Stockholm Music & Arts - litet urval

Jag är ingen festivalmänniska i den bemärkelsen att jag går dit och ser vad tusan som helst. Jag är för kräsen och ointresserad av att ta till mig ny musik.

I stället plockar jag russinen ur kakan. Således nöjde jag mig med att se Cat Power, Suzanne Vega och Joan Baez på årets Stockholm Music & Arts.

Jag kunde ha tänkt mig att se Patti Smith också, men festivalarrangörernas dumhet gjorde att hon lades på den mindre Trädgårdsscenen (samtliga kvällar, fre-sön), vilket gjorde att alla som ville se henne inte fick plats. Jag ska inte hävda att det var något stort avbräck, jag har sett Patti Smith ett par gånger tidigare och egentligen räcker det.

Det var första gången jag såg Cat Power, och hon var precis så som jag förväntade mig. Lät de flesta låtar gå in i varandra, utan att vänta på applåder - sparsamt med mellansnack, lät som om hon var på vippen att sluta spela vissa låtar. Långt ifrån publikfriande, för en fredageftermiddagspublik som var relativt fåtalig. Det närmaste en hitparad vi fick, var att hon spelade sin cover på Stoneslåten Satisfaction, samt den egna låten The Greatest.

Hon inledde med en handfull låtar på gitarr och övergick sedan till piano för att avsluta på gitarr igen. När hon väl spelar och verkar inne i det, så är Cat Power en fascinerande artist. Jag hoppas få se henne i en mer idealisk konsertlokal - dvs. inomhus och i ett mycket mindre format än en festivals stora scen.

Suzanne Vega har jag sett två gånger tidigare. Hon har inte någon enorm scennärvaro och kan verka lite torr och magisteraktig. Som tur är märktes detta inte alls under Stockholm Music & Arts - tvärtom verkade hon avslappnad, glad och peppad att spela inför en tämligen stor publik på söndagseftermiddagen.

Naturligtvis kör hon Luka och Tom's Diner, men också gamla favoriter som Marlene On The Wall och Small Blue Thing. Glädjande nog även Left of Center, hennes popdänga från filmen Pretty In Pink. Vi fick också We of Me, en ny låt från den kommande skivan som bygger på musik från Vegas pjäs om författaren Carson McCullers.

Joan Baez har jag märkligt nog inte sett, trots att hon är flitig Sverigebesökare (känns som att hon kommer hit i princip varje år, efter att å andra sidan haft ett uppehåll på 29 år...). Nu fick jag chansen, och hon är en av de där gamla rävarna som har en totalt naturlig scennärvaro och direkt publikkontakt.

Mellansnacket är lagom ironiskt ("I learned this song a billion years ago from Pete Seeger") och Baez har en närmast oändlig låtkatalog att plocka material ur - naturligtvis kör hon sin egen mest kända komposition, Diamonds & Rust, men också covers av Dylan (It's All Over Now, Baby Blue), Phil Ochs (There But For Fortune) och traditionella sånger som Joe Hill.

Störst jubel blir det när Patti Smith gästar och de sjunger en lagom orepeterad duett (Baez säger mitt i låten till Smith, "Do your talking thing!", Smith begriper uppenbarligen inte alls vad hon menar...) i John Lennons Imagine.

Sedan avslutar Baez med Gracias a la Vida, Violetta Parras mest kända sång. Småtrevligt!

Smakprov från Randy Newmans kommande skiva

Som jag skrev här så återkommer Randy Newman med ännu en del i serien The Randy Newman Songbook, närmare bestämt Vol. 3, den 23 september.

Samtliga volymer, 1-3, kommer också att samlas i en box med vinylskivor, som ges ut samma dag.

Ovan hittar du ett smakprov från nya skivan, nämligen Guilty, en av de sånger som förmodligen är mest känd för svenska lyssnare, eftersom Ulf Lundell spelade in en version (Skyldig) på sin coverskiva Sweethearts.

Del 4 i serien om Olivia Rönning och Tom Stilton

Det är ytterst sällan jag skriver om annat än musik på denna blogg.

Men nu slår jag ett slag för Cilla och Rolf Börjlinds nya bok, Sov du lilla videung, som släpps precis i dag.

Det är del 4 i serien om polisstudenten Olivia Rönning och polisen Tom Stilton (ja, Stilton verkar i nya boken återigen vara anställd hos polisen, efter att ha haft några år som uteliggare).

Kanske fick bokserien sitt stora publika genombrott i och med filmatiseringen av den första boken, Springfloden, i SVT?

Jag litar hur som helst stenhårt på att Sov du lilla videung är en lika effektiv bladvändare som de tre föregående böckerna i serien.

Nionde studioalbumet från Suzanne Vega

På söndag besöker Suzanne Vega Stockholm Music & Arts. Hon spelar kl. 13.55 på Stora Scenen på Skeppsholmen.

