Återutgivningshysterin når nya höjder (del 2)

Just när jag upprördes över Bob Dylans 18-CD-utgåva (se nedan), så påminns jag om Ulf Lundells fullständigt vansinniga 68-CD-skivors utgåva med "ALLT. Och lite till", som CDON.se utlovar i sin puff för boxen Hemåt genom Rift Valley.

Jag är orolig för att jag inom en snar framtid sitter där med den där monsterboxen. Och då har ju alla gränser för vansinne passerats.

Jag tyckte redan Under vulkanen var fullständig idioti. Oräkneliga CD-skivor fulla med akustiska demoinspelningar. Men det här då? Jag vet inte. Jag vet bara inte.

Återutgivningshysterin når nya höjder

Bob Dylans Bootleg Series är på många sätt en hedervärd serie med återutgivningar av gammalt material.

Många tidigare outgivna klassiker har nått våra öron den vägen, som t ex låtarna Blind Willie McTell och Foot of Pride. Eller hela konserter, som den berömda "Royal Albert Hall"-konserten, som i själva verket var inspelad i Manchester Free Trade Hall, 1966.

Men ibland undrar jag om det inte håller på att gå över styr. Som t ex i höst, när du kommer att kunna köpa en 18-cd-skivorsutgåva med varenda liten ton som Bob Dylan spelade in 1965 och 1966.

Som tur är kommer The Cutting Edge 1965-1966: The Bootleg Series Volume 12 också i mer behändiga format, t ex den smidiga 2-CD-skivorsutgåvan som jag tänker köpa.

Mitt emellan finns en 6 CD-skivorsvariant.

Alla varianter släpps 6 november.

Jeff Lynne återknyter till det klassiska ELO-soundet

Här är en sjukt god nyhet - Jeff Lynne's ELO, som bandet numera kallas, återknyter till sitt klassiska sound på nya skivan Alone In The Universe.

Det finns massor med blinkningar till gamla ELO-trick i första singeln, When I Was A Boy. 

Vilket är förvånande, eftersom Jeff Lynne, när han senast gav ut en skiva under ELO-namnet, med 2001 års Zoom, tyvärr lät mer som Traveling Wilburys än ELO.

Alone In The Universe släpps 13 november.

When I Was A Boy kan du lyssna på, exempelvis här.

U2 del 2

En inställd spelning är också en spelning, och på tisdagskvällen blev söndagskvällens inställda konsert faktiskt av när U2 avslutade sin Stockholmssejour för den här gången.

Tisdagen mot onsdagen? Ett något lite vaknare band. Lite variation i låtlistan, vi fick Desire, Angel of Harlem, Bad och 40 på tisdagskvällen, och vi slapp Volcano (men vi fick tyvärr vare sig One eller Elevation).

De olika delarna av konserten känns rätt separata. Inledningen med U2 som rockar och sliter är skramlig men också rätt trälig. Delen med många nya låtar växer ju mer man hör låtarna. Achtung Baby-favoriterna Until The End of The World, Even Better Than The Real Thing och Mysterious Ways är svårslagen stadionrock. Och avslutningen med alla gamla favoriter är också rätt tung, trots att många av de där spåren borde vara sönderspelade.

Summerat efter två konserter: U2 kan än, men kanske skulle de helt behöva släppa de stora arenorna för att hitta tillbaka till en riktig nytändning.

Imponerande produktion

Jag orkade aldrig skriva någon recension direkt efter U2s första konsert i Stockholm, som ägde rum på onsdagen. Alltså den första konserten i den här vändan, som består av fyra konserter (onsdag, torsdag, söndag, måndag).

Men efter att ha sovit på saken och tänkt efter, så summerar jag följande mentala noteringar: En enormt imponerande scenproduktion. U2 ser helt klart bättre ut än vad de låter. Förvisso rycker det fortfarande i de gamla rockarna när de drar i gång Until The End of The World, Mysterious Ways eller Even Better Than The Real Thing (låtarna från Achtung Baby har åldrats bäst).

Men i det stora hela är U2 väldigt trögfotat, och de nya låtarna från Songs of Innocence har förvisso vuxit till sig en aning, men når fortfarande bara anklarna på irländarnas bästa sånger.

Jag är gladast att vi fick höra tre spår från de två första skivorna, The Electric Co., I Will Follow och titelspåret från andra skivan, October.

