Lovande debut

Ibland räcker det att en artist ligger på ett visst skivbolag för att du ska bli intresserad.

Det gällde väl i och för sig mer förut - när du kunde kolla upp någon bara för att de gavs ut av 4AD eller Rough Trade.

Jade Jackson ges ut av Anti Records, samma bolag som ger ut Neko Case. Så jag kollade upp hennes debutalbum Gilded, som gavs ut tidigare i år.

Småtrevligt, även om grundtipset kanske är att Jacksons karriär inte kommer att välta världen.

Nick Drakes mamma får uppmärksamheten hon förtjänar

Molly Drake var poet och musiker, men är mest känd för att vara sångaren Nick Drakes mamma.

Nu har engelska folkgruppen The Unthanks släppt två skivor med Molly Drakes musik och poesi. Diversions Vol. 4: The Songs and Poems of Molly Drake och kompanjonskivan Diversions Vol. 4: The Songs and Poems of Molly Drake (Extras).

Tolkningar av ett drygt 20-tal låtar eller poesistycken som visar att Nick Drakes musik var tydligt inspirerad av modern.

Och hade det funnits någon rättvisa i världen hade Molly Drakes musik släppts under hennes livstid. Men den förblev ohörd ända till 2013, 20 år efter att hon avled.

Nytt från Anders F

Ibland är det inte lätt att hänga med i svängarna som Anders F Rönnblom-fan.

I fjol släppte han skivan Historien ligger framför oss. Tyvärr endast på vinyl.

Men om jag förstått det hela rätt kommer den skivan, möjligtvis i DVD-form, ingå i en ny box som kommer 31 augusti, kallad Freak Show.

Och i Freak Show ingår också en skiva som heter Faces Freaks Fantasy - se bilden ovan. Möjligtvis innehåller Freak Show-boxen även ytterligare material. Oklart så här långt. Även oklart om Faces Freaks Fantasy också släpps separat, eller bara som en del av boxen.

31 augusti, hur som helst, är ett datum att se fram emot.

Randy Newman släpper ny skiva

I en tid när skiten vinner på alla plan så är dagens enda goda nyhet att Randy Newmans nya skiva syns i horisonten.

4 augusti så släpps skivan Dark Matter. Det är - om vi räknar bort alla hans många soundtracks - Newmans elfte studioalbum. Och det första på nio år.

Liten besvikelse; skivan innehåller bara nio låtar, varav en - Putin - har vi hört redan.

Accepts nya skiva släpps i augusti

Att Udo Dirkschneider inte längre är sångare i Accept är ett faktum som alla parter verkar nöjda med - bandet, Udo och fansen.

Accepts senare skivkarriär - Blood of the Nations (2010), Stalingrad (2012) och Blind Rage (2014) - är en rad av ytterst habila heavy metal-skivor.

4 augusti kommer uppföljaren The Rise of Chaos och det finns inget skäl att tro att Accept ramlar ner från sin numera höga lägstanivå.

Matthew Sweet har släppt två låtar från kommande albumet

Matthew Sweet har nästan kopierat gitarriffet från Electric Light Orchestras Ma-Ma-Ma Belle till låten Trick, från nya albumet Tomorrow Forever, som släpps 16 juni.

Gitarrgnisslandet i bakgrunden låter också lite som när Robert Quine och Richard Lloyd förde som mest oväsen bakom Matthew Sweet på skivan Altered Beast.

Den andra låten Sweet släppt heter Entangled och låter småtrevlig, utan att greppa tag nämnvärt.

Lyssna på Trick

Lyssna på Entangled

The Thes nya låt äntligen tillgänglig

We Can't Stop What's Coming, The Thes första singel på 10 år, släpptes till en början enbart via vinyl, men nu finns den digitalt, via t ex Itunes.

Dessutom en fin video på Youtube, se ovan.

Låten är en hyllning till Matt Johnsons avlidne bror Andy.

Alice B:s mindre spelning lovar mycket

Lilla Hotellbaren på Scandic Malmen är inte världens största konsertarena, och Alice B:s spelning är inte världens största spelning.

