Årets bästa skivor: 1. Bad Magic, Motörhead

Jag har gått och funderat för mig själv kring varför jag tycker årets bästa skiva är Bad Magic av Motörhead. Bandets 22:a studioalbum är utan tvekan vasst, men är det verkligen årets bästa skiva? Så har jag funderat.

Det spelar ingen roll om det är bäst eller inte. Det är nummer ett på min lista.

Och så slumpar det sig så att i dag, när jag tänkt skriva om Bad Magic, så kommer beskedet att Ian "Lemmy" Kilmister har lämnat oss, bara fyra dagar efter sin 70:e födelsedag. Så sent som på annandag jul fick han veta att han hade en aggressiv cancer. Två dagar senare var han död.

20 dagar innan han fyllde 70 stod han på Hovets scen och genomförde en bra konsert. Visst, han rasslade och rosslade ganska mycket, men ändå; det var en relativt pigg uppvisning av bandet. Gitarristen Phil Campbell hade varit inne på sjukhus och bandet hade tvingats ställa in två spelningar i Tyskland och en i Danmark på Europaturnén. Trummisen Mikkey Dee verkar däremot vara vid god vigör, men så är han ju yngst också.

Mitt i allt detta kom beskedet att bandets tidigare trummis, Phil "Philthy Animal" Taylor, avlidit vid en ålder av 61 år. Det har inte varit något lätt år för Motörhead och nu slutar detta alltså med att bandets primus motor, den enda permanenta medlemmen, Lemmy, också har gått bort.

I ljuset av detta är Bad Magic en god punkt för en karriär som varade i över 50 år. Och mer än så tycker jag inte vi skriver just nu.

Årets bästa skivor: 2. At Least For Now, Benjamin Clementine
Årets bästa skivor: 3. The Park Avenue Sobriety Test, Joel Plaskett
Årets bästa skivor: 4. Pretend, Seinabo Sey
Årets bästa skivor: 5. What The World Needs Now..., Public Image Ltd

Årets bästa skivor: 6. Power In The Blood, Buffy Sainte-Marie

Årets bästa skivor: 7. The Epic, Kamasi Washington
Årets bästa skivor: 8. Sometimes I Sit And Think, And Sometimes I Just Sit, Courtney Barnett
Årets bästa skivor: 9. One Lost Day, Indigo Girls
Årets bästa skivor: 10. My Fairy Tales, Nneka

Årets bästa skivor: 2. At Least For Now, Benjamin Clementine

Det är så sällan som artister med helt egna uttryck tar sig hela vägen till breda publika genombrott.

27-åriga Benjamin Clementine har haft en snårigare väg än de flesta, född i England, uppvuxen hos sin farmor. I några år bodde han i princip som lösdrivande gatumusiker i Paris.

Vem kunde då ana att han skulle ta sig hela vägen till kanten på ett storgenombrott. Hans debutalbum At Least For Now vann 2015 års Mercurypris och kritikerhyllningarna har varit legio. I Frankrike vann han Victoires de la Musique som bästa nya artist.

Den vanligaste jämförelsen med en annan artist är Nina Simone; förmodligen tack vare pianospelet, den musikaliska mångsidigheten och röstläget. Antony Hegarty och Kevin Rowland nämns också ofta.

At Least For Now är en fascinerande uppvisning i musikalisk mångsidighet och textmässigt berättande, som indikerar Clementines parallella karriär som poet.

Man kan missta sig när det gäller Benjamin Clementine, att han är en artist som primärt talar till intellektet, och kanske är lite för smart för sitt eget bästa. Men det är bara att lyssna på Winston Churchill's Boy, det inledande spåret på At Least For Now, och sedan långsamt ta sig vidare in i skivan. Motståndet överges ganska omedelbart, och du blir indragen i en ny värld.

En remarkabel debutskiva.

Årets bästa skivor: 3. The Park Avenue Sobriety Test, Joel Plaskett
Årets bästa skivor: 4. Pretend, Seinabo Sey
Årets bästa skivor: 5. What The World Needs Now..., Public Image Ltd

Årets bästa skivor: 6. Power In The Blood, Buffy Sainte-Marie

Årets bästa skivor: 7. The Epic, Kamasi Washington
Årets bästa skivor: 8. Sometimes I Sit And Think, And Sometimes I Just Sit, Courtney Barnett
Årets bästa skivor: 9. One Lost Day, Indigo Girls
Årets bästa skivor: 10. My Fairy Tales, Nneka

Årets bästa skivor: 3. The Park Avenue Sobriety Test, Joel Plaskett

Kanadensaren Joel Plaskett är den mest pålitliga leverantören av nutida Beatlesinfluerad powerpop. The Park Avenue Sobriety Test är den tredje skivan i rad som är riktigt stark.

