Ulf Lundell på höstturné

I morgon, måndag 31 augusti, släpps biljetterna till Ulf Lundells höstturné. 20 spelningar som är de sista "med det här bandet, på det här sättet".

Lundell avslutar på Göta Lejon på nyårsafton.

Ännu fler smakprov från Bad Magic

Via Rolling Stone och ett gäng andra sajter kan du provlyssna på Sympathy for The Devil, Rolling Stones-covern som Motörhead gör på nya skivan Bad Magic som släpps på fredag.

Jag försökte hitta originalet på Soundcloud så att jag kunde bädda in det i detta blogginlägg, men jag gick bet.

Och nu har Loudwire lagt upp hela fem låtar från skivan för provlyssning.

Sedan tidigare finns Thunder & Lightning och Electricity tillgängliga från nya skivan. De får du om du lägger en förbeställning på Bad Magic via Itunes.

PIL:s tionde studioalbum

4 september släpps Public Image Ltd:s tionde studioalbum What The World Needs Now... 

I en lakonisk kommentar på bandets hemsida säger John Lydon: "Köp nu, medan lagret räcker", vilket låter som en taskspark mot digitaliseringen som innebär att allt kan finnas i oräkneliga kopior.

Jag har alltid gillat PiL, men egentligen är det väl bara Album (eller Compact Disc, som skivan hette när CD:n kom) som är en riktig favorit ur bandets katalog. Förra skivan This is PiL var okej, men hade inga låtar som direkt stod ut.

Första smakprovet från What The World Needs Now... känns dock lagom tossigt med John Lydon som pratsjunger om rörmokare (!). Se ovan.

Fint smakprov från Joe Jacksons nya

Vi minns alla Joe Jackson som en av alla dessa arga unga män som kom fram i efterdyningarna av punken. Naturligtvis inte punk, men ryckig knyckig pop, med släktskap med Elvis Costello och Graham Parker.

Sedan gjorde han Body & Soul och blev plötsligt något mycket mer än en nya vågen-kille. Snarare en kille influerad av storbandsjazz och latinska rytmer.

På senare år får vi säga att Jackson fått en nytändning, exempelvis fina plattan Rain från 2008. Duke Ellington-hyllningen The Duke som kom 2012, tyckte jag kändes mindre meningsfull.

2 oktober släpps Joe Jacksons nya skiva Fast Forward. Via klippet ovan kan ni höra titellåten. Låter väldigt fint.

Eva Dahlgren släpper ny skiva

I höst kommer Eva Dahlgrens nya album, det första på åtta år, då Petroleum och tång kom ut.

Redan i dag, 14 augusti, släpps nya singeln Filmen om oss (omslag ovan).

Pressreleasen är lite oklart formulerad, men det verkar som om Filmen om oss är en del i soundtracket i filmdokumentären om Ingrid Bergman, där Eva Dahlgren också varit involverad.

Bryan Adams nya producerad av Jeff Lynne

Ett nytt Bryan Adams-album är normalt inget som jag jublar över, även om jag tycker att han gjort några trevliga trudelutter genom åren.

Men nu är Bryan Adams nya skiva producerad av ELO-legendaren Jeff Lynne. Det gör att Get Up, som släpps 16 oktober, faktiskt är värd att vänta på, misstänker jag. Jeff Lynne sägs arbeta på ett nytt eget soloalbum, med nya låtar, men det kommer ju aldrig...

Samtliga låtar är skrivna av Adams och hans låtskrivarpartner Jim Vallance, vilket kan borga för hög kvalitet. Förutom material till Bryan Adams egna skivor har duon skrivit till exempel Kisslåten War Machine (och Gene Simmons ändrade en textrad eller två och fick därmed credit även han).

Sedan att skivomslaget till Adams nya skiva ger total prettovarning är en annan sak.

Omslaget till Shawn Colvins nya

25 september släpps Shawn Colvins nya skiva Uncovered.

Som tidigare meddelats i detta blogginlägg är det Colvins andra coverskiva, och innehåller bland annat tolkningar av Tom Waits (Hold On) och Bruce Springsteen (Tougher Than The Rest).

Intressant nog har Colvin valt att göra covers på elva män och en (!) kvinna. När jag tänker efter så såg fördelningen likartad ut på hennes förra coverskiva Cover Girl, då Judee Sill och Tina Weymouth, i Talking Heads, var de enda kvinnliga låtskrivarna bakom låtarna. I övrigt bara gubbs. Kanske helt enkelt bara en avspegling av gångna tider, eftersom många av låtarna ändå hade något eller några decennier på nacken.

