Kvartalsrapport

På onsdag är det 1 april och en stor skivreleasedag, helt uppenbart - nya skivor med bland andra Steve Hackett, Ron Sexsmith och Van Halen (liveskiva).

Men innan vi kastar oss över de skivorna så bör vi väl summera årets första kvartal, som traditionellt sett brukar vara sparsmakat vad gäller skivsläpp. Fast det har nog ändrats, trots krisen för musikförsäljningen. Nu släpps det intressanta skivor året om.

Januari-mars har bjudit på några godbitar. Med reservation för att intrycken från årets första månader mycket väl kan revideras lagom till att skivåret ska summeras. Somt som känns fräscht i början av året kan kännas nattståndet och inaktuellt när det lackar mot jul.

Bäst hittills har i alla händelser pop-grungiga Courtney Barnett varit. Hennes riktiga debutalbum, Sometimes I Sit And Think, and Sometimes I Just Sit, är den pigga bekräftelsen att hennes två EP-skivor (som lades samman till The Double EP: A Sea of Split Peas) inte var engångslyckträffar. Det känns som om hennes självförtroende som artist har vuxit rejält.

Till kvartalets positiva överraskningar räknar jag Nnekas reggaebetonade album My Fairy Tales och Kate Piersons (från B-52's) solodebut Guitars & Microphones. Den senare skivan kanske är ett poptuggummi vars smak blir gammal om några månader, men Nneka finns säkert med på årsbästalistan.

I hårdrocksfacket gör Europe en stabil men inte gnistrande insats på War of Kings. U.D.O. levererar också vad som förväntas på Decadent, men mer än tre plus känns det aldrig som. Battle Beasts Unholy Savior har jag inte lyckats komma in i och Thin Lizzys efterträdare Black Star Riders har med The Killer Instinct gjort ännu ett album som känns okej men inte roligare än så. Jag tror fortfarande att AOR-älskande Issas Crossfire blir bra lyssning under året.

Bob Dylans Shadows In The Night är dock inte min kopp te, Frank Sinatra är liksom ett par generationer för tidigt för mig. Det är inte dåligt, men griper hellre aldrig tag på det sätt som Dylans eget material kan göra.

Jag är rätt besviken på Steve Earles gubblues på Terraplane. The Waterboys borde också kunna ha gjort något bättre på Modern Blues. Två riktigt gubbiga skivor, i negativ mening.

Mark Knopfler kan vara gubbig på ett positivt sätt. Han lunkar på i sin sävliga stil, men jag är ju förtjust i den, när han träffar rätt. Tracker har efter ett tiotal lyssningar vuxit sig riktigt stark. Lyssna ett varv extra på fina duetten Wherever I Go, med Ruth Moody.

Commando M Pigg är tillbaka

Vi minns fina album som Mot stjärnorna och En stjärna bland faror från ett 80-tal som tillhörde Commando M Pigg. (De var nästan lika 80-talsdominanta som Lolita Pop.)

Nu är bandet tillbaka med en sällsynt pigg singel, En sån mänska. Melodiradiovänligt som tusan men ändå inte mjäkigt eller ängsligt. Det måste man ju gilla.

Det är första smakprovet från nya albumet När dom dumma har fest, som släpps 22 april. Ovan ser du både singelomslaget och albumomslaget.

The Indigo Girls nya skiva släpps 2 juni

The Indigo Girls har släppt inte så subtila hintar om att nya skivan är på gång.

Amy Ray och Emily Saliers gav ledtrådar - ett ord i taget och en bit av omslaget i taget - på Facebook i går.

Skivan heter One Lost Day och släpps 2 juni.

Ovan ser du omslaget.

Cherie Curries första album på 35 år

I dagarna släpper Cherie Currie, sångerskan från The Runaways, sitt första album på 35 år, Reverie.

Efter The Runaways har Currie egentligen bara släppt två skivor, Beauty's Only Skin Deep (1978) och Messin' With The Boys (1980), tillsammans med sin tvillingsyster Marie Currie.

Vissa samlingar och enstaka spår har släppts även efter 1980, men detta är den första riktiga studioskivan sedan Messin' With The Boys.

Nu släpps alltså Reverie, och skivan låter bra - mycket likt The Runaways, men med något uppdaterad, tyngre ljudbild.

Vi är väl många som hoppats att Cherie Currie ska återförenas med Joan Jett och Lita Ford i en ny upplaga av The Runaways, men framför allt Jett verkar ha föga intresse av detta. Nu får vi kanske tre aktiva solokarriärer i stället, och det är inte det sämsta.