Det är väldigt få som håller den där melodiösa poprocktraditionen från, säg, tidiga Elvis Costello, Dwight Twilley, Matthew Sweet med flera levande.

På denna skiva blandar Plaskett som vanligt en del stiliga ballader med poprökare och till och med en cover av traditionella Hard Times, som sjungits och spelats av alla möjliga från Bob Dylan till Emmylou Harris.

Textmässigt jobbar han ganska ofta med en viss stillsam observationshumor. "I like broken heart songs, but this is not one of them...", sjunger han t ex i Broken Heart Songs.

För varje år som går blir jag mer och mer förvånad att Joel Plaskett inte har en större publik. Till exempel här i Sverige.

Årets bästa skivor: 4. Pretend, Seinabo Sey
Årets bästa skivor: 5. What The World Needs Now..., Public Image Ltd

Årets bästa skivor: 6. Power In The Blood, Buffy Sainte-Marie

Årets bästa skivor: 7. The Epic, Kamasi Washington
Årets bästa skivor: 8. Sometimes I Sit And Think, And Sometimes I Just Sit, Courtney Barnett
Årets bästa skivor: 9. One Lost Day, Indigo Girls
Årets bästa skivor: 10. My Fairy Tales, Nneka

Årets bästa skivor: 4. Pretend, Seinabo Sey

2015 har till stor del tillhört Seinabo Sey, med ett knippe riktigt starka låtar och den där rösten som låter som om den dominerat branschen i 30 år, fast sångerskan bara är 25.

Debutalbumet Pretend är nästan felfritt. Jag skulle vilja säga att enda plumpen är att vi hade hört så många låtar redan; hela sju av tolv låtar fanns tidigare utgivna på singel eller EP.

Bortsett från detta är det en riktig superprestation att debutera med ett album som nästan bara har hits eller potentiella hits.

Vi får hoppas att Seinabo Sey håller fast vid sin konstnärliga integritet och inte flummar ut i något allmänt tv-programlederitjafs. Det ska hon inte behöva göra, hon är en extraordinär talang.

Årets bästa skivor: 5. What The World Needs Now..., Public Image Ltd

Årets bästa skivor: 6. Power In The Blood, Buffy Sainte-Marie

Årets bästa skivor: 7. The Epic, Kamasi Washington
Årets bästa skivor: 8. Sometimes I Sit And Think, And Sometimes I Just Sit, Courtney Barnett
Årets bästa skivor: 9. One Lost Day, Indigo Girls
Årets bästa skivor: 10. My Fairy Tales, Nneka

Årets bästa skivor: 5. What the world needs now..., Public Image Ltd

Public Image Ltd gjorde comeback med 2012 års This Is PIL, 20 år efter det senaste albumet. This Is PIL var en vital comeback, men hade inte riktigt alla bitarna på plats. 

Nu i år, med What The World Needs Now..., så hamnar John Lydon och hans mannar helt rätt igen. Den här skivan har en mycket starkare samling låtar, inte ett spår känns onödigt.

Inledande Double Trouble visar Lydons obstinata punkrötter, med en text om trasiga toaletter och gräl med frugan. Men allra bäst blir PIL denna gång i ett par finkänsliga ballader, Bettie Page och Big Blue Sky. Lydons röst når nästan bowiesk dramanivå i dessa sånger.

Det är kul att så många av de gamla punkhjältarna fortfarande lyckas åstadkomma mer än bara nostalgiturnéer. PIL visar att de är ett band som i högsta grad verkar i nuet.

Årets bästa skivor: 6. Power In The Blood, Buffy Sainte-Marie

Årets bästa skivor: 7. The Epic, Kamasi Washington
Årets bästa skivor: 8. Sometimes I Sit And Think, And Sometimes I Just Sit, Courtney Barnett
Årets bästa skivor: 9. One Lost Day, Indigo Girls
Årets bästa skivor: 10. My Fairy Tales, Nneka

Årets bästa skivor: 6. Power In The Blood, Buffy Sainte-Marie

Buffy Sainte-Maries 2015 har varit bra.

När hon släppte skivan Running For The Drum 2008, så var det en comeback efter många års offentlig tystnad, men uppmärksamheten den gången kom inte i närheten av den som årets skiva Power In The Blood har fått.

Det är som att först nu inser kritiker och skivlyssnare att Buffy Sainte-Marie inte är en nostalgiakt som lever på gamla meriter, utan en relevant artist som lever i nutiden. Power In The Blood tilldelades det prestigefulla kanadensiska Polarispriset som årets album.

Flera skribenter har slagit fast att Power In The Blood är den skiva som förmodligen säger allra mest om tidsandan 2015.