Då har hon sannolikt med sig några smakprov från kommande skivan, hennes nionde studioalbum, Lover, Beloved: Songs from an Evening With Carson McCullers.

Bakgrunden till albumet är en off-Broadwaypjäs som Vega satte upp 2011, om författaren Carson McCullers. Nu har hon omvandlat produktionen till ett album.

Ovan hör du ett smakprov, sången Harper Lee.

Albumet släpps 14 oktober.

80-talet är tillbaka

Plötsligt känns det som att tidningen Schlager aldrig lagts ned. Årets skivflod innehåller bland annat nya album med Kai Martin & Stick! och Brända Barn.

Om du läste Schlager (1980-1985) så vet du att Brända Barn från Sundsvall hyllades som få andra svenska rockband. Själv tycker jag hyllningarna var... svårbegripliga. Visst, på debutskivan fanns där en viss nerv och svärta som kändes intressant, men de mestadels engelska förebilderna var så mycket bättre.

Brända Barn har så sakteliga smugit i gång sin comeback, men en albumuppföljare till debuten Allt står i lågor har dröjt till i år. Över bron som kom i våras känns lite lättare, lite mer kommersiell än debuten, men fortfarande är de engelska förebilderna bättre...

Kai Martin & Stick! har, enligt mina öron, mer av ett eget uttryck, även om de också lånar ljud och produktionsmanér från internationella förebilder. 31 år efter föregående skiva har bandet nu släppt [Utan titel]. Som låter bra, utan att på något sätt vara revolutionerande.

Både Brända Barn och Kai Martin & Stick! är kul att återhöra, men utan nostalgifaktorn så vete fåglarna hur intresserad jag skulle vara.

Nytt album av Regina Spektor

Regina Spektor är en artist jag gått från att vara totalt fascinerad av, till att helt tappa intresset för.

Jag åkte till och med till Malmö för att se henne spela på en hopplös eftermiddagstid på en festival, när hon ännu inte slagit igenom brett. Därefter kom Begin To Hope (2006) och hon slog mycket riktigt igenom. Någonstans där tappade jag intresset. Konstigt hur det kan bli.

För mig var det nog att jag tröttnade på Spektors ganska tydliga formel - en formel som lever kvar i nya singeln Bleeding Heart. Alla de manér - upprepningarna, tempoväxlingarna, de naivistiska texterna - som är charmiga från början, kan bli enerverande när man hör dem upprepas på skiva efter skiva. 

Bleeding Heart är försmaken till Regina Spektors sjunde album, Remember Us To Life, som släpps 30 september.

Randy Newman släpper fler nyinspelningar

Jag är lite besviken, för jag trodde Randy Newman hade ett helt nytt album på gång - uppföljaren till 2008 års Harps & Angels. Nu visar det sig att detta album är uppskjutet till 2017, enligt skivbolaget.

I stället kommer The Randy Newman Songbook Vol. 3. Ännu en bunt nyinspelningar av hans gamla låtar. Volym 1 och 2 släpptes 2003 respektive 2011.

Dessutom samlas alla tre volymerna i en vinylbox om fyra LP.

Både boxen och den senaste volymen i samlingen släpps 23 september.


Ny skiva av Ian Hunter

Ian Hunter släpper sin första skiva med nytt material på fyra år. 

Fingers Crossed, som skivan heter, kommer 16 september och innehåller tio nya låtar. Däribland titlar som Ghosts, That's When The Trouble Starts och Dandy, som är en hyllning till David Bowie.

Skivan spelades in i New Jersey och producerades av Ian Hunter och Andy York.

Ian Hunter tar även med sig sitt Rant Band och turnerar lite i Sverige i november. 15, 16 och 21 november spelar Hunter i Malmö (Kulturbolaget), Göteborg (Pustervik) respektive Stockholm (Nalen).

Alan Vega 1938-2016

2016 har varit ett skitår på många sätt - när man skriver så tänker väl de flesta på världsutvecklingen i största allmänhet. Vi som är musikintresserade tänker på alla som dött. Lemmy (redan 28 december i fjol), Bowie, Prince, Glenn Frey, Nick Menza och Freddie Wadling, för att nämna några.

Nu har även Alan Vega gått bort, vid 78 års ålder. Hans band Suicide, som var en duo, med Martin Rev, var inte direkt produktiva, de släppte bara fem skivor, den sista, American Supreme, kom 2002.

Men du behöver bara lyssna på debutskivan, Suicide, från 1977 för att inse att de var banbrytande för oerhört mycket av den synthmusik, indiemusik etc. som kom efter.

Ska du bara lyssna på ett spår så lyssna på tio minuter långa Frankie Teardrop. Alan Vegas röst låter klaustrofobisk, manisk, när han berättar om Frankie som jobbar i en fabrik, "from 7 to 5, just trying to survive".

