Minns ni Steve Earles och Shawn Colvins album här om året? Nej, knappt, eller hur? Eller Mark Knopflers samarbete med Emmylou Harris? Okej, jag glömmer säkert väl fungerande samarbeten, men ändå...

Därför är jag lite syrak över att Courtney Barnett ska släppa en skiva med Kurt Vile i stället för att göra en egen.

Nu ska de turnera ihop i USA och Kanada, och det nya albumet kommer "senare i år". En skiva som spelades in på åtta dagar, men utspritt över 15 månader.

Aina Myrstener Cellos remix-EP släpps i dag

I dag släpps Aina Myrstener Cellos EP med fem remixer. Själva EP:n är vinyl, men du får digitala filer från skivbolaget också, om du inte äger en vinylspelare...

Om jag är kritisk så hade jag kanske önskat remixer av fler låtar, snarare än att Oriens och Upp ur sprickan får två olika remixer vardera. Den tredje låten som remixas är Nyckel. Samtliga låtar är ursprungligen från Myrstener Cellos andra album, Cellomusik II.

Beställ EP:n här.

Gogol Bordello är tillbaka

Gogol Bordello släpper sin första skiva på fyra år den 25 augusti.

Seekers and Finders heter skivan och kan förbeställas via denna länk.

Vid förbeställning får du tillgång till den trevliga dängan Saboteur Blues omedelbart. Eller så kan du höra den ovan.

Thåström är Thåström

Thåström har döpt sitt nya album till Centralmassivet. Det är förvisso förvånande att han inte döpte skivan till något tyskt.

Skivan släpps 29 september.

Karbonkopia av gammalt Floydmaterial

När Roger Waters lämnade Pink Floyd efter att i princip gjort bandet till kompband för en solokarriär, så var det ett logiskt steg. Pink Floyd visade sig dock ha större livskraft än man kunnat ana.

Och Waters solokarriär gick... så där. Han hade dock ett trick som alltid gick att utföra, att återigen spela The Wall. Vilket han gjort i flera omgångar under de senaste decennierna.

Nu när Roger Waters gör skivcomeback, 25 år efter senaste rocksoloalbumet, så låter det som om han grävt fram gamla Pink Floyd-demos som lika gärna hade kunnat finnas på Animals, The Wall eller The Final Cut.

Efter bara några dagars lyssnande på Is This The Life We Really Want är det svårt att veta om något mer originellt kommer att utkristallisera sig, eller om detta bara är bleka kopior av gamla bravader.

Ett andningshål i rocköknen

Medan violinisten Steve Wickhams radarpartner i The Waterboys, Mike Scott, verkar ha fastnat i tradig bluesrock, så är Wickham själv ett under av variation på skivan Beekeeper.

Wickhams solokarriär på skiva är sparsam. Debuten Geronimo kom 2004 och nu tidigare i våras kom Beekeeper.

Det är en luftig, fin samling låtar med allt från irländsk folkmusik till vackra ballader och även småpoppiga tongångar.

Först tyckte jag skivan kändes som en spretig, ofokuserad bagatell. Men efter att ha haft den som soundtrack på en kortare resa och då lyssnat igenom den ett tiotal gånger så insåg jag storheten. Wickham har förmågan att, i denna syntetiska tid, få musiken att kännas verklig, levande. Det kan bara en riktig spelman göra.

När vi summerar 2017 kan detta vara den stora överraskningen på tio-i-topp-listan.