Snart dags för årets bästa skivor... hur bra var fjolårets bästa skivor?

Är det alltså den tiden på året redan?

Ja, det är klart. Med åren så går tiden så fort så vi hinner knappt slänga ut granen förrän det är dags att bära in den igen.

Alltså också dags att summera årets bästa skivor. Men först tänkte jag titta tillbaka på fjolårets lista. I backspegeln; vilka skivor förtjänade platsen på listan? Vilka borde inte ha platsat? Vilka borde ha varit med i stället?

Från början:



1. Gnista+Gas, Alina Devecerski
Förra årets tveklösa etta, trots att Gnista+Gas bara var en EP. Och jag har inte ångrat mig, det var den skiva jag lyssnade mest på och min osvikliga favorit. Jag har lyssnat nästan lika mycket på den i år.



2. All Love's Legal, Planningtorock

Nja, visst är Planningtorocks, eller Jam Rostron som hen egentligen heter, skiva fortfarande bra, men jag ska erkänna att jag knappt lyssnat på den sedan i fjol.



3. Cellomusik, Aina Myrstener Cello
Aina Myrstener Cellos debut håller fortfarande; så pass mycket att det är en av mina standardskivor för tidiga helgmorgnar. Cellomusik är både avslappnande och samtidigt tillräckligt spännande för att du inte ska somna till.



4. Blues Pills, Blues Pills

Blues Pills debut är riktigt stark, men efter att ha bevistat konserter med bandet så inser jag att det är live man bör avnjuta dem. Nu håller bandet på att spela in album nummer två, förhoppningsvis blir det ännu mera liveliknande förutsättningar i studion.



5. Map To The Treasure: Reimagining Laura Nyro, Billy Childs och diverse artister
En riktig lyxproduktion med några fantastiska artister - Shawn Colvin, Renée Fleming, Rickie Lee Jones, Esperanza Spalding m fl - som sjunger Laura Nyros bästa låtar. Billy Childs sydde ihop ett snyggt paket som definitivt håller. 



6. Space Invader, Ace Frehley

Javisst håller Space Invader, det visade Ace Frehley under sina Sverigekonserter. Gimme A Feelin' m fl var nästan ännu bättre live än på skiva. Space Invader är det gedignaste som någon Kiss-medlem producerat på bra mycket länge.



7. Själen vill ha sällskap, Hansson de Wolfe United

Visst är Själen vill ha sällskap riktigt trevlig, men kanske inte så fruktansvärt mycket mer än så? Jag kanske är snål, men alltför många lyssningar har den här skivan inte fått sedan i fjol.



8. The Both, The Both
The Both håller måttet, har rentav vuxit till samma höga nivå som många av Aimee Manns tidigare klassiska skivor. Här är hon ju duo tillsammans med Ted Leo.



9. Protestsånger, Mikael Wiehe

Nja, jag är ledsen, Mikael. Jag hittade inget riktigt bra skäl till att återvända till denna trevliga, men harmlösa skiva under året som gått. Jag var för snäll som satte den på listan i fjol.



10. The Caviar Pizza Man Is Back, Anders F Rönnblom
Detsamma gäller Anders. Jag vet att detta är en helt okej skiva, men "helt okej" räcker ju tyvärr inte när utbudet är gigantiskt.

Fanns det några skivor från 2014 som borde ha varit med, i stället för några av de nämnda ovan som inte riktigt höll måttet när 2014 gick över till 2015?

Nja, njä, mjo, mjä.

Phil Rudds totalt ofjäskiga rockskiva Head Job håller faktiskt fortfarande, oavsett vilka tokigheter artisten själv hittat på (straffad genom fotboja etc. för att tydligen ha mordhotat någon, samt diverse knarkbrott). Den gamle AC/DC-trummisen hittade något där, som kan ha längre livslängd än vi anade. Skivan finns tyvärr inte på Spotify, därför ingen inbäddning, men här på Itunes kan du köpa den. Gör det.



Hens Majestät AK von Malmborg har ju lagt av musiken, efter att ha gett en avskedskonsert under sommarens Stockholm Music & Arts-festival. Och AK von Malmborgs skiva, som alltså heter så som jag skrev i början, var riktigt, riktigt bra, och borde ha varit med på listan.



Rock'n'Roll Telephone med Nazareth är också bra mycket roligare än flera andra skivor jag satte in på listan, trots att absolut ingenting med denna bandets sista (?) studioskiva är nydanande. Tvärtom, Dan McCafferty låter som om han har rostig spik i halsen och gitarristerna tuggar på, medan trummisen dunkar som om det var 1972. It's only rock'n'roll...



Och Nisse Hellbergs Vad har han i huvudet är också himla trevlig.



Och en shoutout vill jag också ge J Mascis för hans Tied To A Star, som jag säkert också var för snål mot. Även om den är RUSKIGT ojämn.

Brooke Waggoners nya video

Som jag skrev här så släpper Brooke Waggoner sitt fjärde album den 15 januari.

Skivan heter Sweven och första singeln Widow Maker är redan släppt. En orgeldriven kortis som klockar in under två minuter.

Se musikvideon till Widow Maker ovan.

Polica är tillbaka

Jag har lyssnat sönder Policas två första album, inte minst andra skivan Shulamith som kom 2014.

4 mars kommer Minneapolisbandets tredje skiva, som fått namnet United Crushers. Termen är tydligen vanligt förekommande i graffiti runt om i Minneapolis och syftar på de många drömmar som krossats i stan.

Till NPR skriver sångerskan Channy Leaneagh:

"These lyrics are the most diary like of any of the other songs on United Crushers. It's all observations on my mode of operation and how it affects where I go. I'm speaking to myself mostly."

Ovan ett lovande smakprov, första singeln Lime Habit.

Smakprov från The River-boxen

Ramrod från The River-turnén i Tempe, Arizona, 1980, är ett rätt schysst argument för att köpa nya The River-boxen The Ties That Bind: The River Collection som släpps 4 december.

Har The E Street Band någonsin varit så unga?!