Men som jag skrivit här tidigare på bloggen så finns det något oerhört lovande med denna - särskilt ikväll - mycket göteborgska artist. Hon har potential att slå igenom stort, inte med nästa skiva men kanske med skivan efter den...

Utan jämförelser i övrigt så känns Alice B just nu som Ulf Lundell ungefär i jämnhöjd med Nådens år. Vi hör vad artisten vill göra, men förstår också att hon inte riktigt är framme där ännu.

Mitt i alla Håkan Hellström-liknelser så har Alice B något alldeles eget. Som finns där i låtar som Akta, lekande barn, Kullaviks hamn och Så unga (som hon tyvärr inte spelar ikväll).

Efter knappt tio låtar stiger Alice B av scenen, och det får väl sägas vara ett gott tecken när du vill ha mer av en artist när hon stiger av scenen.

Förvirrande nog är sedan Alice B:s utannonserade förartist Cajsa Siik i själva verket huvudartist - eller spelar åtminstone sist. Hon gör engelskspråkig radiopop som låter småtrevlig, men opersonlig.

Livstecken från Courtney Barnett

Courtney Barnett har två album under bältet (eller ett, om du inte räknar The Double EP: A Sea of Split Peas, som ett riktigt album) men nu känns det som att det dröjt länge sedan Sometimes I Sit and Think, and Sometimes I Just Sit.

Eftersom den senare skivan var ett av 2015 års absolut bästa album, så längtar vi efter ny musik från Barnett.

Nu har våra önskemål besannats, tyvärr bara i form av en enda låt, nämligen How To Boil An Egg (hör ovan), som är ett av spåren på en singel som skivbolagen Milk! Records och Bedroom Suck ger ut tillsammans. (Milk! Records är Barnetts bolag.)

Att låten inte är en del av något större sammanhang bekräftas av Courtney Barnett själv som säger:

"It's a songwriting experiment that doesn't really belong anywhere else."

The Waterboys släpper nytt album i september

I september (exakt releasedatum ej klart) släpper The Waterboys sitt tolfte studioalbum, Out of All This Blue.

Det är bandets första dubbelalbum, med hela 23 låtar, och en av cd-versionerna har också en tredje skiva med 16 låtar - alternativa versioner och "hip-hop-instrumentaler", enligt bandledaren Mike Scott själv, som låtit sig intervjuas av tidningen Mojo.

På förra skivan Modern Blues fastnade The Waterboys i trög stampande bluesrock och om Mike Scott nu ska börja ägna sig åt hip-hop så vet jag inte om jag har tålamod längre.

Textmässigt är skivan influerad av Scotts giftermål till japanska konstnären Megumi Igarashi.

Värt att lyssna på Valerie June

Jag hade aldrig hört talas om Valerie June förrän jag stötte på henne i någon intervju i en av alla engelska musiktidningar jag läser. (Lustigt nog läser jag nu för tiden aldrig några amerikanska musiktidningar, jag tror det beror på att de knappt finns, eller koncentrerar sig helt på hiphop eller topplistemusik.)

Snabbt konstaterade jag att hon släppt ett album i år, The Order of Time.

Där växlar hon mellan släpiga ballader (t ex Long Lonely Road), svävande mystiska epos (Astral Planes) och renodlad soul (Got Soul).

Det är på sina ställen lite väl tillbakalutat kanske, men ändå värt att lyssna på.

Rolling Stones till Sverige

Om vi bara får några minuter av det här slarviga gunget, så är det värt biljettpengarna när Stenarna kommer till Friends Arena 12 oktober.

Biljetterna släpps på måndag 15 maj.

Waters har släppt två smakprov på nya skivan

Jag har missat att Roger Waters hade släppt Smell The Roses som en försmak på nya albumet, Is This The Life We Really Want?

Och nu har han släppt en låt till, Déjà Vu.

Bägge kan du höra via Youtubeklippen ovan.