Buffy Sainte-Marie släpper första skivan på sju år

2008 släppte Buffy Sainte-Marie skivan Running for the Drum. 12 maj kommer uppföljaren.

Den heter Power in the Blood och är inspelad i Toronto med hjälp av tre producenter, Michael Phillip Wojewoda, Jon Levine och Chris Birkett.

Bland alla nya låtar hittas en nyinspelning av It's My Way, titellåten från Sainte-Maries debutalbum från 1964. Hon brukar återanvända sånger, på Running for the Drum spelade hon in en ny version av Little Wheel, Spin and Spin från 1966 års skiva med samma namn.

Med start i går agerar Buffy Sainte-Marie förband till Morrissey på en turné i Storbritannien. De spelar fem konserter tillsammans.

Här är låtlistan för Power in the Blood:

1. It's My Way
2. Power in the Blood
3. We Are Circling
4. Not the Lovin' Kind
5. Love Charms (Mojo Bijoux)
6. Ke Sakihitin Awasis
7. Farm In the Middle of Nowhere
8. Generation
9. Sing Our Own Song
10. Orion
11. The Uranium War
12. Carry It On

Tjuvlyssna på Courtney Barnetts nya

25 mars är inte bara lönedag utan releasedag för Courtney Barnetts nya skiva, Sometimes I Sit And Think And Sometimes I Just Sit.

Redan nu har den australiensiska blivande superstjärnan låtit oss tjuvlyssna - se/hör ovan.

Detta är Barnetts första riktiga album - tidigare har hon släppt två EP-skivor som kombinerades till låtsasalbumet The Double EP: A Sea of Split Peas.

Smakprov från Bill Fays nya album

24 april är alltså releasedatumet som gäller för Bill Fays nya album Who Is The Sender.

Det är uppföljaren till 2012 års Life Is People, en av det årets allra bästa skivor och hans bejublade comeback efter år av tystnad.

Ovan kan du lyssna på War Machine och också läsa texten. En väldigt harmonisk låt för att ha en så krigisk titel.

Nya Ron Sexsmith-skivan på gång

1 april släpps Ron Sexsmiths fjortonde album, Carousel One.

Jag är en stor fan av hans Long Player Late Bloomer som kom 2011, men sedan tyckte jag uppföljaren Forever Endeavour, från 2013, var blekare, så då tappade jag sugen.

Via Ron Sexsmiths egen Youtubekanal går det att provlyssna på flera från Carousel One, de låter väl inte alltför pjåkiga.

Tjuvlyssna på Joel Plasketts nya

Canadian Broadcasting Corporations musiksajt bjussar på förhandslyssning av Joel Plasketts nya skiva The Park Avenue Sobriety Test.

Det låter mycket, mycket lovande.

Skivan släpps 17 mars.

Eels släpper liveskiva

10 april släpper Eels liveskivan Royal Albert Hall. Det är faktiskt Eels sjunde (!) liveskiva. Vilket jag inte hade någon aning om.

Jag förutsätter att den är inspelad i Royal Albert Hall i London och inte i exempelvis Manchester Free Trade Hall, som Bob Dylans berömda "Royal Albert Hall-konsert" var.

Mark Oliver Everett brukar hålla hög standard på sina studioskivor, även om jag kan tycka att de, säg, fyra senaste har gått lite in i varandra...

Årets andra glada överraskning

Jag hade inte hört talas om Nneka förrän jag hittade nya albumet My Fairy Tales som kom ut i måndags.

Nneka, med nigeriansk-tysk bakgrund, har med detta släppt fem album. Någonstans såg jag henne beskrivas som hiphopsångerska och Itunes klassificerar nya skivan som R&B/Soul, men i ärlighetens namn låter det mest reggae om My Fairy Tales.

Och det är riktig feelgoodreggae - på ett positivt sätt. Tänk Jimmy Cliff - mycket integritet och attityd men ändå glädjesprittande musik.

Årets andra riktigt glada överraskning i skivfloden - den här skivan var årets första.

Tionde studioalbumet från The Proclaimers

29 april släpps Let's Hear It for The Dogs, The Proclaimers tionde studioalbum och det första sedan 2012 års Like Comedy.

Som jag alltid nämner när jag skriver om The Proclaimers så har Craig och Charlie Reid en mycket hög lägstanivå, men också jag kan tycka att deras två senaste skivor varit lite uddlösa.

Like Comedy var dock förvisso ett lyft jämfört med mer än lovligt anonyma Notes & Rhymes från 2009.

Kan vi hoppas att Let's Hear It for The Dogs är en återgång till toppformen?