För att måla upp 2015 använder Buffy Sainte-Marie både gammalt och nytt material. Hon inleder nya skivan med samma låt som avslutade hennes första album, för 51 år (!) sedan - titellåten från debuten, It's My Way. Uppdaterad med modernt sound, naturligtvis.

Titellåten till denna skiva är en cover av Alabama 3:s låt från 2002.

Alla olika bitar formar en helhet som säger väldigt mycket om Buffy Sainte-Maries karriär, hela vägen från 1964 fram till i dag. Det är en rak linje som beskriver mod, frispråkighet, musikalisk experimentlusta kombinerad med traditioner.

Årets bästa skivor: 7. The Epic, Kamasi Washington
Årets bästa skivor: 8. Sometimes I Sit And Think, And Sometimes I Just Sit, Courtney Barnett
Årets bästa skivor: 9. One Lost Day, Indigo Girls
Årets bästa skivor: 10. My Fairy Tales, Nneka

Årets bästa skivor: 7. The Epic, Kamasi Washington

Om The Epic skulle vara en roman så vore den en tegelsten i likhet med Infinite Jest av David Foster Wallace. Om det vore en film så vore det Ben Hur. Inte nödvändigtvis med parallell till innehållet, men till omfånget.

Kamasi Washington har släppt tre skivor tidigare, men The Epic är hans debut utanför den egna lilla indieetiketten.

Och då drar han till med tre CD-skivor med tre timmars musik. Det är ganska vågat.

Jag vågar säga att det är ganska njutbart i princip hela tiden. Musiken varierar från riktigt lugna ballader till mer friformsliknande experiment, men hela tiden finns det melodiösa där. Och det svänger på bra, med två trummisar och två basister.

Det är omöjligt att missa storheten i den här skivan, och vem som helst förstår att Kamasi Washington har en ljus framtid.

Årets bästa skivor: 8. Sometimes I Sit And Think, And Sometimes I Just Sit, Courtney Barnett
Årets bästa skivor: 9. One Lost Day, Indigo Girls
Årets bästa skivor: 10. My Fairy Tales, Nneka

Årets bästa skivor: 8. Sometimes I Sit And Think, And Sometimes I Just Sit, Courtney Barnett

Courtney Barnett från Australien är en av de mest spännande unga artister som kommit fram på senare år. Ung och ung, förresten, hon är ju 28 år, ingen duvunge.

Men ärligt talat är vi inte bortskämda med yngre förmågor som kan göra något fräscht av den gamla traditionella rockgenren. Barnett flirtar friskt med Dylanskt ordflöde och Cobainskt gitarrmangel.

Hon debuterade med två EP-skivor, I've Got A Friend Called Emily Ferris och How To Carve A Carrot Into A Rose. Dessa gavs sedan ut som ett "fuskalbum" under namnet The Double EP: A Sea of Split Peas.

Så fyra år efter första EP:n kommer hennes egentliga debutalbum, med den geniala titeln Sometimes I Sit And Think, And Sometimes I Just Sit.

Och hade det inte varit för mina extremt höga förväntningar hade den här skivan sannolikt hamnat mycket högre på listan. Nu tycker jag hon slänger in några spår som känns lite lättviktiga. Men topparna är riktigt starka, som den melankoliska Depreston eller rockrökaren Pedestrian At Best.

Det ska bli riktigt spännande att se om Courtney Barnett nästa gång får till den där fullträffen som vi anar att hon har i sig.

Årets bästa skivor: 9. One Lost Day, Indigo Girls
Årets bästa skivor: 10. My Fairy Tales, Nneka

Årets bästa skivor: 9. One Lost Day, Indigo Girls

Indigo Girls har haft en stabil formkurva de senaste åren. Framför allt Amy Ray har gjort sina soloutflykter men både Ray och Emily Saliers återvänder alltid till bandet.

One Lost Day visar som vanligt att Amy Ray är den bättre låtskrivaren av de två, hennes material har alltid lite mer bett, är alltid lite mer fokuserat. Men Emily Saliers låtar som Southern California Is Your Girlfriend och Alberta skäms inte för sig.

One Lost Day når möjligtvis inte samma höjder som Poseidon And The Bitter Bug som kanske är Indigo Girls bästa skiva. Men den är väl i nivå med likaledes högklassiga Beauty Queen Sister som var skivan närmast före denna.

Kort sagt, ännu en byggsten i ett solitt karriärbygge.

Årets bästa skivor: 10. My Fairy Tales, Nneka

Årets bästa skivor: 10. My Fairy Tales, Nneka

Nigerianska Nnekas femte album My Fairy Tales är årets tionde bästa skiva.

Hon hävdar själv att hiphop är hennes främsta influens, men jag hör snarare reggae av den ganska poppiga variant som Bob Marley ägnade sig åt under sina sista skivor. Jimmy Cliff är en annan uppenbar parallell. Det är snygga melodikrokar och bra refränger i nästan alla låtar.