För nya skivan så ser hela låtlistan (och artisterna som gjorde låtarna i original inom parentes) ut som följer:

Tougher Than Rest (Bruce Springsteen)
American Tune (Paul Simon)
Baker Street (Gerry Rafferty)
Hold On (Tom Waits)
I Used To Be A King (Graham Nash)
Private Universe (Crowded House)
Heaven Is Ten Zillion Light Years Away (Stevie Wonder)
Gimme A Little Sign (Bretton Wood)
Acadian Driftwood (The Band)
Lodi (Creedence Clearwater Revival)
Not A Drop of Rain (Robert Earl Keen Jr.)
'Til I Get It Right (Tammy Wynette)

Trevlig visdag med Rönnblom som toppnotering

En laguppställning som Magnus Lindberg, Anna Järvinen och Anders F Rönnblom har man inte särskilt ofta turen att få skåda samma kväll, men det hände under Stockholms Visdagar, på fredagen.

Jag är inte särdeles bekant med Anna Järvinens verk, men den knappt timslånga konserten, där hon kompades av Reine Fiske och Fredrik Swahn, gav mersmak. Hon säger själv att Äppelöga får många lovord och det är också kvällens bästa låt.

Magnus Lindberg är mer av en gammal bekant, som är pålitlig i att leverera trevliga konserter. Han har många bra låtar och höjdpunkterna blir som alltid Tårar över city och Röda läppar. Det glunkas om en ny skiva och det är hög tid, det är sex år sedan Ett eget liv.

Kvällens höjdpunkt är ändå Anders F Rönnblom och hans band. Jämfört med konserten jag såg i Göteborg tidigare i somras, så kändes det vassare på fredagskvällen. Det är klart, det är lite mer inspirerande att spela för ett fullt Lasse i Parken än att spela för en inte ens fullsatt liten lokal ute i Majorna.

Rönnblom är fortfarande produktiv och närmast aktuell med The Subliminal Solo Inferno, tredje delen i trilogin Landet, folket, jaget. Trots de egna lovorden över det nya materialet så håller han sig mestadels till gamla favoriter - det refereras flitigt till 70-talet - när det vankas konsert. Vi får Komedia, Europa brinner, Din barndom ska aldrig dö, Kungarike, Vildhonung, Billys väntan på Isabel och Gratiserbjudande, för att nämna några.

Varje gång jag skriver om Anders F Rönnblom så brukar jag nämna att han förtjänar en större publik. Och så är det verkligen. Lite i skymundan av Ulf Lundell och Plura Jonsson - för att exemplifiera med musiker i samma generation och med liknande profil - så är Anders F Rönnblom en rockmusikalisk nationalklenod med en diger låtskatt.

ZZ Top-gitarrist släpper soloskiva

ZZ Top-gitarristen Billy Gibbons släpper en soloskiva i höst.

Helt solo är han dock inte, utan han har bandet BFG's med sig (BFG är Billy Frederick Gibbons initialer).

Perfectamundo sägs vara ett avsteg från den normala ZZ Top-formulan och ska ha "afro-kubanska" influenser.

Skivan släpps 23 oktober.

Van Morrison överraskar stort

Jag tvekade länge om jag skulle se Van Morrison på Stockholm Music & Arts på Skeppsholmen. Det är flera decennier sedan Van gjorde en riktigt stark skiva (Enlightenment, 1990) och mina minnen från senaste gången jag såg honom live, på Vattenfestivalen 1999, är inte de bästa. Då tyckte jag mest han stod som förstenad och sjöng rätt tröga gamla R&B-covers.

Spelningen på Skeppsholmen blir tyvärr också vattenfestivalen, i form av ett ösregn som drar in lagom till att Van börjar sjunga Brown Eyed Girl: "Hey where did we go, days when the rains came". Jag skojar inte - EXAKT SAMTIDIGT med den textraden så börjar det spöregna.

Scenarbetare får jobba hårt för att täcka över instrument, men Van och bandet är totalt opåverkade. Snarare blir det faktiskt bättre drag när regnet kommer. Kanske känner Van och hans kollegor att de måste kompensera för att publiken blir dyngsur.

Spelningen börjar nämligen - när solen fortfarande är framme - mycket ljummet. Van tutar mycket i saxofon och spelar loungejazz. Sedan plötsligt kommer några publikfavoriter, däribland Moondance och Days Like This. Temperaturen bland publiken höjs till i alla fall måttligt intresserad.

Mitt i regnet slänger han fram massor med favoriter, däribland The Way Young Lovers Do, Wild Night och Bright Side of The Road och plötsligt börjar vi ana att inspirationen faktiskt är där i kväll och att spelningen artar sig till något lite extra.

När Van sedan kastar fram In The Garden och mässar "no guru, no method, no teacher, just you and I and nature" tillsammans med körsångerskan, så blir i alla fall jag halvt religiös. Avslutningsvis och naturligtvis; Gloria. Som avslutas med att bandet jammar loss i flera minuter när Van sedan länge gått av scenen. Vi får både slapbassolo och trumsolo. Det där tjafset kunde jag klarat mig utan, men trots allt: Kanonspelning!