Steve Earles bästa låt i år

Steve Earle släppte tidigare i år den osedvanligt ointressanta skivan Terraplane.

Som tur är reparerar han lite av sitt rykte med låten Mississippi, It's Time som nu finns tillgänglig via allehanda musiktjänster, t ex Youtube, se ovan.

Sången handlar om att Mississippi borde ta bort sydstatsflaggan, på grund av dess rasistiska arv. Mississippi är nu den enda amerikanska delstaten som inte tagit bort sydstatsflaggan.

Det hörs att Steve Earle blir mer engagerad i sin musik när han har ett ärende. Terraplane svävar däremot fortfarande omkring i något slags luddigt gubbrockstöcken.

Steve Forbert släpper nytt med gammal personal

6 november släpper Steve Forbert skivan Compromised.

Det är hans 16:e studioalbum och det första sedan 2012 års Over With You, en skiva som tyvärr inte lämnade något bestående intryck.

Nya skivan är inspelad med hjälp av några gamla bekanta, exempelvis John Simon som fanns vid spakarna när Forbert spelade in genombrottsalbumet Jackrabbit Slim redan 1979.

Robbie Kondor är också med, keyboardisten som spelade redan på Forberts debut, Alive On Arrival från 1978.

"De 25 skivor vi ser fram emot mest i höst"

Den listningen gör Consequence of Sound i en artikel.

Vilket illustrerar en tes jag haft länge; musikvärlden är både mer blandad än någonsin och mer separerad än någonsin.

Å ena sidan har du nästan all världens musik bara ett knapptryck eller fingersvep bort. Du kan hoppa mellan experimentell jazz och tonårspop hur lätt som helst. Å andra sidan kan du leva i dina favoritgenrer utan att behöva bry dig ett dyft om de andra.

Av de 25 skivor som Consequence of Sound listar så har jag kanske två av dem på radarn över huvud taget; och det är New Orders nya skiva Music Complete och Joanna Newsoms nya skiva Divers. Jag förutspår att jag inte kommer att vara särskilt fascinerad av någon av dem.

De andra har jag inte ens hört talas om eller i alla fall inte reflekterat över att jag skulle kunna vara intresserad av. Adele, Janet Jackson och Radiohead har jag naturligtvis hört talas om, men det skulle aldrig falla mig in att lyssna på dem.

De skivor jag personligen ser mest fram emot i höst är i stället dessa:  

Keith Richards, Crosseyed Heart (18 september)
Shawn Colvin, Uncovered (25 september)
Joe Jackson, Fast Forward (2 oktober)

Glad överraskning

Skivåret 2015 har varit förutsägbart, inte många glada överraskningar.

Nneka var ett nytt namn för mig, så hennes skiva My Fairy Tales är en ljuspunkt. Liksom Kamasi Washingtons magnifika (nästan monstruösa) The Epic.

Nu också SOAK (vars dopnamn är Bridie Monds-Watson), en 18-årig singer-songwriter från Derry i Nordirland.

Hennes debutalbum Before We Forgot How To Dream svävar ibland i ambientland men har också släktskap med akustiska lågmälda trubadurer från 70-talet. Stina Nordenstam skulle kunna vara en influens.

Precis en sådan skiva vi behöver när hösten rullar in.

Vinylbox med Neko Cases samlade verk

En ny release av Neko Case är precis vad jag behöver.

Tyvärr är det ingenting nytt som är på gång utan i stället hennes redan utgivna, samlade verk. Dessutom på vinyl. Jag förstår inte vinylvurmen, tycker mest den är opraktisk. Mina öron är inte heller så fininställda att de hör någon större skillnad på vare sig vinyl, CD eller MP3.

Truckdriver, Gladiator, Mule heter vinylboxen som släpps 13 september. Åtta skivor, varav debuten The Virginian släpps på vinyl för första gången.

Tori Amos musikal släpps som skiva

2013 hade musikalen The Light Princess premiär i London, med musik av Tori Amos. Det har även talats om Broadway, men än så länge har något sådant beslut inte offentliggjorts.

Musikalen bygger på en sagobok av George Macdonald och är "en feministisk saga", enligt Tori Amos.

9 oktober släpps musikalsoundtracket på skiva.