Det innebär inte att det är lättsinnig musik som Nneka ägnar sig åt, hon sjunger om såväl det kapitalistiska samhället som Boko Harams skräckvälde i delar av Nigeria och andra afrikanska länder.

Nneka är helt klart mer än en lovande talang. Håll utkik efter hennes framtida förehavanden!

Årets bästa skivor: Hedersomnämnanden

Det är svårt att hävda att 2015 varit ett exceptionellt bra skivår. Det kom få helgjutna album, men ganska många hyggliga.

Så när du ska ta ut årets tio bästa skivor, så får du en liten slatt över som du vill uppmärksamma på ett eller annat sätt, även om de inte klamrade sig in på tio-i-topp.

För min del gäller det de här fem skivorna.

Who Is The Sender, Bill Fay
2012 års fjärde bästa skiva var Bill Fays comeback Life Is People. Uppföljaren Who Is The Sender är fylld med samma slags försiktiga ballader. Det är svårt att tänka sig Bill Fay "rocka", kort sagt. Who Is The Sender har några lika starka låtar som föregångaren, exempelvis War Machine, men totalt sett färre minnesvärda melodier.

När dom dumma har fest, Commando M Pigg
Hade den här skivan kommit ut 1980 hade jag inte varit förvånad, för det är som om tiden har stått still. I positiv bemärkelse, men kanske lite också i negativ bemärkelse. När dom dumma har fest är utan tvekan kvalitativ postpunk, men borde Commando M Pigg kanske tagit något litet steg framåt också?

War of Kings, Europe
Europe är verkligen i andra andningen i sin karriär. Det fleråriga uppehållet gjorde gott, och nu kan de nog köra på fram till sedvanligt sen rockpension. War of Kings lider lite av samma problem som Bill Fays skiva ovan, inte lika starka låtar som föregångaren, som i Europes fall hette Bag of Bones och var 2012 års tredje bästa skiva. Men ändå; War of Kings är ett solitt rockalbum.

Duets: Re-Working The Catalogue, Van Morrison
Van Morrison gör det inte lätt för sig, om han vill flirta med mig. Jag har nämligen väldigt svårt för a) nyinspelningar av gamla låtar och 2) duetter, som ofta är billiga trick att få uppmärksamhet (ett tag sjöng alla svenska kvinnliga sångerskor duett med Lars Winnerbäck). Men Van Morrison gör två saker rätt; både han och gästsångarna/-sångerskorna verkar faktiskt anstränga sig, och dessutom har Morrison valt bort de mest uppenbara och publikfriande spåren. Vi får exempelvis ingen Moondance och ingen Brown Eyed Girl eller Have I Told You Lately. I stället udda spår som Streets of Arklow, Higher Than The World och Whatever Happened To P.J. Proby (med P.J. Proby, touché, Van!).

Before We Forgot How To Dream, SOAK
Nordirländska Bridie Monds-Watson uppträder under namnet SOAK och sjunger med en röst som låter delvis influerad av Stina Nordenstam, och delvis av en bebis. Men hon har någonting, det går inte att komma ifrån. Något slags släktskap med sådana som Nick Drake och även PJ Harvey. Hennes debutskiva blev, överraskande får man säga, nominerad till brittiska Mercurypriset.

Arbetsseger

Lemmys röst är inte vad den en gång var. Han får lite andrum och blir nästan artikulerad i akustiska Whorehouse Blues, men annars är det blott rester kvar av hans en gång mäktiga vrål.

På Hovet på fredagskvällen når Motörhead något som får betraktas som en arbetsseger. Trots allt var bandet tvunget att ställa in två konserter i Tyskland och en konsert i Danmark så sent som för någon vecka sedan, på grund av att gitarristen Phil Campbell fick akut sjukhusvård (för en ännu icke offentliggjord åkomma).

Nu mal bandet på ganska bra, framför allt envetne trummisen Mikkey Dee som inte bara gör sitt bästa för att likna Animal i Mupparna utan också hejar på publiken så gott det går. (Ganska trött fredagspublik, trots att Lemmy försäkrar oss om att vi varit en "great audience".)

Spår som Bomber, Ace of Spades och Overkill är alltid svårslagna. Enda nya låten, från senaste skivan Bad Magic, When The Sky Comes Comes Looking For You, görs i en okej version, men Lost Woman Blues från näst senaste skivan Aftershock är riktigt slarvig, tyvärr. Enda spåret där Mikkey Dee gör en dålig insats.

När bandet går av till öronbedövade rundgång är ändå känslan att vi trots allt inte sett Motörhead på svensk mark för sista gången.