Dylans nya släpps först 2015

Redan i maj aviserade Bob Dylan på sin webbsajt vad som såg ut som ett smakprov - ett Youtubeklipp med Frank Sinatra-standarden Full Moon And Empty Arms - och ett skivomslag till ett nytt album - Shadows In The Night.

Så sent som i söndags, 26 oktober, gjorde Dylan ännu en Frank Sinatra-cover, Stay With Me, vid en spelning i Los Angeles.

I ett instick till nya boxen The Bootleg Series Vol. 11 The Basement Tapes Complete, så meddelas att Shadows In The Night släpps först nästa år.

The Bootleg Series Vol. 11: The Basement Tapes Complete som släpps i dag innehåller 6 CD-skivor med 139 låtar som Dylan och The Band spelade in i Woodstock 1967. Första gången The Basement Tapes släpptes var inte förrän 1975, alltså åtta år efter att inspelningarna gjorde, och då var det endast 24 låtar som bedömdes tillräckligt bra för att ges ut. Nya boxen släpps också i en bantad utgåva med 38 låtar, då kallas den The Basement Tapes Raw.

Willie Nile släpper ny skiva

11 november släpper Willie Nile nya skivan If I Was A River.

Det är Niles enbart nionde studioalbum, och jag skriver enbart eftersom Nile debuterade redan 1980 och har haft långa uppehåll i sin skivutgivning.

If I Was A River följer dock tämligen tätt på American Ride (2013) och The Innocent Ones (2010).

Willie Nile har gjort sig känd för att ha en hög lägstanivå så mina förväntningar är på rätt hög nivå. Det som möjligtvis kan vara en nackdel är att skivorna låter rätt lika.

Sarah Riedel är tillbaka

En glad överraskning i 2014 års skivflod är Genom natten, Sarah Riedels nya album.

Hon debuterade i eget namn med Memories of A Lost Lane från 2010, men har tidigare bland annat gjort skivor med sin minst sagt stilbildande far, Georg.

Genom natten påminner en aning om Anja Bigrells debutskiva från i fjol, lite samma sväng och småstudsiga rytmer kombinerat med en stark röst.

Tjuvlyssna på Ani DiFrancos nya album

Ani DiFrancos 18:e studioalbum - duoalbumen med Utah Phillips oräknade - släpps 4 november.

Det går att provlyssna på Allergic To Water via New York Times tjänst Press Play, via denna länk.

De senaste 10-15 åren har tyvärr DiFrancos album i mångt och mycket flutit in i varandra, de har låtit ganska lika och låtmaterialet har egentligen inte stuckit ut nämnvärt. Jag tycker att 2008 års Red Letter Year, var ett undantag, den skivan hade flera starka låtar.

Nu har jag inte hunnit tjuvlyssna så mycket på Allergic To Water så att jag vet om den innebär ett formbesked eller om den faller in i anonymiteten, men vi får väl se.

Vila i frid, Tim Hauser

The Manhattan Transfers grundare och ledare Tim Hauser (till vänster på skivomslaget ovan) har avlidit av en hjärtattack.

Det var Hauser som startade bandet, vars debutskiva Jukin' kom ut redan 1971. Den upplagan av bandet blev dock kortlivad och många räknar den "riktiga" debuten som 1975 års The Manhattan Transfer, då Alan Paul, Janis Siegel och Laurel Massé hade anslutit.

Massé lämnade efter en bilolycka 1978 och ersattes av Cheryl Bentyne och därefter hade bandet funnit sin definitiva laguppställning. (Både Cheryl Bentyne och Tim Hauser har dock haft tillfälliga vikarier i bandet medan de vårdats för cancer respektive opererats för ryggproblem.)

Alla som såg The Manhattan Transfer live insåg att Tim Hausers kärlek till vokalmusiken var alldeles äkta. Under senare år blev bandet möjligtvis omkört av yngre kollegor som hade ännu mer avancerad vokalakrobatik men Hauser och hans kollegor var oerhört mångsidiga och kunde sjunga jazz, fusion, doo-wop, pop och ibland rena rocklåtar.

The Manhattan Transfer turnerade kontinuerligt men gav, av allt att döma, ut sin sista skiva 2009. Än så länge framgår inte om bandet ska fortsätta men det verkar osannolikt. Däremot lär de överlevande bandmedlemmarna på ett eller annat sätt hylla Tim Hauser musikaliskt.

Tim Hauser blev 72 år.