Nya Dollyskivan har fått releasedatum

Dolly Parton släpper sitt 43:e (!) studioalbum 19 augusti. Notera då att detta är hennes 43:e studioalbum som soloartist. Om vi inkluderar album där hon samarbetat med någon - främst Porter Waggoner, i början av hennes karriär - så har hon spelat in ytterligare 18 album. Plus livealbum. Plus julskivor. Plus samlingsskivor. Etc.

Hon är alltså extremt produktiv. Och det finns ingen människa på jorden som hävdar att denna kvantitet kommit på bekostnad av kvalitet. Åtminstone inte i större utsträckning än vad som gäller för artister med motsvarande längd på karriären. 

Pure & Simple heter nya skivan, vilket bland annat indikerar en mindre sättning både på skivan och den efterföljande turnén.

CD-utgåvan innehåller även Dolly Partons livespelning från Glastonbury från 2014.

Ny video av Billy Bragg och Joe Henry

Billy Bragg och Joe Henry har släppt ännu ett smakprov från sin kommande skiva.

The L&N Don't Stop Here Anymore har sjungits in av bland andra Johnny Cash. Michelle Shocked gjorde en mycket fin version av låten på sin bästa skiva, Short Sharp Shocked.

Billy Braggs och Joe Henrys skiva Shine A Light släpps 23 september.

Rolig spelning med Status Quo

I höst ger sig Status Quo ut på en turné de kallar The Last Night of The Electrics. Så i stället för att lägga av helt med turnerandet tänker de göra det gradvis. Först sluta turnera elektriskt. Sedan sluta turnera akustiskt.

Nu får vi se vad som händer, för Rick Parfitt har fortfarande inte återvänt till scenen sedan sin hjärtattack i mitten av juni i Turkiet. Min gissning är dock att bandet spelar de där konserterna, oavsett om Parfitt är med eller ej.

Vid spelningarna under andra halvan av juni och början av juli har Parfitt ersatts av Freddie Edwards, son till bandets basist John "Rhino" Edwards.

På Gröna Lund verkar bandet till och från osedvanligt peppade, för att i nästa stund falla in i rutinmässigt malande. Francis Rossi kör två, tre mellansnack med lite Brexitsnack ("We are not europeans any more, is that bad?"), lite flirtande med svenskar ("pyttipanna, I have to have it whenever I come here") och uppmärksammande av att Rick Parfitt inte är på plats (Freddie Edwards är den ende medlemmen som över huvud taget får namns nämnande på scenen).

De kör, nästan bokstavligt talat, alla låtar som folk känner till med Status Quo, undantaget Marguerita Time. Vissa låtar tror jag till och med Status Quos kritiker har svårt att värja sig mot, som Caroline, What You're Proposin' och den gamla John Fogerty-covern Rockin' All Over The World.

De går av scenen precis lagom till att även jag börjar känna att det räcker. På det hela taget, en rolig spelning.

Halvårsrapport

 

Årets sex första månader har passerat och vi kan se tillbaka på skivåret så här långt.

I min genomgång av första kvartalet så nämnde jag de senaste skivorna med Abbath, Eric Bell, Jim Bryson, Freddie Wadling och Brooke Waggoner.

De är fortfarande höjdpunkter, anser jag.

En skiva från första kvartalet som jag omprövat, i positiv riktning, är Policas United Crushers. Tyckte först att den lät som en blek kopia av föregångarna, men den har bitit sig fast och lever nu på sina egna meriter. 

Under andra kvartalet kan framför allt nämnas debutskivan från supergruppen Case/Lang/Veirs, dvs. Neko Case, K.D. Lang och Laura Veirs. En helgjuten skiva som visar respektive artists starka sidor, samtidigt som deras röster presterar oerhört vacker stämsång. Årets bästa skiva så här långt.

Willie Niles tionde studioskiva World War Willie är ovanligt pigg - Nile har ju upplevt en karriärrenässans de senaste åren. Inga större kommersiella framgångar, men mycket respekt från kollegor och en solid skivproduktion.

Tom Pettys band Mudcrutch har släppt sin andra skiva. Gubbrock av bästa sorten. 

Ace Frehley släppte sin coverskiva Origins Vol. 1. Som många coverskivor gör den tyvärr varken till eller från. Originalen hotas inte direkt.

Julianna Barwicks Will och Aina Myrstener Cellos Cellomusik vol. II hade jag stora förväntningar på. Ingen av skivorna har riktigt motsvarat förväntningarna - men kanske handlar det bara om tid för inlyssning.

Skivan jag lyssnat överlägset mest på är Clean Your Clock, Motörheads sista liveinspelning från München, bara någon månad innan Lemmy avled.