Ska vi vara elaka så låter det som formulär 1A-låtar som Waters förmodligen kan snyta sig ur i sömnen. Men å andra sidan är formulär 1A rätt småtrevligt i Roger Waters fall.

Déjá Vu låter som någon av alla ballader från Pink Floyds The Final Cut.

Smell The Roses har lite av de småtuffa låtarna från The Wall över sig.

Den paradoxala upplevelse som är Kiss

Kiss var en gång i tiden föräldrarnas skräck. Unga läderklädda män som uppgavs vara i maskopi med hin håle själv.

I dag är Kiss familjeunderhållning för bokstavligt talat alla åldrar. På Tele2 Arena i kväll ser vi barn i dagisåldern och sedan alla olika ålderskategorier fram till de glada pensionärerna.

Gene Simmons och Paul Stanley är själva i pensionsåldern men är oförskämt pigga. Gene Simmons, som sett ut som en stenstod under större delen av det senaste decenniet, rör plötsligt på sig och är mer aktiv än på länge. Paul är lika energisk som vanligt, och vore det bara för entusiasm så skulle han få 5 stjärnor av 5 möjliga. Men han har ingen röst längre, och det är synd.

Kiss 2017 är flera snäpp roligare än det band som besökte Friends Arena 2013. Engagemanget är högre och hela showen känns mer välkomponerad, med få döda punkter. Elakt nog är det när Tommy Thayer sjunger Shock Me, som de flesta verkar ta öl- eller toalettpaus. Och nog är det något som klingar lite falskt när Ace Frehleys signaturmelodi ska kapas på detta sätt.

Några planer på att lägga av verkar Kiss inte ha, även om ett nytt album verkar mindre sannolikt. Men så länge Kiss presterar på den här nivån på scen, så får de gärna fortsätta länge än.

Emily Saliers soloalbum är klart

Emily Saliers, den mindre kända av Indigo Girls, släpper sitt soloalbum i augusti. Exakt datum är inte kommunicerat ännu.

Skivan har fått titeln Murmuration Nation och har 15 spår i vinylversion och 12 spår i den digitala versionen (men då kan man köpa till 3 extraspår).

Murmuration Nation är Saliers första soloskiva. Hennes Indigo Girls-kollega Amy Ray har redan hunnit med hela fem studioalbum och tre livealbum som soloartist.

Saliers skiva kan stödjas och köpas via Pledge Music.

Bra av Berggren

Jag köpte Broder Daniels debutskiva när den kom ut. ALLA kritiker hade ju lovordat den.

Men jag fattade aldrig grejen. Jag hörde ett svenskt band som lite halvtaffligt försökte likna sina, mestadels, brittiska förebilder.

Jag återupptog aldrig bekantskapen med Broder Daniel. Jag noterade deras göranden och låtanden i bakgrunden, mer som ett popkulturellt fenomen än ett band att verkligen lyssna på.

Nu har jag lyssnat på Henrik Berggrens solodebut Wolf's Heart som kom ut i dag. Det låter fortfarande lite som om Henrik och hans musiker försöker härma de stora pojkarna i London eller Manchester eller Glasgow (minus dialekterna).

Men nu hör jag också annat som jag var för lat för att lyssna efter tidigare. Sårbarheten, ärligheten (ja, jag vet, klyschfest) och historieberättandet i litet behändigt format, sånger som är små noveller.

Jag är så puritansk att jag önskar att Henrik Berggren skulle sjunga på svenska, men förmodligen har han rätt i att någon dimension skulle gå förlorad.

Plus och minus för Kiss turnépremiär i Moskva

Plus: Musikaliskt låter Kiss jäklar i mig tajtare och piggare och hungrigare än på länge. Setlistan är dessutom väl avvägd med gamla slitna låtar och något mindre slitna.

Minus: Paul Stanley har nästan helt tappat rösten.

Hör själv via Youtube ovan - hela konserten från Moskva i går, 1 maj.

På lördag 6 maj spelar Kiss på Tele2 Arena i Stockholm.