Joni Mitchell släpper box med fyra skivor

Rimligtvis har Joni Mitchell mängder med outgivet material.

Frågan är om vi någonsin får höra det, för när Mitchell nu släpper en samlingsbox om fyra skivor, med fokus på hennes kärlekssånger, så är det 53 låtar vi redan har hört på tidigare skivor.

Det har varit likadant tidigare när hon släppt samlingsskivor eller boxar (hennes år på skivbolaget Geffen samlades i en box). 

Visst, låtarna i den den nya boxen är tillsnofsade (dvs. ommastrade) men det känns i alla fall inte så himla intressant för mig. Då ska du väl vara ljudnörd för att uppskatta det.

I ett uttalande tycks Joni Mitchell själv medge att samlingen är något av ett misslyckande:

"I wanted the music to feel like a total work, a new work. No matter what I did, though, at that length, it remained merely a collection of songs."

Det här är den första officiella Mitchellreleasen sedan hennes senaste studioalbum, Shine, som kom ut för sju år sedan.

Boxen Love Has Many Faces: A Quartet, A Ballet, Waiting To Be Danced släpps 26 november.

Elfte studioalbumet från Lisa Ekdahl

Lisa Ekdahl släpper 27 oktober sitt första studioalbum på fem år, Look To Your Own Heart.

Hon verkar nu helt ha släppt att spela in skivor på svenska, möjligtvis naturligt med tanke på den större marknaden när hon sjunger på engelska. Ekdahl har haft vissa framgångar på kontinenten, exempelvis i Frankrike, där 2011 års liveskiva var inspelad.

Några av hennes tidiga engelskspråkiga skivor var jazzmusik, men nya skivan förefaller vara mer av "pop", om nu uttrycket tillåts, av smakprovet Heavenly Shower (se ovan) att döma.

Första skivan med nytt material på sju år från The Waterboys

19 januari släpps The Waterboys nya skiva Modern Blues.

Det är bandets elfte album (oräknat livealbum och samlingar av olika slag - The Waterboys är ju mästare på att faktiskt ge ut oerhört mycket material som tidigare inte fått lämna studion, The Fisherman's Blues-sessionen har ju mjölkats i det oändliga - läs min reflektion kring den typen av utgivningar här - Varför denna jättebox från The Waterboys?).

Det är också första skivan med bara originalmaterial på sju år, sedan Book of Lightning. 2011 kom An Appointment With Mr. Yeats, baserad på texter av poeten William Yeats.

Mike Scott var i många år enda permanent medlem i bandet, men violinisten Steve Wickham får nu för tiden sägas vara åtminstone semi-permanent. Denna gång har Scott och Wickham också med sig Ralph Salmins (trummor), "Brother" Paul Brown (keyboards), David Hood (bas). Två gitarrister, Jay Barclay och Zach Ernst, bidrar med lite extra sologitarr. Av pressmeddelandet framgår inte om samma personal spelar den världsturné som följer i skivans spår.

Låtlistan ser ut som följer:

Destinies Entwined
November Tale
Still A Freak
I Can See Elvis
The Girl Who Slept For Scotland
Rosalind (You Married The Wrong Guy)
Beautiful Now
Nearest Thing To Hip
Long Strange Golden Road

Den sistnämnda är ett tiominuters (förmodat) epos i stil med kanske Too Much Heaven från The Fisherman's Blues-sessionerna.

Första smakprovet på AC/DCs nya skiva

Nej, AC/DC har inte bytt stil. Play Ball låter som de flesta andra AC/DC-hits. Första singeln från albumet Rock Or Bust finns nu via ett gäng kanaler, bland annat detta Youtubeklipp ovan. (Hur länge det nu finns kvar, för personen som lagt upp det äger inte rättigheterna till låten.)

Albumomslaget till skivan, som släpps 28 november, offentliggjordes också på tisdagen, se nedan.

Hansson de Wolfe Uniteds nya skiva ute nu

Nya Hansson de Wolfe United-skivan, Själen vill ha sällskap, hade premiär i dag på Spotify.

Lorne de Wolfes låtmaterial håller sedvanligt hög klass, inga stora överraskningar väntar även om du inte hört Hansson de Wolfe United sedan 80-talet.

Titellåten är den mest omedelbara hiten på skivan, med potential att bli en gammaldags melodiradiofavorit. P4-producenterna gnuggar redan händerna.

Här är länken till skivan.